Stålbad

Dörren gnisslade i protest när de stängde dörren efter sig. De hade framfört sitt meddelande. Han hade avböjt deras erbjudande om sällskap. Deras vilja att hjälpa honom. Deras omtanke. Vad kunde de göra. Vad som än hände skulle det inte få honom tillbaka.

Han visste inte varför han ville vara själv, visste inte hur man skulle reagera. Kunde bara konstatera att till sist hade han lyckats göra det som han så många gånger hotat med att göra. Om man nu kan kalla det "att lyckas". Egentligen var det väl ett enda stort misslyckande.

Han tänkte på poliserna som precis lämnat huset. De kan inte ha det så lätt heller. Att leverera sådana nyheter måste tära på dem. Hur klarar de det? eller blir även det en vana. Lik den tristesen och vanan alla kan känna i sitt arbete. Eller försöker man skämta bort det med en hård arbetsjargong? Även deras liv måste ju fortsätta. De skall ju komma hem till sina barn, sin kärlek. Fortsätta leva. Världen forsatte att snurra, även om hans precis hade stannat.

Ju mer han funderade ju mindre begrepp han.
Men när han fått beskedet kände han en kyla genom kroppen. Precis som om sonens själ passerade genom hans. Han kunde kännas lukten från hans hår. Hur de log mot varandra när han kommit hem med en stor gädda. Hur fascinerad han varit när han var med på sin första jakt. Hur glad han kunde vara när allt var bra. Allt detta på en mikrosekund. Inget av det skulle hända igen.

Han hade hört att sorgearbetet består i olika faser. Han visste inte vilka det var. Han visste bara att han måste gå igenom dem. Gå igenom stålbadet och komma ut på andra sidan som en ny människa.

Om han klarade det!
Han begrepp inte hur han skulle göra, men resten av familjen litade på att han skulle stå stark i blåsten. Vara den som de andra kunde stödja sig emot. Orkade han det ?

Han visste ingenting. Han visste bara att hans älskade son var död.