Uppbrott

Bytet av skola skulle varit en ny chans, en möjlighet att förändra, men det blev något helt annat.
"Vi kan tyvärr inte ta på oss ansvaret för vad som händer utanför skolans område".
"Jovisst, självklart"- men själv hade han varit nöjd om läraren tagit ansvar för det som hände i klassrummet.
Pedagog-Plutten var inte den typen av lärare som tog ansvar. Ingen tvekan om att han ofta hade sett pennalism mellan eleverna förekomma, men Pedagog-Plutten föredrog att kisa med ögonen från sidan och låtsas att han inte märkte något.
Trots allt föredrog Johan klassrumsmobbningen framför rasterna, för det som hände på rasterna var det som sakta men säkert dödade varje uns av den självrespekt och livsglädje han en gång känt. Men nu hade Johan en plan, han hade ruvat och vänt och vridit på den ett tag men nu började den ta allt fastare form.

Gröt

Doften av vidbränd gröt påminner mig alltid om den nyårsaftonen mamma slängde sig framför ett tunnelbanetåg. Min bror som springer ylande in i köket och slår av gasvredet.
Jag minns fortfarande den stickande lukten av den vidbrända sörjan i kastrullen, som om den även bränt sig in i mig.
Ena stunden stod hon och rörde i grötkastrullen, den andra låg hon på spåret, söndertrasad men levande - en obrukbar torso med vidhängande huvud, ett beläte på den hemligaste avdelningen på Karolinska: tunnelbaneoffrens.
Mitt starkaste minne av mammas berättelse efteråt var när hon vaknade av att någon skrek i sådan skräckslagen, förtvivlad smärta att hon blev alldeles förfärad över att någon kunde ha så ont - tills hon insåg att det var hennes eget skrik som väckt henne. Som tur var hörde en sjuksköterska mammas skrik och kom sättandes med en morfinspruta, som gjorde att all smärta försvann för en stund.
Mot min inre smärta hjälpte den inte.

Onsdag

Jag gillade aldrig onsdagarna hemma hos farmor. Tiden masade sig fram, uppmätt av hennes kusligt tickande pendyl. Doften av kokkaffe låg som en blöt yllefilt över köket, en doft som än idag kan ge mig kvävningskänslor.
Farmor skulle pyssla om mig vad det sagt, men hon hade aldrig tid med mig. Hennes korsord, hennes frågor, allt var bara på hennes villkor. Hade jag otur och inte kunde svara henne under en viss, av henne själv, utmätt tid, skickade hon mig till skamvrån.
Där i skamvrån, bakom en löst sittande del av tapeten ristade jag in ännu ett streck, mitt bevis på farmors egocentrerade natur.

Varför just onsdagarna?
Jag krängde ofta frågan fram och tillbaks för mig själv - vad eller vem hade kommit först; farmor eller "ondsdagarna"?

Befalla

De inre rösterna befallde över Zorski. Han lade irriterat händerna över öronen för att slippa höra dem. Genom en glipa mellan vänster pek- och långfinger sipprade Överstens rungande röst. Låt mig sova!
Han vände sig in mot väggen och pressade den hårda dunkudden över huvudet. Knep ihop både mun och ögon så hårt att det smärtade, men det hjälpte föga. Slängde i en vid båge kudden genom rummet. Den landade med en duns framför fötterna på personen som precis stigit in genom den tunga dörren.

Rulla

Dödsbudet spreds på nätet lika snabbt som en dånande lavin rullar nerför ett berg. Nyheten täppte till och tog andan ur alla, ingen kunde komma undan. Bilden på den förödande krocken tystade alla skeptiker.
Det var faktiskt en farkost full med aliens som hade störtat rakt genom taket på kungliga slottet och dödat kungens sotsvarta labrador.

Isande kyla

Viskningen som drog genom rummet var lik en nordan i december.

Försenad tomte

Säcken med julklappar hittades i en snödriva, tomteskägget strax bredvid.

Det förgånga

Nyheter och bulletiner färdades med budbärare som red eller sprang.
Det som skulle sägas skrevs på papper med gåspenna, tills någon uppfann tryckkonsten.

Ibland tänkte de stora tänkarna något smart. Då tog det månader innan resten av världen skulle få reda på sanningen. Historien skrevs av den som vann på de stora slagfälten och jorden var inte längre platt.

Ville man se hur det var i andra länder fick man resa dit. På segelfartyg eller med häst och vagn. Ibland var grannbyn som en ny världsdel. Laglöst land fullt med främlingar. Ville man träffa sina vänner var de alla på kyrkbacken. Nyheter och rykten uttalades.

Man tillverkade själv det man förbrukade. Produktion var lika med konsumtion. Inget slängdes. Allt sparades eller lagades. När stoppade du strumpor sist?

Sin käresta hittade man i grannbyn eller så valde föräldrarna en partner för livet. Kärleken var få förunnat, men ingen blev ensam. Blev man inte älskad så fanns den i varje fall någon att dela livet med.

Inget av ovanstående finns idag. Allt tillhör det förgångna.

Idag skriver vi på en digital skärm. Det vi tänker kommer världen till del på samma ögonblick vi skriver det på bloggen. Den som inte varit i Thailand över vintern tittar vi på som om han vore en utomjording. Allt nytt hamnar på nätet samtidigt som det skett. Konsumtion är mantrat för utveckling. Kärleken hittar du på speed-dating.

Frågan är om utvecklingen gått framåt och för vem. Undrar hur det blir imorgon?