Även denna morgon vaknade han före väckarklockan. Drömmens ångest hängde i det undermedvetna som gryningens tunga ovädersmoln. Pyjamasens egyptiska bomull klibbade mot huden i nattens blötta svett. Alltid samma drömsekvens. Bilden av honom själv som liten, sittandes på en madrass hos mormor, med odjuret flåsande i trappan. Beslutet att göra något åt drömmens orsak kändes rätt.
Med smörpaketet och leverpastejtuben i händerna stängde Maximilian’s armbåge kylskåpet. På väggen ovanför köksbordet hängde en digital väggklocka med sekundvisare. I bokstavordning trängdes kryddburkar på köksfläkten. Han gled i ett invant mönster mellan kylskåp, köksbord och diskbänk, som om han skulle kunna ställa fram frukosten i sömnen.
Bara det nu funkade. Om Tony fyllde i honom som närvarande, lämnade in biljetten, och sade till de som undrade att han blivit sjösjuk, så kommer det bli ett perfekt alibi. En saknad deltagare skulle inte märkas. I detta oväder var förmodligen hälften ändå sjösjuka. Han ångrade inte skolkandet från Skatteverkets meningslösa konferenskryssning. ”Nya mervärdeskattelagen” och en dag i Tallin. Hur kul lät det?
Lukten av nybryggt kaffe omgav bryggaren som en dimma. Tidningsbudets steg i trappan. Morgontidningen rasslade i brevinkastet. Köksrutorna skakade och dallrade i vindbyarna. En virvlande plastpåse fastnade i gungställningen. Tankspritt skar han sig i fingret med brödkniven. Blodet som spred sig på skärbrädan var paralyserande. Fick honom att tänka på vapnet och hur mycket blod det skulle bli. Längst in i ögonen anades ett vägval.
Maximilian sneglade mot köksbordet. Mittemot gröttallriken låg en isärplockad Walther P99 QA. Att kvitta en pistol mot ett nedlagt åtal för skattebrott hade varit ett lätt val för ekobrottslingen. Minnet av knogarnas intatuerade ”HATE” när de med ett handslag förseglade affären. Makten och odödligheten som MC-livvakter utstrålat tilltalade Maximilian
Med en svordom stoppade han det blödande långfingret i munnen. Med andra handen tog upp pistolen från bordet. Vägde stålets tyngd, trevade runt pipan, smekte avtryckaren. Siktade in mot kudden han nyligen vaknat på.
”Puff, Puff”. En veckas övning hade fått honom att älska vapnet. Visslande på Bruce Springsteens ”Born in the USA” gick han ut i hallen för att hämta morgontidningen. Stegen tvärstannar. Rubriken skrek mot honom. Som en förvirrad dyslektiker ville han inte förstå texten. Från köket hördes en stegrande summerton som förkunnade att ägget var färdigkokt. Likt en zombie gick Max in i vardagsrummet, bläddrade fram tidningens mittuppslag, satte sig på soffans armstöd och tryckte in ettan på fjärrkontrollen.
Bildrutan fylldes med blågrönt, oroligt hav. Helikoptrars ljussken letade bland flytande bråte. En extrasändning direkt från haveriplatsen.
”Vad i helvete är det som hänt? Det kan inte vara sant. Är det ödet som levererat en ny lösning? Stackars människor. Jag kunde varit en av dem.” Obeslutsamhet fyllde Maximilians medvetande.
Reportens röst hördes inte över äggkokarens oljud. Max slängde tidningen i soffan, rusade ut i köket och ryckte ut sladden. Tidningsrubriken brände i soffan ”ESTONIA SJÖNK I NATT”. Lukten av panik i en liten fartygshytt tryckte mot tinningarna.
Efter en timme i soffan hade den strukturerade hjärnhalvan tagit tillbaka kontrollen. Bestämt att utnyttja situationen. Han kunde inte göra något för de drunknade arbetskamraterna. Kunde bara påverka sin egen framtid. Till TVns bakgrundsljud åt Maximilian den kalla frukosten. Monterade ihop pistolen. La den i sportväskan. Tryckte ned en vattenflaska, sin plånbok och lite reservkläder. Tog på sig oömma ytterkläder och vandrarkängor.
Eftersom Maximilian egentligen befann sig på konferens så skrev han inget avskedsbrev. Slutligen låste han dörren. Som ett bevis på sitt beslut ryckte han bort den tejpade namnskylten från ytterdörren. Med bestämda steg gick han nerför trapporna. Lämnade sitt gamla liv bakom sig utan att se tillbaka.
Mannen som hette Maximilian Wennström drunknade i Östersjön den natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar