Begravning

Bilmattorna luktade rent. Tvättade med såpa och vatten. Instrumentpanelen glänste som en skridskobana. Askkoppen hade aldrig använts. Förarsidans säte var klädd med ett slitageskydd i brunt mockaläder och ratten in en matchande rattmuff. Detta för att inte glida på bakeliten om man behövde väja snabbt. På främre passagerarsidan låg en röd ros.
Vilken dålig sikt man har från baksätet, tänkte Valter. Han hade aldrig reflekterat över hur höga nackskydden var. Att de täckte nästan hela vindrutan. Man fick luta sig in mot mitten för att se var bilen var på väg. Han blev åksjuk trots att bilen stod still.
Mellan de främre sätena stod några CD skivor på rad. De mesta var Irländskfolkmusik, men några U2-skivor lekte i högen, som katter bland hermelinerna. Han kände med tummen mot de benvita taket. Såg repan i taket som alltid retade honom och som uppstått när han en gång lastat utrymmet fullt med pärmar.
Valter fällde ned armstödet och lutade sig in mot mitten. Genom vindrutan tornade muren upp sig som en heltäckande, grå filt. Motorhuvens runda silveremblem glänste emot den mörka bakgrunden som en solförmörkelse.
När han först gått ut hade tvekat vid muren. Spejat ut över fältet på andra sidan. Inget hade förändrats på fem år. Möjligen var det fler stenarna och kors som vajade i gräset, som höghusen i en betongförort. Känslan var lika grå som muren. Tankspritt hade han glömt rosen, så nu satt han här i baksätet, som om han fått en andra chans. Ville liksom få ett annat perspektiv på verkligheten. Men insåg att den inte kan förändras, bara accepteras. Fick istället försöka skapa en ny framtid.

Valter Wennström lutade sig fram mellan de bägge sätena och tog rosen. Bakdörren gled igen tyst som en viskning. Utanför det lilla kapellet stod gruppen med släktingar, vänner och arbetskollegor. Valter undrade vad de skulle säga. Och vad han skulle svara.