Raljera

- Din jävla idiot. Vad gör du egentligen. Du gör inget av det du lovat att du skulle!!
- Jamen, ja...., försökte jag stammande.
Ordsvallet var hel överraskande och jag var helt oförberedd. Raljerandet och okvädningsorden forsade som en en tsunami utan varning.
- Har tar vi hjälp av dig. Lägger våra liv i dina händer. Du säger att det kommer att ordna sig, hon spottar ur sig orden, men inte ett jävla piss har du gjort. Vad tänker du göra? Agera. Make it happend, för faan.
- Vad är det som hänt, får jag ur mig. Ta det från början. Jag hänger inte med när du bra skriker.

Jag hör att hon tar ett djupt andetag i andra änden av luren. Som om hon tar sats för att genom etervågorna hoppa på mig fysiskt. Precis som om det inte räcker verbalt. Utskällningen fortsätter och jag får höra samma vända en gång till.
Att jag är den sämsta människan i världen.
Att allt är mitt fel.
Att de trodde jag hade koll på allt.
Att inget beror på dem.

Hur fan kan man vara så naiv och godtrogen. Tänker jag mitt i hennes raljerande utskällning. Det är ingen idé att motargumentera. Bara att stå där med luren en bit från örat för att inte bli döv. Därefter får man se till att inte allt för mycket fastnar i själen. För då tär det på en. Man orkar bara med en viss mängd svordomar, en viss mängd godtycklighet, en viss mängd grundlös, förnekelse.

En viss del av det som hänt får de faktiskt ta på sig själva. Att det gick åt helvete kan ju inte bara var mitt fel. Men det är väl lättast för dem att tro att det inte var något de kunde göra. Att de är utsatt för en komplott.
Inte att det hela kunde anas redan för ett par år sedan och att de sista som hänt är som att försöka bromsa i 190 km/h framför en bergvägg.
"Jag höll aldrig i ratten eller gasade, satt mer i baksätet" om vi skall fortsätta den liknelsen.

Förnekelse och inskränkthet gör att vissa människor orkar med sig själva. Men för guds skull: "Låt det inte påverka din själ. Då är även du förlorad"