Tankarna infiltreras av saker som gör att jag inte gör det jag ska, eller tänker jag skulle skriva.
Det blir alltid något annat som kommer emellan.
Mitt skrivarjag måste bli mer av en guerillakrigare och infiltrera, spränga och eliminera alla lättja och
tisdag 29 november 2011
söndag 27 november 2011
Förolämpning
Och du skall kalla dig författare!
Du måste skriva om något som är spännande, griper tag, engagerar.
Dina personliga små problem här i världen är det ingen som bryr sig om.
Miljö- och karaktärsbeskrivningar måste kännas trovärdiga och intressanta.
När det handlar om ditt jobb och hur pärmarna står placerade i bokhyllan får mig att vilja stänga boken direkt.
Och du, grammatik är också bra att kunna. Presens = Nutid, Imperfekt = Dåtid.
Tänk på det.
Dina texter passar lika dåligt i en bok, som en folkdräkt på Jimmie Åkesson.
Vet inte varför jag fortsätter läsa. Förmodligen för att jag skrivit boken själv.
Du måste skriva om något som är spännande, griper tag, engagerar.
Dina personliga små problem här i världen är det ingen som bryr sig om.
Miljö- och karaktärsbeskrivningar måste kännas trovärdiga och intressanta.
När det handlar om ditt jobb och hur pärmarna står placerade i bokhyllan får mig att vilja stänga boken direkt.
Och du, grammatik är också bra att kunna. Presens = Nutid, Imperfekt = Dåtid.
Tänk på det.
Dina texter passar lika dåligt i en bok, som en folkdräkt på Jimmie Åkesson.
Vet inte varför jag fortsätter läsa. Förmodligen för att jag skrivit boken själv.
lördag 26 november 2011
Skynda
Är det för att slutet syns
som det börjar bli bråttom
Att göra något värt att minnas
eller fundera kring mening
Reflektera över vad som hänt i livet
och inte
Vill jag uppleva mer
Är det något jag missat
Har jag agerat rätt
och gjort någon skillnad
eller kunde det kvittat lika
Är det därför jag känner mig jäktad
som det börjar bli bråttom
Att göra något värt att minnas
eller fundera kring mening
Reflektera över vad som hänt i livet
och inte
Vill jag uppleva mer
Är det något jag missat
Har jag agerat rätt
och gjort någon skillnad
eller kunde det kvittat lika
Är det därför jag känner mig jäktad
lördag 10 september 2011
Inre monolog om ett minne
Ska jag ta ner det? Kanske lika bra att låta det hänga kvar så får de som flyttar in ta ner det. Eller göra vad de vill med fotot, Första impulsen är att slänga skiten. Var vi så lyckliga, egentligen. Vi ser lyckliga ut. Men det mesta kändes bara oäkta på något sätt. Inte för att jag minns eller vet hur Pia kände, men så var i varje fall min känsla.
Hennes morsas brudkrona var nog det fulaste jag sett. Men hon insisterade. Tvingade omgivningen, inklusive mig. Inte har den blivit snyggare med tiden. Man tror ju ibland att saker blir moderna efter ett visst antal år. Det stämmer tydligen inte alltid. Hon var ju förfärligt angelägen. Hennes morsa. Tur att jag fick igenom att kärringens malätna bröllopsklänning skulle bytas ut mot en nysydd, figuranpassad sak. Fin figur hade hon i varje fall. Pia. Åtminstone på den tiden.
Det är mer än man kan säga om mig. Se på den uppstoppade pingvinen, ser mer ut som en begravningsentreprenör. Kände väl mig som en sådan också. Bröllopet var väl första steget mot döden, eller en väg in i koma. Redan efter två veckor tog luften slut. Tjat, tjat, tjat, gör si, gör så, när kommer du hem, varför ar du alltid på jobbet så mycket, varför hjälper du inte till hemma, söndagsmiddag hos svärföräldrarna. Tur man hade jobbet att vila upp sig på
Ser man inte redan en liten utbuktning runt naveln. Max! Stackars barn. Vilken slags uppväxt fick han egentligen. Kanske borde ta ner foto och lägga det jämte hans gravsten.. Så han förstår orsaken till varför det blev som det blev.
Eller? Varför? Han sket väl i oss. Tror jag. Kände honom inte egentligen. Under hela hans uppväxt kände jag mig som en främling i mitt egna hem. De var så tighta. Max och Pia, man kom liksom inte emellan. Fick inte bli insläppt. Så vad kunde men göra annat än att arbeta. Något hem hade man ju egentligen inte.
Kontoret var hemma. Lugnt och skönt. Eller åtminstone kontrollerat. Man visste vad som skulle hända och man kunde fixa problemen. Allt annat utanför och i hemmet var så oplanerat, tumultartat. Barn är inte bra för karriären. Inte när de är små, inte när de är tonåringar, inte när man skall fixa dem jobb och lägenhet. Och definitivt inte när de sedan går och försvinner. Jävla unge. Varför försvann han? Till var? Förstörde en hel höst med arbete.
Skrev vi inte något på baksidan av fotot. “Tillsammans för evigt” jovisst, eller ur. Hon hade sina små livsmeningar, men levde hon någonsin efter dem? eller begärde hon mest att andra skulle uppfylla dem åt henne. Jag begrepp dem inte i varje fall. Bara för att man har dem framför näsan varje dag innebär de ju inte att de är verkligheten. “I verkligheten finns allt” var ett annat och så “Vad du än gör, gör det med hela ditt hjärta” Så mycket bullshit. Var det inte något om livet också.
“Livet är meningen” eller “Lev livet rikt”” minns inte. Får kolla på duvan på Max grav. Det står ju på den. Borde väl kasta den åt helvete. På honom stämmer ju den texten minst. Nu minns jag “Lycka är att finnas till” Vilken klyscha.
Lycka vad är det egentligen? Definitivt inte att bara finnas till, man måste ju fylla skiten med något också, eller. Kan väl inte bara finnas, utan mening, utan arbete.
Kanske var det därför han försvann. Nej båten sjönk ju och han var ombord. Kunde de inte hittat honom. Så man fått veta. Stod han inte där och lovade att de skulle plocka upp båten oavsett kostnad. Vad hände? Inte ett skit där heller.
Kolla bara på den där dåren Sixten. Hennes morsas idiotiska, illaluktande nya gubbe. Står där jämte min stackars mor. Man ser att hon rynkar på näsan. Stackare. Bröllopet måste varit första gången de träffades. Alla träffades. Hade själv bara mött honom en gång innan dess. Minns att hans andedräkt gjorde mig illamående. Spydde nästan på vägen fram till altaret.
Och prästen. Hur fick vi tag på honom? Var det inte Sixten suparpolare. Sluddrade gjorde han i varje fall. Redan under vigselakten verkade han vara bra i gasen. Vinglar till och med på bilden. Prästrocken sitter som en potatissäck och prästbandet ser ut som det håller på att strypa honom. Skulle blivit misstänksam redan då hur det skulle sluta.
Men man fattar inget. Kärleken är blind och man är bara glad att någon ville ha en. Undra om jag inte skall avsluta packandet för idag. Ta mig en rejäl sup, eller nej. Försöker ju låta bli. Sätter på en stor kopp svart kaffe.
Hennes morsas brudkrona var nog det fulaste jag sett. Men hon insisterade. Tvingade omgivningen, inklusive mig. Inte har den blivit snyggare med tiden. Man tror ju ibland att saker blir moderna efter ett visst antal år. Det stämmer tydligen inte alltid. Hon var ju förfärligt angelägen. Hennes morsa. Tur att jag fick igenom att kärringens malätna bröllopsklänning skulle bytas ut mot en nysydd, figuranpassad sak. Fin figur hade hon i varje fall. Pia. Åtminstone på den tiden.
Det är mer än man kan säga om mig. Se på den uppstoppade pingvinen, ser mer ut som en begravningsentreprenör. Kände väl mig som en sådan också. Bröllopet var väl första steget mot döden, eller en väg in i koma. Redan efter två veckor tog luften slut. Tjat, tjat, tjat, gör si, gör så, när kommer du hem, varför ar du alltid på jobbet så mycket, varför hjälper du inte till hemma, söndagsmiddag hos svärföräldrarna. Tur man hade jobbet att vila upp sig på
Ser man inte redan en liten utbuktning runt naveln. Max! Stackars barn. Vilken slags uppväxt fick han egentligen. Kanske borde ta ner foto och lägga det jämte hans gravsten.. Så han förstår orsaken till varför det blev som det blev.
Eller? Varför? Han sket väl i oss. Tror jag. Kände honom inte egentligen. Under hela hans uppväxt kände jag mig som en främling i mitt egna hem. De var så tighta. Max och Pia, man kom liksom inte emellan. Fick inte bli insläppt. Så vad kunde men göra annat än att arbeta. Något hem hade man ju egentligen inte.
Kontoret var hemma. Lugnt och skönt. Eller åtminstone kontrollerat. Man visste vad som skulle hända och man kunde fixa problemen. Allt annat utanför och i hemmet var så oplanerat, tumultartat. Barn är inte bra för karriären. Inte när de är små, inte när de är tonåringar, inte när man skall fixa dem jobb och lägenhet. Och definitivt inte när de sedan går och försvinner. Jävla unge. Varför försvann han? Till var? Förstörde en hel höst med arbete.
Skrev vi inte något på baksidan av fotot. “Tillsammans för evigt” jovisst, eller ur. Hon hade sina små livsmeningar, men levde hon någonsin efter dem? eller begärde hon mest att andra skulle uppfylla dem åt henne. Jag begrepp dem inte i varje fall. Bara för att man har dem framför näsan varje dag innebär de ju inte att de är verkligheten. “I verkligheten finns allt” var ett annat och så “Vad du än gör, gör det med hela ditt hjärta” Så mycket bullshit. Var det inte något om livet också.
“Livet är meningen” eller “Lev livet rikt”” minns inte. Får kolla på duvan på Max grav. Det står ju på den. Borde väl kasta den åt helvete. På honom stämmer ju den texten minst. Nu minns jag “Lycka är att finnas till” Vilken klyscha.
Lycka vad är det egentligen? Definitivt inte att bara finnas till, man måste ju fylla skiten med något också, eller. Kan väl inte bara finnas, utan mening, utan arbete.
Kanske var det därför han försvann. Nej båten sjönk ju och han var ombord. Kunde de inte hittat honom. Så man fått veta. Stod han inte där och lovade att de skulle plocka upp båten oavsett kostnad. Vad hände? Inte ett skit där heller.
Kolla bara på den där dåren Sixten. Hennes morsas idiotiska, illaluktande nya gubbe. Står där jämte min stackars mor. Man ser att hon rynkar på näsan. Stackare. Bröllopet måste varit första gången de träffades. Alla träffades. Hade själv bara mött honom en gång innan dess. Minns att hans andedräkt gjorde mig illamående. Spydde nästan på vägen fram till altaret.
Och prästen. Hur fick vi tag på honom? Var det inte Sixten suparpolare. Sluddrade gjorde han i varje fall. Redan under vigselakten verkade han vara bra i gasen. Vinglar till och med på bilden. Prästrocken sitter som en potatissäck och prästbandet ser ut som det håller på att strypa honom. Skulle blivit misstänksam redan då hur det skulle sluta.
Men man fattar inget. Kärleken är blind och man är bara glad att någon ville ha en. Undra om jag inte skall avsluta packandet för idag. Ta mig en rejäl sup, eller nej. Försöker ju låta bli. Sätter på en stor kopp svart kaffe.
fredag 2 september 2011
Återkomsten
Lars, Maria och Torsten
Regnmolnen hängde som en blöt filt över verkligheten. Huskropparna stod i räta rader som gravstenar längs en krattad grusgång. På några av väggarna försökte Kalmarhem piffa upp den annars så gråa stämningen med färgglada konstverk. De hade inte lyckats. Norrliden förblev kommunens misslyckade miljonprogram. För Lars spelade inte detta någon roll. Varje gång han pratade om Norrliden kallade han det sitt hem.
På något sätt återvänder man alltid hem i svåra stunder. Vill tillbaka till ursprunget. Att så om platsen där man föddes fortfarande finns. Få tillbaka känslan av att vara ung igen.
Duggregnet pärlades i pannan. Lars haltade längs den asfalterade cykelgången. Som tur var mindes fötterna vägen. Från mattställningen kunde han i sitt inre höra piskan vina över trasmattorna. I en sandlåda låg några trasiga hinkar. Sanden luktade fortfarande av kattpink. Han spejade in i dungen där han fått sin första kyss, som om han väntade sig att hon skulle stå kvar.
Ingenting var förändrat ändå var ingenting sig likt.
Blicken drog sig mot Två Systrars Kapell.. Dess ljusblå träfasad låg som en synvilla mitt ibland trevåningshusen. Klockstapel pekade mot himmeln som en skjutklar missil. Vinden drog i repet till mässingsklockan. Regndropparna smakade salt.
Blir man andligare ju mer döden flåsar en i nacken? Alla existentiella frågor krympte, blev irrelevanta så länge de var hypotetiska. Svaren blev annorlunda när frågorna ställdes av verkligheten.
Är du någonsin beredd på att dö? Vad skulle du göra om du visste att du bara hade ett halvår kvar att leva?
Tidigare visste han alltid svaren, men inte nu, när han verkligen behövde dem. Kuvertet med provsvaren brände i innerfickan. Varför var just den diagnosen förknippad med så mycket ångest och tabu?
Långsamt drog han upp porten till kapellet. Stillheten omgav honom redan vid första steget in i vapenkammaren. Beslutens tyngd lättade från axlarna. Det luktade tända stearinljus och torra psalmböcker. Smaken från konfirmationsoblaten passerade över tungspetsen. Då hade de suttit på knä jämte varandra. Minnet kändes varmt i ådrorna.
Bänkarna stod i räta rader framtill altaret. Lars mindes inte om det varit bänkar eller stolar förut, men bänkar verkade nya.. Åtminstone överdragen. Altargångens var sliten och skavd av tusentals skor och stövlar som passerat nedför golvets ölandssten.
Han satte sig på tredje raden. Knäppte händerna på bänkryggen framför. Tystheten knäppte i väggarna. Inga ljud från verkligheten utanför trängde in. Livet i en bubbla.
Efteråt skulle han minnas att redan innan dörren öppnades visste han vem det var som kom. Dörren till sakristian sköts långsamt upp. Ljuset där inifrån sprang över det karga golvet likt en frisläppt fånge. Silhuetten som passerade ut i kyrkrummet gick inte att ta miste på.
Maria passade i prästkåpa. Håret låg som gyllenbrun honung över axlarna. Hyn glittrade i skenet från altarljusen. Lars förnamn persikodoften från hennes parfym. Han kunde inte komma på något plagg hon inte skulle passa i. Hon bar en kanna med vatten till dopfunten.
I speglingen från hennes ögon såg Lars när medvetandet gick från okänd uteliggare till en sedan länge försvunnen älskare.
“Är det verkligen du?”
Kannan gled nästan ur hennes händer Rösten lät tveksam, som om läpparna inte trodde på bilden som fastnat på näthinnan. I hans öron lät hennes fråga lika ljus som morgonens första strålar.
“Hallå själv”
Han försökte låta som tiden stått still. Handen höjdes i en menlös hälsning.
“Vad gör du här?”
Den första glimten i hennes ögon försvann i en blinkning.
“Inget speciellt. Kände bara att jag behövde återvända till mina hemtrakter”
Lars slog ut med händerna som om han vore född och uppvuxen i kapellet.
Hon hade åtminstone känt igen honom. Tiden förstörde inte allt. Något av det som gjort dem oskiljaktiga fanns kvar. Någonstans där inne. Djupt. Skulle det göra någon skillnad om han berättade varför..
Maria tog några snabba steg mot honom. Ställde kannan på bänkraden framför. Lars makade på sig. Innan Maria satte sig flackade blicken mot porten, precis som om hon väntade sig att någon när som helst skulle kunna stiga in genom den.
“Du skulle aldrig kommit tillbaka.” viskade hon “Du lovade:”
Marias kalla och klara konstaterande giljotinerade hans hjärta i två delar. Halvorna sjönk ned i magen, klämde sig ned i vardera benet, för att tillslut fastna vid fotknölarna.
“Jag måste” sa han.
Det enda svaret som fungerade. Det enda sanna, som knöt ihop de tio åren de varit ifrån varandra.
Redan innan porten öppnades kände Lars vibrationen. Luften runt dem ändrade karaktär från tyst samhörighet till öppen fientlighet. De korta hårstråna i nacken reste sig som borsten på en igelkott. Nykomlingens blick brände som en laserstråle över ryggen. Lars fick en märklig lust att bara rulla ihop sig till en liten boll och göra sig osynlig för världen.
Han insåg att tiden inte läker allt. Svartsjuka, begär och hämnd förföljde själen genom livet. Gjorde det som skulle vara glädje till svarta små kolbitar, som med lite tändvätska lätt flammade upp i brinnande lågor.
Maria for upp som ett överraskat rådjurskid, skrämt av en jägares gevär. Bänken med vattenkannan välte. Silvret skramlade i stengolvet. Vigvattnet spred sig som en flodvåg ända bort till altarringen.
Stegen från dörren gick tysta fram mot dem.
“Måste torka upp” sa Maria och försvann som en flyktig ande tillbaka till sakristian.
Återigen fick Lars känslan att hon aldrig varit där, aldrig varit helt och hållet hans. Inte hela hon samtidigt.
“Klantkärring” sa en dov röst alldeles bakom Lars.
Rösten passade ihop med de grova Ecco-skorna, den oklanderliga kostymen och de stora händerna Lars såg när han sneglade över axeln. Det luktade malmedel och formaldehyd. Han skulle känt igen främlingen på en överfull fotbollsarena. Torsten, mannen som gett översitteriet och självgodheten ett ansikte.
En liten glimt av överraskning kunde anas längst in i ögongloben när Torsten tittade på honom, likt en mardröm som man sedan glömt på morgonen.
“Lasse din lilla skitstövel”
Rösten och tonen gick inte heller att ta fel på. Mullrandet från diafragman som rullade runt stämbanden. Verkade ta dem som gisslan innan luften släpptes ut i munhålan för att där snurra några extra varv.
Lars funderade ut något underfundigt och intelligent svar. Snabbt, rappt och samtidigt träffande. Som vanligt hann inte tanken bli klar innan det var försent.
“Sitter inte du på kåken” Torsten var alltid snabbare än han.
“Jag blev benådad i förtid” svarade Lars och läkarens dom ekade mellan öronen.
Maria kom tillbaka med en hink och en skurtrasa. Hon la sig på knä utan att se åt deras håll. Verkade låtsas att de inte fanns. Lars kände smaken av oro och ångest. Ville helst lägga sig raklång på golvet och slicka i sig av vattnet.
"Du är säkert på rymmen, din jävel. Skulle just passa på en sådan som dig.”
“De tyckte väl det inte var någon idé att hålla mig kvar.” sa Lars
Straffet kunde ändå inte bli hårdare, tänkte han.
“Vilket jävla ruttet rättssamhälle vi har” sa Torsten med en tung ironi i rösten, som om han själv trodde på det han sa. “Låta mördare gå fria mitt ibland oss hederliga medborgare:”
“Visst är det förskräckligt”
Svaret satte punkt för Lars deltagande i samtalet. Fortsättningen blev en lång monolog från Torstens sida om alla andra oförrätter han och hans likar blivit utsatta för. Som vanligt avslutade han med att spygalla över det svenska skattesystemet. Hur orättvist det behandlade hårt arbetande begravningsentreprenörer.
Inget var förändrat ändå var ingenting sig likt.
“Jag är här för att ta henne med mig”
Lars korta konstaterande överraskade till och med honom själv. Torsten satte sig med en duns. Maria välte hinken så allt vatten rann ut igen.
Regnmolnen hängde som en blöt filt över verkligheten. Huskropparna stod i räta rader som gravstenar längs en krattad grusgång. På några av väggarna försökte Kalmarhem piffa upp den annars så gråa stämningen med färgglada konstverk. De hade inte lyckats. Norrliden förblev kommunens misslyckade miljonprogram. För Lars spelade inte detta någon roll. Varje gång han pratade om Norrliden kallade han det sitt hem.
På något sätt återvänder man alltid hem i svåra stunder. Vill tillbaka till ursprunget. Att så om platsen där man föddes fortfarande finns. Få tillbaka känslan av att vara ung igen.
Duggregnet pärlades i pannan. Lars haltade längs den asfalterade cykelgången. Som tur var mindes fötterna vägen. Från mattställningen kunde han i sitt inre höra piskan vina över trasmattorna. I en sandlåda låg några trasiga hinkar. Sanden luktade fortfarande av kattpink. Han spejade in i dungen där han fått sin första kyss, som om han väntade sig att hon skulle stå kvar.
Ingenting var förändrat ändå var ingenting sig likt.
Blicken drog sig mot Två Systrars Kapell.. Dess ljusblå träfasad låg som en synvilla mitt ibland trevåningshusen. Klockstapel pekade mot himmeln som en skjutklar missil. Vinden drog i repet till mässingsklockan. Regndropparna smakade salt.
Blir man andligare ju mer döden flåsar en i nacken? Alla existentiella frågor krympte, blev irrelevanta så länge de var hypotetiska. Svaren blev annorlunda när frågorna ställdes av verkligheten.
Är du någonsin beredd på att dö? Vad skulle du göra om du visste att du bara hade ett halvår kvar att leva?
Tidigare visste han alltid svaren, men inte nu, när han verkligen behövde dem. Kuvertet med provsvaren brände i innerfickan. Varför var just den diagnosen förknippad med så mycket ångest och tabu?
Långsamt drog han upp porten till kapellet. Stillheten omgav honom redan vid första steget in i vapenkammaren. Beslutens tyngd lättade från axlarna. Det luktade tända stearinljus och torra psalmböcker. Smaken från konfirmationsoblaten passerade över tungspetsen. Då hade de suttit på knä jämte varandra. Minnet kändes varmt i ådrorna.
Bänkarna stod i räta rader framtill altaret. Lars mindes inte om det varit bänkar eller stolar förut, men bänkar verkade nya.. Åtminstone överdragen. Altargångens var sliten och skavd av tusentals skor och stövlar som passerat nedför golvets ölandssten.
Han satte sig på tredje raden. Knäppte händerna på bänkryggen framför. Tystheten knäppte i väggarna. Inga ljud från verkligheten utanför trängde in. Livet i en bubbla.
Efteråt skulle han minnas att redan innan dörren öppnades visste han vem det var som kom. Dörren till sakristian sköts långsamt upp. Ljuset där inifrån sprang över det karga golvet likt en frisläppt fånge. Silhuetten som passerade ut i kyrkrummet gick inte att ta miste på.
Maria passade i prästkåpa. Håret låg som gyllenbrun honung över axlarna. Hyn glittrade i skenet från altarljusen. Lars förnamn persikodoften från hennes parfym. Han kunde inte komma på något plagg hon inte skulle passa i. Hon bar en kanna med vatten till dopfunten.
I speglingen från hennes ögon såg Lars när medvetandet gick från okänd uteliggare till en sedan länge försvunnen älskare.
“Är det verkligen du?”
Kannan gled nästan ur hennes händer Rösten lät tveksam, som om läpparna inte trodde på bilden som fastnat på näthinnan. I hans öron lät hennes fråga lika ljus som morgonens första strålar.
“Hallå själv”
Han försökte låta som tiden stått still. Handen höjdes i en menlös hälsning.
“Vad gör du här?”
Den första glimten i hennes ögon försvann i en blinkning.
“Inget speciellt. Kände bara att jag behövde återvända till mina hemtrakter”
Lars slog ut med händerna som om han vore född och uppvuxen i kapellet.
Hon hade åtminstone känt igen honom. Tiden förstörde inte allt. Något av det som gjort dem oskiljaktiga fanns kvar. Någonstans där inne. Djupt. Skulle det göra någon skillnad om han berättade varför..
Maria tog några snabba steg mot honom. Ställde kannan på bänkraden framför. Lars makade på sig. Innan Maria satte sig flackade blicken mot porten, precis som om hon väntade sig att någon när som helst skulle kunna stiga in genom den.
“Du skulle aldrig kommit tillbaka.” viskade hon “Du lovade:”
Marias kalla och klara konstaterande giljotinerade hans hjärta i två delar. Halvorna sjönk ned i magen, klämde sig ned i vardera benet, för att tillslut fastna vid fotknölarna.
“Jag måste” sa han.
Det enda svaret som fungerade. Det enda sanna, som knöt ihop de tio åren de varit ifrån varandra.
Redan innan porten öppnades kände Lars vibrationen. Luften runt dem ändrade karaktär från tyst samhörighet till öppen fientlighet. De korta hårstråna i nacken reste sig som borsten på en igelkott. Nykomlingens blick brände som en laserstråle över ryggen. Lars fick en märklig lust att bara rulla ihop sig till en liten boll och göra sig osynlig för världen.
Han insåg att tiden inte läker allt. Svartsjuka, begär och hämnd förföljde själen genom livet. Gjorde det som skulle vara glädje till svarta små kolbitar, som med lite tändvätska lätt flammade upp i brinnande lågor.
Maria for upp som ett överraskat rådjurskid, skrämt av en jägares gevär. Bänken med vattenkannan välte. Silvret skramlade i stengolvet. Vigvattnet spred sig som en flodvåg ända bort till altarringen.
Stegen från dörren gick tysta fram mot dem.
“Måste torka upp” sa Maria och försvann som en flyktig ande tillbaka till sakristian.
Återigen fick Lars känslan att hon aldrig varit där, aldrig varit helt och hållet hans. Inte hela hon samtidigt.
“Klantkärring” sa en dov röst alldeles bakom Lars.
Rösten passade ihop med de grova Ecco-skorna, den oklanderliga kostymen och de stora händerna Lars såg när han sneglade över axeln. Det luktade malmedel och formaldehyd. Han skulle känt igen främlingen på en överfull fotbollsarena. Torsten, mannen som gett översitteriet och självgodheten ett ansikte.
En liten glimt av överraskning kunde anas längst in i ögongloben när Torsten tittade på honom, likt en mardröm som man sedan glömt på morgonen.
“Lasse din lilla skitstövel”
Rösten och tonen gick inte heller att ta fel på. Mullrandet från diafragman som rullade runt stämbanden. Verkade ta dem som gisslan innan luften släpptes ut i munhålan för att där snurra några extra varv.
Lars funderade ut något underfundigt och intelligent svar. Snabbt, rappt och samtidigt träffande. Som vanligt hann inte tanken bli klar innan det var försent.
“Sitter inte du på kåken” Torsten var alltid snabbare än han.
“Jag blev benådad i förtid” svarade Lars och läkarens dom ekade mellan öronen.
Maria kom tillbaka med en hink och en skurtrasa. Hon la sig på knä utan att se åt deras håll. Verkade låtsas att de inte fanns. Lars kände smaken av oro och ångest. Ville helst lägga sig raklång på golvet och slicka i sig av vattnet.
"Du är säkert på rymmen, din jävel. Skulle just passa på en sådan som dig.”
“De tyckte väl det inte var någon idé att hålla mig kvar.” sa Lars
Straffet kunde ändå inte bli hårdare, tänkte han.
“Vilket jävla ruttet rättssamhälle vi har” sa Torsten med en tung ironi i rösten, som om han själv trodde på det han sa. “Låta mördare gå fria mitt ibland oss hederliga medborgare:”
“Visst är det förskräckligt”
Svaret satte punkt för Lars deltagande i samtalet. Fortsättningen blev en lång monolog från Torstens sida om alla andra oförrätter han och hans likar blivit utsatta för. Som vanligt avslutade han med att spygalla över det svenska skattesystemet. Hur orättvist det behandlade hårt arbetande begravningsentreprenörer.
Inget var förändrat ändå var ingenting sig likt.
“Jag är här för att ta henne med mig”
Lars korta konstaterande överraskade till och med honom själv. Torsten satte sig med en duns. Maria välte hinken så allt vatten rann ut igen.
lördag 21 maj 2011
Domedagsprofet
Nehej! Jorden gick inte under idag heller.
En av USA´s mest tongivande (eller högljudaste, menar de nog) domedagsprofet hade förespått att söndagen den 22 maj 2011 skulle bl jordens sista dag.
Jag tror det hade något att göra med att det var 7000 år sedan den bibliska syndafloden. Hur han nu räknat ut det. Hoppades väl bli en ny Noak.
Men tydligen inte. Inget har hänt hittills. Nu är dagen i och för sig inte slut än och någon exakt tidpunkt har inte meddelats. Vi kanske inte ska ropa hej...
Det här med Domedagsprofet, hur får man ett sådant jobb? Vilken utbildning går man? Finns det special universitet? Bibelskolan,kanske passar bäst.
Dessutom känns det som en riskfylld sysselsättning, i varje fall förtroendemässigt. Man har liksom bara en chans på sig. Har man till exempel förutspått att jorden skall gå under visst datum i eld och lava, och detta sedan inte sker som utlovat. Då blir det ju lite svårt att komma tillbaka med en ny tidpunkt. Förtroendet från omgivningen är nere på noll.
Skulle man sedan lyckas med att spika rätt datum för jordens undergång och mörkrets vinst över ljuset, så finns det ingen som lyssnar när man säger:
"Där ser ni. Jag hade rätt"
En av USA´s mest tongivande (eller högljudaste, menar de nog) domedagsprofet hade förespått att söndagen den 22 maj 2011 skulle bl jordens sista dag.
Jag tror det hade något att göra med att det var 7000 år sedan den bibliska syndafloden. Hur han nu räknat ut det. Hoppades väl bli en ny Noak.
Men tydligen inte. Inget har hänt hittills. Nu är dagen i och för sig inte slut än och någon exakt tidpunkt har inte meddelats. Vi kanske inte ska ropa hej...
Det här med Domedagsprofet, hur får man ett sådant jobb? Vilken utbildning går man? Finns det special universitet? Bibelskolan,kanske passar bäst.
Dessutom känns det som en riskfylld sysselsättning, i varje fall förtroendemässigt. Man har liksom bara en chans på sig. Har man till exempel förutspått att jorden skall gå under visst datum i eld och lava, och detta sedan inte sker som utlovat. Då blir det ju lite svårt att komma tillbaka med en ny tidpunkt. Förtroendet från omgivningen är nere på noll.
Skulle man sedan lyckas med att spika rätt datum för jordens undergång och mörkrets vinst över ljuset, så finns det ingen som lyssnar när man säger:
"Där ser ni. Jag hade rätt"
måndag 16 maj 2011
Uttryck och talessätt
Har ni tänkt på hur folk uttrycker sig ibland? Inte!
Lyssna då, så kommer ni få höra många intressanta ordstäv.
Ja stötte på några halvt bisarra uttryck i helgen:
Till exempel när man har mycket att göra och stressar omkring som ett skållat troll så säger en del att man har "Häcken full"!! Hur menar de då? Det kan inte kännas tevligt och det är dessutom läge för misstolkningar å det grövsta.
Ett annat uttryck som ligger i linje med det förra är:
"Det är inte svårt att skita när röven är full" eller "Räva" eftersom det uttalades med dialekt. Allvarligt talat. Det måste finnas ett bättre alternativ?
HAr ni där ute några förslag på bra uttryck och talessätt? Delge gärna mig och mina läsare dessa som en liten kommentar.
Och förresten varför heter det "Skållat troll"
Exaktemente, som tysken sa.
Lyssna då, så kommer ni få höra många intressanta ordstäv.
Ja stötte på några halvt bisarra uttryck i helgen:
Till exempel när man har mycket att göra och stressar omkring som ett skållat troll så säger en del att man har "Häcken full"!! Hur menar de då? Det kan inte kännas tevligt och det är dessutom läge för misstolkningar å det grövsta.
Ett annat uttryck som ligger i linje med det förra är:
"Det är inte svårt att skita när röven är full" eller "Räva" eftersom det uttalades med dialekt. Allvarligt talat. Det måste finnas ett bättre alternativ?
HAr ni där ute några förslag på bra uttryck och talessätt? Delge gärna mig och mina läsare dessa som en liten kommentar.
Och förresten varför heter det "Skållat troll"
Exaktemente, som tysken sa.
lördag 14 maj 2011
Ved
Vad är det med vedklyvning? Varför det får grottmannen inom mig att kika ut i tjugohundra-talet och vilset undra: Hållå, olja och el då!
En manlig sysselsättning. Att ge värme och trygghet till sin flock. Lite som jaktinstinkten. Utvecklingen har dock även här utvecklats från yxa och såg till kap och klyv. Och ändå, utan att det egentligen behövs, en manling, maskulin, muskelbaserad hantering.
Knaket och kraset från de kraftiga stammarna. Träden som nyss stod i en vårbacke och inväntade vårens musöron skulle infinna sig. Ända tills en motorsåg kapar den längs fotknölarna, eller rotknölarna.
Lukten av nyklyvet virke får mig att minnas barndommens vintrar. Hur man hjälpte den äldre generationen med samma sysselsättning som man nu gör själv. Herarkin går också i arv generation efter generation. Åldermannen håller i maskinen och tekniken. De yngre far omkring i högen med träbitar. Lyfter och servar. Stänkar och stönar. Jag passar upp på min far och svärfar. Mina söner hjälper mig.
Man säger att vedhantering värmer flera gånger. Först när man fäller, sedan klyvning och kapning, därefter lägger man allt i staplar och till slut den värme som genereras i eldstaden.
Det måste vara det som får mig att reagera. Kroppsarbete, ved och värme.
God afton
En manlig sysselsättning. Att ge värme och trygghet till sin flock. Lite som jaktinstinkten. Utvecklingen har dock även här utvecklats från yxa och såg till kap och klyv. Och ändå, utan att det egentligen behövs, en manling, maskulin, muskelbaserad hantering.
Knaket och kraset från de kraftiga stammarna. Träden som nyss stod i en vårbacke och inväntade vårens musöron skulle infinna sig. Ända tills en motorsåg kapar den längs fotknölarna, eller rotknölarna.
Lukten av nyklyvet virke får mig att minnas barndommens vintrar. Hur man hjälpte den äldre generationen med samma sysselsättning som man nu gör själv. Herarkin går också i arv generation efter generation. Åldermannen håller i maskinen och tekniken. De yngre far omkring i högen med träbitar. Lyfter och servar. Stänkar och stönar. Jag passar upp på min far och svärfar. Mina söner hjälper mig.
Man säger att vedhantering värmer flera gånger. Först när man fäller, sedan klyvning och kapning, därefter lägger man allt i staplar och till slut den värme som genereras i eldstaden.
Det måste vara det som får mig att reagera. Kroppsarbete, ved och värme.
God afton
fredag 22 april 2011
Längtan
Två små Haikun:
Hon mår bättre nu
Ensam som en bladlös gren-
Döden längtade
Döden längtade
Som en pojke efter glass
Du kom till sist hit
Hon mår bättre nu
Ensam som en bladlös gren-
Döden längtade
Döden längtade
Som en pojke efter glass
Du kom till sist hit
lördag 9 april 2011
Skapa
Herren skapade världen på sex dagar, på den sjunde dagen vilade han och skådade sitt verk. Undra om var nöjd. Kanske nöjdare då, dag sju, än vad han är idag, dag enmiljardfyrtiomiljonertrehundrasjuttiofyra.
Nästan alla religioner har en egen historia om hur just deras värld blev till. Hur den riktiga verkligheten skall vara. Hur man skall leva ihop med andra människor. Vilken gud som skall tillbes. Men viktigast i alla religioner är: Vad händer efter detta livet. Vad som sker i dödsriket. För detta liv vi lever nu kan väl inte vara allt? Vilket slöseri i så fall.
Evolutionsteorin har en helt annan skapelseberättelse. Man förstår varför religionerna är rädda för den, varför människor inte vill inse hur det egentligen är.
Allt kan väl inte vara skapat av en tillfällighet. Vad har vi då för syfte i denna verklighet? Varför finns vi? Varför finns livet? Stora frågor utan svar.
Sedan, ju mer man läser om qvant-fysik, universum, the big bang, hur liv uppstod och dagligen uppstår, ju religiösare blir man.
Allt detta måste vara skapat med ett syfte. Frågan är bara vilket?
Nästan alla religioner har en egen historia om hur just deras värld blev till. Hur den riktiga verkligheten skall vara. Hur man skall leva ihop med andra människor. Vilken gud som skall tillbes. Men viktigast i alla religioner är: Vad händer efter detta livet. Vad som sker i dödsriket. För detta liv vi lever nu kan väl inte vara allt? Vilket slöseri i så fall.
Evolutionsteorin har en helt annan skapelseberättelse. Man förstår varför religionerna är rädda för den, varför människor inte vill inse hur det egentligen är.
Allt kan väl inte vara skapat av en tillfällighet. Vad har vi då för syfte i denna verklighet? Varför finns vi? Varför finns livet? Stora frågor utan svar.
Sedan, ju mer man läser om qvant-fysik, universum, the big bang, hur liv uppstod och dagligen uppstår, ju religiösare blir man.
Allt detta måste vara skapat med ett syfte. Frågan är bara vilket?
torsdag 7 april 2011
onsdag 6 april 2011
tisdag 5 april 2011
måndag 4 april 2011
söndag 3 april 2011
Vägmötet
Grannarna kom från olika håll. Den skäggige Orvar tillsammans med sin bror, skrotbilssamlaren. Janne och hustrun gick hand i hand. Stefan såg jag borta vid kröken, kutryggig efter alla år på sågverket. Den enda som verkade glad var Kurt. Han stod jämte mig på vändplatsen och tryckte in en prilla under läppen.
"Du, tror di säj nått om ett" sa han sedan med en brun rand längs tänderna.
Jag skakade på huvudet. Tysta fortsatte vi att vänta på att vägsamfälllighetens medlemmar skulle samlas.
De tog ihand i den takt de kom fram. Grymtningar uttalades som förtäckta hälsningsfraser. Människor som varit grannar i generationer nickade igenkännande mot varandra. Orvar gratulerade Kurt for fjortontaggaren han fällt i höstas. Janne och Marianne stod några steg ifån oss andra och mummlade sinsemellan. Stefan och Skrotnisse inspekterade gruskvalitén i högen mitt på vändplatsen. Jag tog fram den handskrivna dagordningen ur min Helly-Hansen väst. Ingen sa något av värde. Alla väntade på samfällighetens ordförande, Greve Anton Gyldenbielke.
På något sätt kände jag mig alltid obekväm med de som bott längs vägen längre tid än jag. Kände mig inte accepterad. Jag hade ju i och för sig bara bott på Stomshöjd i femton år. Jag jagade inte, drev inget jordbruk, fällde ingen skog, jobbade på kontor i stan. Jag räknades inte. En utböling, en sta´bo.
Just innan Orvars mumlande övergick till högljud klagan över grevens oförmåga att hålla tiden, hördes en bilmotor borta vid kröken. Med gruset flygande runt däcken tog Grevens fyrhjulsdrivna Land Rover kurvan med en tvärsladd.
Greve Gyldenbielke tvärnitade så stenarna yrde längs våra gummistävlar. Utan ett ord om ursäkt eller förklaring hoppade han ur bilen innan den knappt stannat. Harklade sig och tog till orda.
"Föreningens pengar är slut. För att kunna göra iordning vägen behöver alla göra ett tillskott". Hans blick på oss alla var krävande, nästan påträngande.
"Du, tror di säj nått om ett" sa han sedan med en brun rand längs tänderna.
Jag skakade på huvudet. Tysta fortsatte vi att vänta på att vägsamfälllighetens medlemmar skulle samlas.
De tog ihand i den takt de kom fram. Grymtningar uttalades som förtäckta hälsningsfraser. Människor som varit grannar i generationer nickade igenkännande mot varandra. Orvar gratulerade Kurt for fjortontaggaren han fällt i höstas. Janne och Marianne stod några steg ifån oss andra och mummlade sinsemellan. Stefan och Skrotnisse inspekterade gruskvalitén i högen mitt på vändplatsen. Jag tog fram den handskrivna dagordningen ur min Helly-Hansen väst. Ingen sa något av värde. Alla väntade på samfällighetens ordförande, Greve Anton Gyldenbielke.
På något sätt kände jag mig alltid obekväm med de som bott längs vägen längre tid än jag. Kände mig inte accepterad. Jag hade ju i och för sig bara bott på Stomshöjd i femton år. Jag jagade inte, drev inget jordbruk, fällde ingen skog, jobbade på kontor i stan. Jag räknades inte. En utböling, en sta´bo.
Just innan Orvars mumlande övergick till högljud klagan över grevens oförmåga att hålla tiden, hördes en bilmotor borta vid kröken. Med gruset flygande runt däcken tog Grevens fyrhjulsdrivna Land Rover kurvan med en tvärsladd.
Greve Gyldenbielke tvärnitade så stenarna yrde längs våra gummistävlar. Utan ett ord om ursäkt eller förklaring hoppade han ur bilen innan den knappt stannat. Harklade sig och tog till orda.
"Föreningens pengar är slut. För att kunna göra iordning vägen behöver alla göra ett tillskott". Hans blick på oss alla var krävande, nästan påträngande.
onsdag 30 mars 2011
Vad tar du med dig?
Vad skall jag ta med mig? Ta med på en resa som jag inte vet vart den leder.
Kanske hamnar jag på ett helt nytt ställe och allt jag tagit med mig har varit helt i onödan. Eller så kommer jag precis rätt. Till en park eller en glänta mitt i skogen, en plats där allt jag packat passar in.
Men var skulle allt få rum? Vilken väska, bag eller trunk passar bäst?
Beror på vad du ska för någonstans svarar den kloke.
Men, svarar jag, om jag inte vet vart jag skall eller vart jag är på väg, eller ens när jag kommer fram. Kan man få ner alla sina erfarenheter, kunskaper och känslor i en plastkasse kanske?
Jag ställer mig på perrongen. Allt jag kan ta med mig har jag packat.
Min familj, mina vänner och alla ni. Ni som följt mig och som tagit del av mitt liv.
Stinsen frågar var mina väskor är.
Jag behöver inget mer än det jag har, är mitt svar.
Å nej inte en sådan igen, Stinsen himlar med ögonen.
Vaddå för nån, undrar jag.
Jo en sån som inte tror att den som har mest prylar när man dör vinner, suckar stinsen.
Då stämmer det, är mitt självklara svar till honom.
Allt jag vill ta med mig är det jag bär inom mig.
Flödesskrivet efter dagens puff. ”att packa” och inspirerad av Linda. Läste hennes blogg för första gången idag och kände jag ville skriva.
RIP LINDA, känner med de dina trots att jag aldrig kände dig.
Kanske hamnar jag på ett helt nytt ställe och allt jag tagit med mig har varit helt i onödan. Eller så kommer jag precis rätt. Till en park eller en glänta mitt i skogen, en plats där allt jag packat passar in.
Men var skulle allt få rum? Vilken väska, bag eller trunk passar bäst?
Beror på vad du ska för någonstans svarar den kloke.
Men, svarar jag, om jag inte vet vart jag skall eller vart jag är på väg, eller ens när jag kommer fram. Kan man få ner alla sina erfarenheter, kunskaper och känslor i en plastkasse kanske?
Jag ställer mig på perrongen. Allt jag kan ta med mig har jag packat.
Min familj, mina vänner och alla ni. Ni som följt mig och som tagit del av mitt liv.
Stinsen frågar var mina väskor är.
Jag behöver inget mer än det jag har, är mitt svar.
Å nej inte en sådan igen, Stinsen himlar med ögonen.
Vaddå för nån, undrar jag.
Jo en sån som inte tror att den som har mest prylar när man dör vinner, suckar stinsen.
Då stämmer det, är mitt självklara svar till honom.
Allt jag vill ta med mig är det jag bär inom mig.
Flödesskrivet efter dagens puff. ”att packa” och inspirerad av Linda. Läste hennes blogg för första gången idag och kände jag ville skriva.
RIP LINDA, känner med de dina trots att jag aldrig kände dig.
söndag 27 mars 2011
Försumma
Har jag försummat något? Har jag missat några möjligheter? Skulle mitt liv kunna var annorlunda? Frågor som dyker upp när jag försöker flödesskriva till dagens ord.
Den viktigaste att inte försumma är mig själv. Att vårda mig, att se till att jag har det bra. Att få utlopp för min kreativitet. Få känna mig behövd. Hur gör jag det?
Tränar väl en del. Tänker på vad jag äter. Har ett intressant arbete. Visslar oftast när jag går till jobbet, men på sistone har jag också börjat vissla när jag går där ifrån. Skrivandet! Är något som jag märkt att jag inte heller vill försumma.
Sedan kommer relationer. De är inte heller bra att försumma. Hur gör jag här? Tyvärr är det väl så att de inte vårdas i den omfattning de borde. Relationen med min livskamrat, relationen med mina barn, relationen med mina föräldrar, att umgås med mina vänner. Hur gör man för att dessa inte skall försummas?
Mycket frågor idag, men jag skriver det som först poppar upp. Känner inte att jag har något direkt lösning. Tror att mycket av de saker jag försummar kan bli bättre genom att jag stärker mig själv. Fast det gäller ju bara till en viss omfattning. Eller handlar det om att man, genom att stärka andra, samtidigt stärker sig själv. Genom att vara mer utåtriktad, ge beröm, höra av sig, ge kroppskontakt, också få tillbaka med samma mynt från sin omgivning?
I så fall måste jag stoppa försummandet av min livskamrat genom att vissa mer kärlek. Hur gör man det?
Den viktigaste att inte försumma är mig själv. Att vårda mig, att se till att jag har det bra. Att få utlopp för min kreativitet. Få känna mig behövd. Hur gör jag det?
Tränar väl en del. Tänker på vad jag äter. Har ett intressant arbete. Visslar oftast när jag går till jobbet, men på sistone har jag också börjat vissla när jag går där ifrån. Skrivandet! Är något som jag märkt att jag inte heller vill försumma.
Sedan kommer relationer. De är inte heller bra att försumma. Hur gör jag här? Tyvärr är det väl så att de inte vårdas i den omfattning de borde. Relationen med min livskamrat, relationen med mina barn, relationen med mina föräldrar, att umgås med mina vänner. Hur gör man för att dessa inte skall försummas?
Mycket frågor idag, men jag skriver det som först poppar upp. Känner inte att jag har något direkt lösning. Tror att mycket av de saker jag försummar kan bli bättre genom att jag stärker mig själv. Fast det gäller ju bara till en viss omfattning. Eller handlar det om att man, genom att stärka andra, samtidigt stärker sig själv. Genom att vara mer utåtriktad, ge beröm, höra av sig, ge kroppskontakt, också få tillbaka med samma mynt från sin omgivning?
I så fall måste jag stoppa försummandet av min livskamrat genom att vissa mer kärlek. Hur gör man det?
lördag 26 mars 2011
Avbrutna
Peggy lutade sig över bordet. Höll händerna som en megafon över munnen.
"Du skulle sett honom" halvropade hon till Sara på andra sidan. Efter sitt uttalande log hon. Tänkte på fadäsen från gårdagen.
Saras ögon ville veta mer.
"Ge mig alla detaljer" Sara lyckades med nöd och näppe överrösta musiken från baren. Bartendern blandade färgglada drinkar. Lampor blinkade längs bardisken. Fick gästerna att förvandlas till ryckiga figurer. I en hörnet stod en man och såg ut att hålla sig i ett stort ölglas.
"Jo, vi satt där i soffan. Hans hand på mitt lår" Peggys visade med att placera sin hand på rätt ställe, en bra bit upp på låret. I höjd med nederdelen av troskanten som syntes genom hennes tighta jeans. Sara reste sig och tittade nyfiket i Peggys knä.
Mannen vid bardisken välte sitt ölglas. Gav bartendern ett utskällning när denne ville torka upp syndafloden. Fyllot rullade iväg på hälarna mot Peggys och Saras bord.
"Mer, mer, mer" Sara klappar med händerna.
Innan Peggy hinner fortsätta sin ingående berättelse stannar mannen framför deras bord. Han andedräkt luktar gammal fylla och byxorna har gula urin fläckar.
"Har sitter ni alldeles ensamma" sluddrar han fram ur det toviga skägget och lägger upp sitt finaste förförar leende.
"Du skulle sett honom" halvropade hon till Sara på andra sidan. Efter sitt uttalande log hon. Tänkte på fadäsen från gårdagen.
Saras ögon ville veta mer.
"Ge mig alla detaljer" Sara lyckades med nöd och näppe överrösta musiken från baren. Bartendern blandade färgglada drinkar. Lampor blinkade längs bardisken. Fick gästerna att förvandlas till ryckiga figurer. I en hörnet stod en man och såg ut att hålla sig i ett stort ölglas.
"Jo, vi satt där i soffan. Hans hand på mitt lår" Peggys visade med att placera sin hand på rätt ställe, en bra bit upp på låret. I höjd med nederdelen av troskanten som syntes genom hennes tighta jeans. Sara reste sig och tittade nyfiket i Peggys knä.
Mannen vid bardisken välte sitt ölglas. Gav bartendern ett utskällning när denne ville torka upp syndafloden. Fyllot rullade iväg på hälarna mot Peggys och Saras bord.
"Mer, mer, mer" Sara klappar med händerna.
Innan Peggy hinner fortsätta sin ingående berättelse stannar mannen framför deras bord. Han andedräkt luktar gammal fylla och byxorna har gula urin fläckar.
"Har sitter ni alldeles ensamma" sluddrar han fram ur det toviga skägget och lägger upp sitt finaste förförar leende.
tisdag 22 mars 2011
Fullfölja en idé
Jag vaknade med en dröm i tanken.
Om hur allt skulle bli. Är det slutet?
Bitande sanningskänsla.
Verkligheten i ett kallt sovrum.
Om ni bara visste. Skulle allt vara annorlunda då?
Eller kunde jag förklara.
Samma dag som igår, likadan natt.
En lång ton i dur eller ett leende i moll?
Besk eftersmak på tungan.
Du som följer mina stapplande steg.
Se mig.
Tro mig.
Älska mig.
Gör mig stark.
Så jag klarar den ensamhet som komma skall.
Om hur allt skulle bli. Är det slutet?
Bitande sanningskänsla.
Verkligheten i ett kallt sovrum.
Om ni bara visste. Skulle allt vara annorlunda då?
Eller kunde jag förklara.
Samma dag som igår, likadan natt.
En lång ton i dur eller ett leende i moll?
Besk eftersmak på tungan.
Du som följer mina stapplande steg.
Se mig.
Tro mig.
Älska mig.
Gör mig stark.
Så jag klarar den ensamhet som komma skall.
söndag 20 mars 2011
Barndomsminnen
Snöregnet samlades på glasögonen i små ogenomträngliga leverfläckar. Det kändes som någon lagt en blöt filt över verkligheten. Som om han låg under och försökte kika ut genom maskorna. Kände det blöta garnet mot kinden. Utsikten från hans hjärta var i symbios med vädret.
Carlos sänkte blicken mot husen. Drog upp jackkragen runt halsen i ett meningslös försök att återfå värmen i kroppen. Kvarteret hade krympt.
Gatlyktan de alltid sparkat till så den slocknat, skylten till godisaffären där de snattat smågodis, husens tegelväggar lutade sig hotande över honom. Allt var mindre, som att komma tillbaka som Gulliver till lilleputt-landet.
Han sträckte ut handen mot deras pojkrum på andra våningen. Inom sig såg han lakanen som hängde ut, kände skrubbsåren mot knäna och värmen i handflatorna när de kanade ner mot marken. Alltid på väg mot nya hyss. Han och hans bror.
Eller var det han som vuxit upp? Blir inte allt mindre då?
På den tiden de bodde här var det hela världen, men nu var minnena som en tvångströja som höll honom fången i historien. Fången i sitt löfte till brodern. Ett löfte han på tjugo år inte lyckats uppfylla.
Carlos kröp tillbaka in i polisbilens värme.
"Kör" fräste han åt Therese. "Ta mig härifrån bara"
Carlos sänkte blicken mot husen. Drog upp jackkragen runt halsen i ett meningslös försök att återfå värmen i kroppen. Kvarteret hade krympt.
Gatlyktan de alltid sparkat till så den slocknat, skylten till godisaffären där de snattat smågodis, husens tegelväggar lutade sig hotande över honom. Allt var mindre, som att komma tillbaka som Gulliver till lilleputt-landet.
Han sträckte ut handen mot deras pojkrum på andra våningen. Inom sig såg han lakanen som hängde ut, kände skrubbsåren mot knäna och värmen i handflatorna när de kanade ner mot marken. Alltid på väg mot nya hyss. Han och hans bror.
Eller var det han som vuxit upp? Blir inte allt mindre då?
På den tiden de bodde här var det hela världen, men nu var minnena som en tvångströja som höll honom fången i historien. Fången i sitt löfte till brodern. Ett löfte han på tjugo år inte lyckats uppfylla.
Carlos kröp tillbaka in i polisbilens värme.
"Kör" fräste han åt Therese. "Ta mig härifrån bara"
lördag 19 mars 2011
Begravning
Bilmattorna luktade rent. Tvättade med såpa och vatten. Instrumentpanelen glänste som en skridskobana. Askkoppen hade aldrig använts. Förarsidans säte var klädd med ett slitageskydd i brunt mockaläder och ratten in en matchande rattmuff. Detta för att inte glida på bakeliten om man behövde väja snabbt. På främre passagerarsidan låg en röd ros.
Vilken dålig sikt man har från baksätet, tänkte Valter. Han hade aldrig reflekterat över hur höga nackskydden var. Att de täckte nästan hela vindrutan. Man fick luta sig in mot mitten för att se var bilen var på väg. Han blev åksjuk trots att bilen stod still.
Mellan de främre sätena stod några CD skivor på rad. De mesta var Irländskfolkmusik, men några U2-skivor lekte i högen, som katter bland hermelinerna. Han kände med tummen mot de benvita taket. Såg repan i taket som alltid retade honom och som uppstått när han en gång lastat utrymmet fullt med pärmar.
Valter fällde ned armstödet och lutade sig in mot mitten. Genom vindrutan tornade muren upp sig som en heltäckande, grå filt. Motorhuvens runda silveremblem glänste emot den mörka bakgrunden som en solförmörkelse.
När han först gått ut hade tvekat vid muren. Spejat ut över fältet på andra sidan. Inget hade förändrats på fem år. Möjligen var det fler stenarna och kors som vajade i gräset, som höghusen i en betongförort. Känslan var lika grå som muren. Tankspritt hade han glömt rosen, så nu satt han här i baksätet, som om han fått en andra chans. Ville liksom få ett annat perspektiv på verkligheten. Men insåg att den inte kan förändras, bara accepteras. Fick istället försöka skapa en ny framtid.
Valter Wennström lutade sig fram mellan de bägge sätena och tog rosen. Bakdörren gled igen tyst som en viskning. Utanför det lilla kapellet stod gruppen med släktingar, vänner och arbetskollegor. Valter undrade vad de skulle säga. Och vad han skulle svara.
Vilken dålig sikt man har från baksätet, tänkte Valter. Han hade aldrig reflekterat över hur höga nackskydden var. Att de täckte nästan hela vindrutan. Man fick luta sig in mot mitten för att se var bilen var på väg. Han blev åksjuk trots att bilen stod still.
Mellan de främre sätena stod några CD skivor på rad. De mesta var Irländskfolkmusik, men några U2-skivor lekte i högen, som katter bland hermelinerna. Han kände med tummen mot de benvita taket. Såg repan i taket som alltid retade honom och som uppstått när han en gång lastat utrymmet fullt med pärmar.
Valter fällde ned armstödet och lutade sig in mot mitten. Genom vindrutan tornade muren upp sig som en heltäckande, grå filt. Motorhuvens runda silveremblem glänste emot den mörka bakgrunden som en solförmörkelse.
När han först gått ut hade tvekat vid muren. Spejat ut över fältet på andra sidan. Inget hade förändrats på fem år. Möjligen var det fler stenarna och kors som vajade i gräset, som höghusen i en betongförort. Känslan var lika grå som muren. Tankspritt hade han glömt rosen, så nu satt han här i baksätet, som om han fått en andra chans. Ville liksom få ett annat perspektiv på verkligheten. Men insåg att den inte kan förändras, bara accepteras. Fick istället försöka skapa en ny framtid.
Valter Wennström lutade sig fram mellan de bägge sätena och tog rosen. Bakdörren gled igen tyst som en viskning. Utanför det lilla kapellet stod gruppen med släktingar, vänner och arbetskollegor. Valter undrade vad de skulle säga. Och vad han skulle svara.
fredag 18 mars 2011
Oslagbart
Värmen från elementet gjorde att gardinerna svajade. I fönsterbrädet stod en tom kruka, jämte låg ett visset löv från en bortplockad krukväxt. Göran satt vid köksbordet och tittade på henne när hon åt. Flätorna var liksom glada, ögonen såg ut som de glömt gårdagen, händerna slevade in risgrynsgröt.
Göran kändes sig overklig, motstridig, men utan ånger. Hur mycket han än intalade sig att det han gjort var fel, till och med olagligt, kände han snarare en märklig form av tillfredsställelse. Han tittade på barnet. Följde näsryggen mot ögonen, de ömtåliga ögonfransar, luggen halvvägs ner i pannan, slät hud i hela ansiktet. Inga synliga men.
Han undrade när han skulle slå henne igen.
Göran kändes sig overklig, motstridig, men utan ånger. Hur mycket han än intalade sig att det han gjort var fel, till och med olagligt, kände han snarare en märklig form av tillfredsställelse. Han tittade på barnet. Följde näsryggen mot ögonen, de ömtåliga ögonfransar, luggen halvvägs ner i pannan, slät hud i hela ansiktet. Inga synliga men.
Han undrade när han skulle slå henne igen.
torsdag 17 mars 2011
Utsmycka
En stjärna, ett spindelnät och ett kinesiskt tecken som betydde lycka. Trots smärtan låg hon där igen. Under nålen.
Denna gången var det viktigt, inte en fyllegrej som första gången. Då "glasögonsmurfen" kommit till. Därefter var det väl en delfin.
Hon tog ett djupt andetag. Kände doften av plastöverdragen madrass, försökte slappna av. Nålen surrade som en tandläkarborr.
Hon spände sig omedvetet när bläcket trycktes in i huden.
Ta det lugnt, sa konstnären.
Hon gjorde det försökte känna sig trygg. Det var hennes familjs födelsedatum som skulle utsmycka hennes kropp.
Denna gången var det viktigt, inte en fyllegrej som första gången. Då "glasögonsmurfen" kommit till. Därefter var det väl en delfin.
Hon tog ett djupt andetag. Kände doften av plastöverdragen madrass, försökte slappna av. Nålen surrade som en tandläkarborr.
Hon spände sig omedvetet när bläcket trycktes in i huden.
Ta det lugnt, sa konstnären.
Hon gjorde det försökte känna sig trygg. Det var hennes familjs födelsedatum som skulle utsmycka hennes kropp.
onsdag 16 mars 2011
Kamp för värdighet
Livet är en kamp, tänkte Rutger.
Dotterdottern flyttade en pjäs och sa schack med en röst som hördes över hela lokalen. Log gjorde hon också. Den lilla flicksnärtan.
Rutger funderade inte ens på ett motdrag. Vill inte ens komma undan med kungen.
Var detta målet? Att hamna här?
Schack, sa flickan igen. Studsade i stolen, klappade händerna. Naglarna var smutsiga och hon hade ett skrubbsår på ena knäet. Precis som det skall vara på sommaren.
I fönstret surrade en fluga. Någon slamrade med en kaffekopp. TVn stod på i allrummet för att föreståndarinnan tyckte det skulle verka hemtrevligt.
Syster Karin skramlade med pillerburken.
Då var det dags för dagens dos, sa hon och klappade flickan på huvudet.
Morfar behöver nog vila nu.
Barnbarnet verkade besviket. Innan Rutger hunnit protestera rullade hjulen mot hans rum.
Dotterdottern flyttade en pjäs och sa schack med en röst som hördes över hela lokalen. Log gjorde hon också. Den lilla flicksnärtan.
Rutger funderade inte ens på ett motdrag. Vill inte ens komma undan med kungen.
Var detta målet? Att hamna här?
Schack, sa flickan igen. Studsade i stolen, klappade händerna. Naglarna var smutsiga och hon hade ett skrubbsår på ena knäet. Precis som det skall vara på sommaren.
I fönstret surrade en fluga. Någon slamrade med en kaffekopp. TVn stod på i allrummet för att föreståndarinnan tyckte det skulle verka hemtrevligt.
Syster Karin skramlade med pillerburken.
Då var det dags för dagens dos, sa hon och klappade flickan på huvudet.
Morfar behöver nog vila nu.
Barnbarnet verkade besviket. Innan Rutger hunnit protestera rullade hjulen mot hans rum.
onsdag 9 mars 2011
Torsdagen den 28 sepember 1994
Även denna morgon vaknade han före väckarklockan. Drömmens ångest hängde i det undermedvetna som gryningens tunga ovädersmoln. Pyjamasens egyptiska bomull klibbade mot huden i nattens blötta svett. Alltid samma drömsekvens. Bilden av honom själv som liten, sittandes på en madrass hos mormor, med odjuret flåsande i trappan. Beslutet att göra något åt drömmens orsak kändes rätt.
Med smörpaketet och leverpastejtuben i händerna stängde Maximilian’s armbåge kylskåpet. På väggen ovanför köksbordet hängde en digital väggklocka med sekundvisare. I bokstavordning trängdes kryddburkar på köksfläkten. Han gled i ett invant mönster mellan kylskåp, köksbord och diskbänk, som om han skulle kunna ställa fram frukosten i sömnen.
Bara det nu funkade. Om Tony fyllde i honom som närvarande, lämnade in biljetten, och sade till de som undrade att han blivit sjösjuk, så kommer det bli ett perfekt alibi. En saknad deltagare skulle inte märkas. I detta oväder var förmodligen hälften ändå sjösjuka. Han ångrade inte skolkandet från Skatteverkets meningslösa konferenskryssning. ”Nya mervärdeskattelagen” och en dag i Tallin. Hur kul lät det?
Lukten av nybryggt kaffe omgav bryggaren som en dimma. Tidningsbudets steg i trappan. Morgontidningen rasslade i brevinkastet. Köksrutorna skakade och dallrade i vindbyarna. En virvlande plastpåse fastnade i gungställningen. Tankspritt skar han sig i fingret med brödkniven. Blodet som spred sig på skärbrädan var paralyserande. Fick honom att tänka på vapnet och hur mycket blod det skulle bli. Längst in i ögonen anades ett vägval.
Maximilian sneglade mot köksbordet. Mittemot gröttallriken låg en isärplockad Walther P99 QA. Att kvitta en pistol mot ett nedlagt åtal för skattebrott hade varit ett lätt val för ekobrottslingen. Minnet av knogarnas intatuerade ”HATE” när de med ett handslag förseglade affären. Makten och odödligheten som MC-livvakter utstrålat tilltalade Maximilian
Med en svordom stoppade han det blödande långfingret i munnen. Med andra handen tog upp pistolen från bordet. Vägde stålets tyngd, trevade runt pipan, smekte avtryckaren. Siktade in mot kudden han nyligen vaknat på.
”Puff, Puff”. En veckas övning hade fått honom att älska vapnet. Visslande på Bruce Springsteens ”Born in the USA” gick han ut i hallen för att hämta morgontidningen. Stegen tvärstannar. Rubriken skrek mot honom. Som en förvirrad dyslektiker ville han inte förstå texten. Från köket hördes en stegrande summerton som förkunnade att ägget var färdigkokt. Likt en zombie gick Max in i vardagsrummet, bläddrade fram tidningens mittuppslag, satte sig på soffans armstöd och tryckte in ettan på fjärrkontrollen.
Bildrutan fylldes med blågrönt, oroligt hav. Helikoptrars ljussken letade bland flytande bråte. En extrasändning direkt från haveriplatsen.
”Vad i helvete är det som hänt? Det kan inte vara sant. Är det ödet som levererat en ny lösning? Stackars människor. Jag kunde varit en av dem.” Obeslutsamhet fyllde Maximilians medvetande.
Reportens röst hördes inte över äggkokarens oljud. Max slängde tidningen i soffan, rusade ut i köket och ryckte ut sladden. Tidningsrubriken brände i soffan ”ESTONIA SJÖNK I NATT”. Lukten av panik i en liten fartygshytt tryckte mot tinningarna.
Efter en timme i soffan hade den strukturerade hjärnhalvan tagit tillbaka kontrollen. Bestämt att utnyttja situationen. Han kunde inte göra något för de drunknade arbetskamraterna. Kunde bara påverka sin egen framtid. Till TVns bakgrundsljud åt Maximilian den kalla frukosten. Monterade ihop pistolen. La den i sportväskan. Tryckte ned en vattenflaska, sin plånbok och lite reservkläder. Tog på sig oömma ytterkläder och vandrarkängor.
Eftersom Maximilian egentligen befann sig på konferens så skrev han inget avskedsbrev. Slutligen låste han dörren. Som ett bevis på sitt beslut ryckte han bort den tejpade namnskylten från ytterdörren. Med bestämda steg gick han nerför trapporna. Lämnade sitt gamla liv bakom sig utan att se tillbaka.
Mannen som hette Maximilian Wennström drunknade i Östersjön den natten.
Med smörpaketet och leverpastejtuben i händerna stängde Maximilian’s armbåge kylskåpet. På väggen ovanför köksbordet hängde en digital väggklocka med sekundvisare. I bokstavordning trängdes kryddburkar på köksfläkten. Han gled i ett invant mönster mellan kylskåp, köksbord och diskbänk, som om han skulle kunna ställa fram frukosten i sömnen.
Bara det nu funkade. Om Tony fyllde i honom som närvarande, lämnade in biljetten, och sade till de som undrade att han blivit sjösjuk, så kommer det bli ett perfekt alibi. En saknad deltagare skulle inte märkas. I detta oväder var förmodligen hälften ändå sjösjuka. Han ångrade inte skolkandet från Skatteverkets meningslösa konferenskryssning. ”Nya mervärdeskattelagen” och en dag i Tallin. Hur kul lät det?
Lukten av nybryggt kaffe omgav bryggaren som en dimma. Tidningsbudets steg i trappan. Morgontidningen rasslade i brevinkastet. Köksrutorna skakade och dallrade i vindbyarna. En virvlande plastpåse fastnade i gungställningen. Tankspritt skar han sig i fingret med brödkniven. Blodet som spred sig på skärbrädan var paralyserande. Fick honom att tänka på vapnet och hur mycket blod det skulle bli. Längst in i ögonen anades ett vägval.
Maximilian sneglade mot köksbordet. Mittemot gröttallriken låg en isärplockad Walther P99 QA. Att kvitta en pistol mot ett nedlagt åtal för skattebrott hade varit ett lätt val för ekobrottslingen. Minnet av knogarnas intatuerade ”HATE” när de med ett handslag förseglade affären. Makten och odödligheten som MC-livvakter utstrålat tilltalade Maximilian
Med en svordom stoppade han det blödande långfingret i munnen. Med andra handen tog upp pistolen från bordet. Vägde stålets tyngd, trevade runt pipan, smekte avtryckaren. Siktade in mot kudden han nyligen vaknat på.
”Puff, Puff”. En veckas övning hade fått honom att älska vapnet. Visslande på Bruce Springsteens ”Born in the USA” gick han ut i hallen för att hämta morgontidningen. Stegen tvärstannar. Rubriken skrek mot honom. Som en förvirrad dyslektiker ville han inte förstå texten. Från köket hördes en stegrande summerton som förkunnade att ägget var färdigkokt. Likt en zombie gick Max in i vardagsrummet, bläddrade fram tidningens mittuppslag, satte sig på soffans armstöd och tryckte in ettan på fjärrkontrollen.
Bildrutan fylldes med blågrönt, oroligt hav. Helikoptrars ljussken letade bland flytande bråte. En extrasändning direkt från haveriplatsen.
”Vad i helvete är det som hänt? Det kan inte vara sant. Är det ödet som levererat en ny lösning? Stackars människor. Jag kunde varit en av dem.” Obeslutsamhet fyllde Maximilians medvetande.
Reportens röst hördes inte över äggkokarens oljud. Max slängde tidningen i soffan, rusade ut i köket och ryckte ut sladden. Tidningsrubriken brände i soffan ”ESTONIA SJÖNK I NATT”. Lukten av panik i en liten fartygshytt tryckte mot tinningarna.
Efter en timme i soffan hade den strukturerade hjärnhalvan tagit tillbaka kontrollen. Bestämt att utnyttja situationen. Han kunde inte göra något för de drunknade arbetskamraterna. Kunde bara påverka sin egen framtid. Till TVns bakgrundsljud åt Maximilian den kalla frukosten. Monterade ihop pistolen. La den i sportväskan. Tryckte ned en vattenflaska, sin plånbok och lite reservkläder. Tog på sig oömma ytterkläder och vandrarkängor.
Eftersom Maximilian egentligen befann sig på konferens så skrev han inget avskedsbrev. Slutligen låste han dörren. Som ett bevis på sitt beslut ryckte han bort den tejpade namnskylten från ytterdörren. Med bestämda steg gick han nerför trapporna. Lämnade sitt gamla liv bakom sig utan att se tillbaka.
Mannen som hette Maximilian Wennström drunknade i Östersjön den natten.
måndag 31 januari 2011
Känslan
Jag kände på mig att det var idag allt skulle hända. Så istället för den sedvanliga kaffet, så tog jag mig tid för en påtår, lutade mig tillbaka i korgstolen och lyssnade till de knakande ljuden som uppstod vid mina rörelser.
söndag 30 januari 2011
Trollet
Det moss- och barkbeklädda ansiktet la sin panna i djupa veck över gåtan jag just levererat. Trollet var tyst en stund, jag såg hur det ryckte till i rynkorna i mellanåt, som om det kom på något insiktsfullt.
"Vad är det som är stort hos Tummeliten och litet som hos Goliat?" upprepade trollet flinande och jag såg att han räknat ut svaret.
"Vad är det som är stort hos Tummeliten och litet som hos Goliat?" upprepade trollet flinande och jag såg att han räknat ut svaret.
lördag 29 januari 2011
Åstadkommit
Råmanuset ligger i datorn och skaver som ett fiskfjäll under ögonlocket. Den tredje boken i trilogin måste bearbetas nu, måste ut ur bägge mina system, min dator och min hjärna.
fredag 28 januari 2011
Skrivkramp
Att sitta där med det tomma vita arket kändes som att trampa vatten i kvicksand. Så han kom på den ultimata idéen att skapa en blogg där andra skrev historien åt honom, så kunde han lugnt luta sig tillbaka och ta åt sig äran när han publicerade varje historia på DN´s kultursidor. Samtidigt som hans samvete gnagde och slog kullerbytta på hans kreativitet som bodde utanför det fint vita pappret som skulle kunna fyllas med så många av hans vackra bilder. När han spillde kaffet - som var livsviktigt för att ens överleva denna sena timme - över sina nya byxor gav han upp
torsdag 27 januari 2011
Händelselös
Dagen hade varit ytterligare en sån där händelselös, meningslös och helt onödig jävla dag.
onsdag 26 januari 2011
Flygplatsen
Mannen framför honom i bagagekön svettades ymnigt längs hela nacken. Jag kände hur min egen hand knöt sig hårdare kring servetten jag höll i handen.
"om jag bara torkade lite lite?"
"om jag bara torkade lite lite?"
tisdag 25 januari 2011
Hemlängtan
Sluttningen upp mot Kilimanjaros topp påminde om hans älskade Åreskutan. Trots att det låg i Afrika och att den hårda blomkålssnön är ett minne blott så infann sig en mystisk likhet. Vinden ven runt kroppen på Erik och han slets ibland brutalt ned på backen av dess kraft. Han tappade balansen ännu en gång och började sakta glida nerför sluttningen, fortare och fortare gick det och småsten yrde och dammade kring fötterna.
måndag 24 januari 2011
Morgon
Har klockan ringt eller har jag somnat om. Med huvudet fullt av tankar slevar jag i mig frukosten och tittar inte på klockan förrän jag skall gå. Med van reflex vänder jag klacken mot toaletten där jag medvetet stoppar fingrarna i halsen, inga onödiga kalorier för sömnens skull. Efteråt borstar jag tänder så hårt att tandköttet till sist blöder, sen sköljer jag ur munnen med lite mintsmakande munskölj.
söndag 23 januari 2011
Läkaren
Att behandla den lokale klanledaren var det svåraste beslut han någonsin fattat. Beslutet skulle kunna bli den riktiga eller den oriktiga medicinen för hela klanen.
lördag 22 januari 2011
Piller
"Tänk om man bara kunde ta ett piller så var lunchen klar" sa Kriminalkommissarie Österberg.
"Nämen vilken vanvettigt dum tanke" ropade kriminalassistent Wästerberg, "att inta en läcker maträtt ger ju livet en högre nästan andlig mening".
"Jamen tänka vad mycket vi skulle hinna med", mumlade en trött Österberg.
"Nämen vilken vanvettigt dum tanke" ropade kriminalassistent Wästerberg, "att inta en läcker maträtt ger ju livet en högre nästan andlig mening".
"Jamen tänka vad mycket vi skulle hinna med", mumlade en trött Österberg.
fredag 21 januari 2011
Skruv
Det var inte förrän de hittat kroppen till ledaren för Södertälje-gruppen som det tog skruv i utredningen.
torsdag 20 januari 2011
Lycklig
Dagens bästa stund var när den vita vätskan sögs upp från skeden, genom nålen och fyllde kanylen. Skjutsen, när värmen och euforin genomsyrade hela kroppen, var som ett paradis på jorden. Inbäddad i bomull med fågelsång, vibrerande välbehag spreds sig i venerna.
Nu äntligen slutar det kanske.
Nu äntligen slutar det kanske.
onsdag 19 januari 2011
Livet
När ser man på en människa att det kommer gå åt helvete? Är det överhuvudtaget möjligt? Eller är det likt åldersringar i trädstammen fastsvetsad i generna att förfall och katastrof ska flyta genom ådrorna. Är det kanske helt enkelt lönlöst att försöka leva sunt enligt alla friskt käcka hälsogururs råd, eftersom mitt öde redan är beseglat i mitt DNA? Ja, så är det, om du tror att du kan förändra något genom dina fåniga morötter och vitaminburkar, så känn dig lurad - ditt öde är beseglat! Men först då kan du se det, i det beseglade ögonblicket. När det redan är för sent, när du ligger orörlig i din säng och Döden grinande står lutad över dig.
tisdag 18 januari 2011
Vinsten
"Nu skall jag leva livet" sa den lilla gråhåriga kvinnan till programledaren.
"En toyboy och en röd ferrari ska jag skaffa mig, samt en stor motorbåt med plats för stora sjöslag full av bara lättklädda pojkar är också ett måste", fortsatte hon med en brett leende. Hon såg ner på sina benproteser och sa:
"Nu ni proteser, ska vi leva loppan".
Programledaren, som inte var av sorten som blir svarslös, rodnade och tittade vädjande mot kameramannen. Han bara skrattade tyst och den rynkiga damen fortsatte:
"Och inte bara benproteserna, jag har tandprotes också och du vet väl vad de säger om kvinnor utan tänder? De är som män utan hår, sexiga som fan - vill du smaka?"
Ett massivt vrål av skratt sköljde ur publikhavet.
"En toyboy och en röd ferrari ska jag skaffa mig, samt en stor motorbåt med plats för stora sjöslag full av bara lättklädda pojkar är också ett måste", fortsatte hon med en brett leende. Hon såg ner på sina benproteser och sa:
"Nu ni proteser, ska vi leva loppan".
Programledaren, som inte var av sorten som blir svarslös, rodnade och tittade vädjande mot kameramannen. Han bara skrattade tyst och den rynkiga damen fortsatte:
"Och inte bara benproteserna, jag har tandprotes också och du vet väl vad de säger om kvinnor utan tänder? De är som män utan hår, sexiga som fan - vill du smaka?"
Ett massivt vrål av skratt sköljde ur publikhavet.
måndag 17 januari 2011
Riva
Så mycket hade förändrats att det var omöjligt att se vad som saknades. Ändå var det den känslan som fyllde upp henne när hon såg sig omring, tomheten efter något som fanns en gång.
Med en suck satte hon sig vid datorn. När hon hade loggat in på sin blogg bleknade hon, det här rev värre än vad hon hade tänkt sig. Inte en enda kommentar, hon kunde lika gärna vara död. Tankarna snurrade igång igen, död. Att få utrymme i andras liv är inte så självklart. Hon hade verkligen ansträngt sig för att våga- och så detta!
Med en suck satte hon sig vid datorn. När hon hade loggat in på sin blogg bleknade hon, det här rev värre än vad hon hade tänkt sig. Inte en enda kommentar, hon kunde lika gärna vara död. Tankarna snurrade igång igen, död. Att få utrymme i andras liv är inte så självklart. Hon hade verkligen ansträngt sig för att våga- och så detta!
söndag 16 januari 2011
Norm
Att ingen satt jämte henne i fikarummet var en vana som chefen genom sitt beteende fastställt till norm. Trots de andras ângerfyllda blickar stod hon fast i sin mening. Hennes egen norm var viktig. Trots påtryckningar tänkte hon inte vackla, inte vika undan. Att hålla positionen i alla stormande motvindar och virvlande tornados hade hon bestämt sig för just den där dagen.
lördag 15 januari 2011
Förmåga
Att se i folks ögon när de ljög var en förmåga jag skulle klarat mig utan. Men ändå. Jag fick motvilligt erkänna att det ofta var ändamålsenligt. Som den gången då Stella "råkat gå in i en byrå", hänvisande till kepleraccelerationen. Just då, var jag tacksam över den. Stella svängde sig gärna med fina ord och jag var tvungen att googla för att få reda på vem Johannes Kepler var och läsa om hans teori om himlakropparna - men det är en annan historia.
fredag 14 januari 2011
Gestaltning
"Mest försökte jag nog bara svar på era frågor. "Det goda med konflikter är att det skapar en dialog, en dialog som för arbetet framåt mot det gemensamma mål vi har".
Mannen sträckte på nacken och tittade ut över församlingen.
Dialog... det kan jag se mig om i himlen efter, när mannen där framme är i farten blir det bara malande molande monologer, tänkte jag, men sa inget högt.
Mannen sträckte på nacken och tittade ut över församlingen.
Dialog... det kan jag se mig om i himlen efter, när mannen där framme är i farten blir det bara malande molande monologer, tänkte jag, men sa inget högt.
torsdag 13 januari 2011
13 januari
Det var en helt vanlig vardag, torsdagen den 13 januari 1996, armbandsurets digitala siffror lyste 07:36. En vanlig dag då det snart ska ske något som förändrar resten av hans liv. Med facit i hand kanske han borde ha stannat kvar i sängen.
President Clinton befann sig i Ungern och slängde benen över kanten på hotellsängen samtidigt som han i huvudet gick igenom talet han skulle framföra senare angående situationen i Bosnien. Innan han hann så mycket som tänkta på "forna jugoslavien", ringde hans privata mobiltelefon.
President Clinton befann sig i Ungern och slängde benen över kanten på hotellsängen samtidigt som han i huvudet gick igenom talet han skulle framföra senare angående situationen i Bosnien. Innan han hann så mycket som tänkta på "forna jugoslavien", ringde hans privata mobiltelefon.
onsdag 12 januari 2011
Förslag
"Mitt förslag är att vi börjar om från början" sa Anders och pekade uppfordrande på det tomma arket.
"Men herregud", sa Lotta, "hur många kärleksbrev till Världens Bästa Anders ska jag behöva skriva innan du är nöjd?"
"Älskar du mig inte?", svarade han dominant med en ond blick.
"Brorsan slappna av nu...jag skall hjälpa dig. Hjälp till här nu istället för att köra den där machostilen."
"Hur ska jag någonsin lära mig att läsa", suckade han.
Anders kände hur ilskan forsade fram inom honom och han drämde till bordet med all sin kraft.
"Allt jag vill är att förklara. Varför ska det vara så svårt att hitta rätt ord?"
Han kände hur ilskan övergick till frustration och hur energin försvann ner till tårna.
"Men herregud", sa Lotta, "hur många kärleksbrev till Världens Bästa Anders ska jag behöva skriva innan du är nöjd?"
"Älskar du mig inte?", svarade han dominant med en ond blick.
"Brorsan slappna av nu...jag skall hjälpa dig. Hjälp till här nu istället för att köra den där machostilen."
"Hur ska jag någonsin lära mig att läsa", suckade han.
Anders kände hur ilskan forsade fram inom honom och han drämde till bordet med all sin kraft.
"Allt jag vill är att förklara. Varför ska det vara så svårt att hitta rätt ord?"
Han kände hur ilskan övergick till frustration och hur energin försvann ner till tårna.
tisdag 11 januari 2011
Ärlighet
Om jag vetat då, det jag vet idag, hade aldrig min bror signat för en mission till i Afghanistan.
måndag 10 januari 2011
Finnas
På stenen stod det "Lycka är att finnas till" och såg man till mitt liv så stämde det inte ett skit. Det första dåliga minnet började med tungan som fastnade på lyktstolpen där jag satt fast i timmar innan en fullgubbe hjälpt mig loss genom att stänka sitt varma urin på stolpen och min tunga. Väl framkommen till sjukhus, för att få eventuell hjälp med att försöka dra in tungan igen, resonerade läkaren att jag måste vara psykiskt traumatiserad och skickade ned ett par lugnande tabletter i halsen på mig.
"Vill du ha någon att prata med?" frågade han, då min tunga var kraftigt svullen blev svaret därefter.
En psykolog och tillika terapeut blev inskickad på mitt rum, hans underläpp var ordentligt svullen, det såg ut som han använt den som napp av något slag.
"Vill du ha någon att prata med?" frågade han, då min tunga var kraftigt svullen blev svaret därefter.
En psykolog och tillika terapeut blev inskickad på mitt rum, hans underläpp var ordentligt svullen, det såg ut som han använt den som napp av något slag.
söndag 9 januari 2011
Svalt
Till en början hade intresset för vernissagen varit väldigt svalt. Efter det att KW kom upp med den briljanta idén att alla gäster fick ett vinglas att fiska upp champagne ur ett fyllt badkar med, hade kön utanför ringlat sig hundrameterslång.
"Kom" sa Lena "gratis champagne, då kan man till och med stå ut med Karl Wetterstigs äckliga skulpturer en stund"
Stina hade känt henne för länge för att säga emot, och lät sig snällt halas in i kön. Promenad och förtroligt samtal fick det bli en annan dag, på långt avstånd från alla champagnechanser. Stina hann inte mer än in genom dörren förrän hon såg mannen hon undvikit nu i 3 år. Förstulet stal hon en snabb blick.
Den lokala pressen skulle komma att ha ett uppslag om Stina och KW dagen därpå, det var knappast något som de båda hade velat läsa nyktra. De ville glömma, låtsas som att tiden aldrig fanns. Doppa ner huvudet i ett till badkar fylld till bredden med gyllene bubbel och dricka sig berusade.
"Kom" sa Lena "gratis champagne, då kan man till och med stå ut med Karl Wetterstigs äckliga skulpturer en stund"
Stina hade känt henne för länge för att säga emot, och lät sig snällt halas in i kön. Promenad och förtroligt samtal fick det bli en annan dag, på långt avstånd från alla champagnechanser. Stina hann inte mer än in genom dörren förrän hon såg mannen hon undvikit nu i 3 år. Förstulet stal hon en snabb blick.
Den lokala pressen skulle komma att ha ett uppslag om Stina och KW dagen därpå, det var knappast något som de båda hade velat läsa nyktra. De ville glömma, låtsas som att tiden aldrig fanns. Doppa ner huvudet i ett till badkar fylld till bredden med gyllene bubbel och dricka sig berusade.
lördag 8 januari 2011
Glädje
"Mamma, varför är du aldrig riktigt glad?" sonens fråga brände i själen. Jag dröjde kvar, med ryggen åt Emil, tårarna började bränna bakom de hårt ihopknutna ögonen. Det var dags att berätta, men hur skulle det gå till? Orden fastnade på tungan och vägrade komma ut.
Jag vände mig sakta om och skulle precis ta min lilla Emil i famnen, när dörren slogs upp med en smäll och HAN kom in, min ständige plågoande tillika Emils far. Det röda skägget var fullt av snö och han skakade av sig flingorna som samlat sig på de grova axlarna.
"Men det är jag väl" sa jag och bet mig i tungan.
Jag vände mig sakta om och skulle precis ta min lilla Emil i famnen, när dörren slogs upp med en smäll och HAN kom in, min ständige plågoande tillika Emils far. Det röda skägget var fullt av snö och han skakade av sig flingorna som samlat sig på de grova axlarna.
"Men det är jag väl" sa jag och bet mig i tungan.
fredag 7 januari 2011
Nederlag
Mrs Cunninghams handdrejade krukor var omtalade i hela södra Northumbria, så hennes nederlag på lantbruksutställningen i Grimsby kom därför som en total överraskning. Domaren var i år den åldrige advokaten, mr Souhtby, med smak för yngre välpumpade skönheter. Hans ögon tindrade och kinderna var alldeles rosiga när han rörde dem både här och där.
Mrs Cunningham hade bara att, med en slags förfärad avundsjuka, åse spektaklet där åldringen gled runt, liksom drejande fram helt andra slags krukor, medan hennes egna alster, liksom avspeglande bortglömda hängbröst, stod skamset övergivna borta i hörnet. Hon minns knappt de dagar då hon blivit lika åsidosatt som denna dag. Utan att säkert veta hur hon tänkte eller hur det gick till, hon skulle undra länge efteråt, hade hon slängt sin allra största kruka rakt i skallen på mr Southby. Men hon ångrade sig inte.
Mrs Cunningham hade bara att, med en slags förfärad avundsjuka, åse spektaklet där åldringen gled runt, liksom drejande fram helt andra slags krukor, medan hennes egna alster, liksom avspeglande bortglömda hängbröst, stod skamset övergivna borta i hörnet. Hon minns knappt de dagar då hon blivit lika åsidosatt som denna dag. Utan att säkert veta hur hon tänkte eller hur det gick till, hon skulle undra länge efteråt, hade hon slängt sin allra största kruka rakt i skallen på mr Southby. Men hon ångrade sig inte.
torsdag 6 januari 2011
Lurad
Författarinnan Vera Ågren stod mitt i stormen öga, osäker på om hon verkligen var värd alla hyllningar. Borde hon inte känna glädje över att denna stunden äntligen var kommen. Varför skavde en förnimmelse av att vara bedragen på insidan av hjärnbarkens rosa substans?
Publikens taktfasta klappande ville aldrig ta slut, men det var inte det värsta - det var ögonen där i salongen, ögonen som visste allt och aldrig lämnade henne ifred.
Så fort de hade slutat att applådera skulle hon fly fältet och börja ett nytt liv. Dra av sig peruken och visa sitt rätta jag. Kanske skulle alla andra också förstå, eller var det försent. En känsla av förräderi dök upp i henne.
Ååå... varför hade hon varit så girig och maktlysten, så egoistisk.
Publikens taktfasta klappande ville aldrig ta slut, men det var inte det värsta - det var ögonen där i salongen, ögonen som visste allt och aldrig lämnade henne ifred.
Så fort de hade slutat att applådera skulle hon fly fältet och börja ett nytt liv. Dra av sig peruken och visa sitt rätta jag. Kanske skulle alla andra också förstå, eller var det försent. En känsla av förräderi dök upp i henne.
Ååå... varför hade hon varit så girig och maktlysten, så egoistisk.
onsdag 5 januari 2011
Labyrint
Deras relation var som en labyrint, där de irrade runt utan viljan att hitta varandra. Varje gång de närmade sig varandra och kunde höra den andres röst vände de tvärt på klacken och ignorerade sitt hjärtas längtan för att istället placera de längtande händerna på någon annan. De började ge upp. Deras lustar axlade manteln av den kraft som förmådde dem att överleva. Den inre kampen slet dem i tu men den fysiska attraktionen var för stor för att de skulle kunna släppa taget. Varje gång de träffades ångade luften av sexuella laddningar och aggressioner som både kvävde och gav nytt liv. Varför ska det vara så svårt att förena ljuv kärlek och hårdhänt sex, undrade hon förtvivlat.
tisdag 4 januari 2011
Snoka
"Vad snokar du efter?" rösten bakom henne lät som ett uppspänt trumskinn.
Marie kände en unken doft av sprit och gammal spya. Sakta vände hon sig om och mötte blicken på en man klädd i en stor svart skinnrock som för länge sedan sett sina bästa dagar. Hans ögon hade, trots spritdoften, en stenhård glans och läpparna var nu sammanpressade till ett smalt streck.
Ett plötsligt ryck och mannen slet upp rocken. Under rocken dolde sig en ficka, den var full av nytryckta böcker, du ser skrek mannen full av dreglande iver, kan du göra om det här va?
Marie började sakta trevande dra ner blixtlåset på sin jacka.
"Trodde du ja!" skrattade hon rått.
Marie kände en unken doft av sprit och gammal spya. Sakta vände hon sig om och mötte blicken på en man klädd i en stor svart skinnrock som för länge sedan sett sina bästa dagar. Hans ögon hade, trots spritdoften, en stenhård glans och läpparna var nu sammanpressade till ett smalt streck.
Ett plötsligt ryck och mannen slet upp rocken. Under rocken dolde sig en ficka, den var full av nytryckta böcker, du ser skrek mannen full av dreglande iver, kan du göra om det här va?
Marie började sakta trevande dra ner blixtlåset på sin jacka.
"Trodde du ja!" skrattade hon rått.
måndag 3 januari 2011
Avskalad
Mitt ibland pyrande isolering, sotsvarta träplankor och raserade väggar stod en naken avskalad murstock. Den såg malplacerad ut där den stod, inte ens sotet hade kunnat besudla den. Det lilla skrinet som låg nedanför var uppbrutet och små skärvor av metallen låg på det sotsvarta golvet.
Hon kände igen hans sedelgömma i hamrad plåt, den som han så ofta plockat fram och visat henne. På samma gång skräckslagen och fylld av värme fylldes hon av minnena från deras senaste möte och vad han berättat för henne då.
Än i dag ångar jag att jag berättade det för hans bror och efter den dagen hade de varit totala ovänner. Över ett minne,ovänner över ett minne som nu var bortbränt.
Hon kände igen hans sedelgömma i hamrad plåt, den som han så ofta plockat fram och visat henne. På samma gång skräckslagen och fylld av värme fylldes hon av minnena från deras senaste möte och vad han berättat för henne då.
Än i dag ångar jag att jag berättade det för hans bror och efter den dagen hade de varit totala ovänner. Över ett minne,ovänner över ett minne som nu var bortbränt.
söndag 2 januari 2011
Osynlig
Jag vaknade 2011 och såg mig omkring, jag såg bara höga murar och stängda dörrar, men det fanns ett fönster och från det fönstret kunde jag se en bild av Jonas i full aktion att kämpa sig fram emot huset. Hade det inte varit för mössan kunde man tro att jackan svävade fritt. Efter honom flög fem stycken muskelpaket i form av dobbermanhundar med blottade sylvassa tänder och ett enda mål - att döda.
lördag 1 januari 2011
Krut
Sanningen smakade som en blandning mellan olivolja och krut. Den la sig kladdigt på min hud och hotade att spränga sönder mitt inre. Jag knäppte händerna, bad till Gud att denna sanningens granat inte var mer än en simpel blindgångare.
Din sanning var min lögn, sakta pyrande med frätade gulaktig rök. När smällen kom hann tanken svepa genom min hjärna som en välhyvlad pil, att bönen varit förgäves eftersom jag inte tror på någon gud. Ensam i universum kurade jag ihop mig som en sömnig räv och gav mig åt ödet.
Ge mig en mening, ge mig en mening, ge mig sanningen, skrev smådjävlarna, sanningen bara med en mening, de skrek och skrek.
"DU är den evige guden. DU!"
Din sanning var min lögn, sakta pyrande med frätade gulaktig rök. När smällen kom hann tanken svepa genom min hjärna som en välhyvlad pil, att bönen varit förgäves eftersom jag inte tror på någon gud. Ensam i universum kurade jag ihop mig som en sömnig räv och gav mig åt ödet.
Ge mig en mening, ge mig en mening, ge mig sanningen, skrev smådjävlarna, sanningen bara med en mening, de skrek och skrek.
"DU är den evige guden. DU!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)