Frånkopplad

Sjuksystern läser högt ur brevet. Rösten låter nedstämd och dyster. Hur kan hon vara det? När jag är glad? Detta är ju den lyckligaste dagen i mitt liv. Stunden jag längtat efter. Äntligen!.

Från ställningen jämte sängen hörs hjärtlungmaskinens tysta väsande. Ett ljud för inandning, ett annat för utandning. Dag ut och dag in. De första tre åren blandades ljudet med mina snyftningar, men nu när jag vant mig låter det mer som ett gammalt ånglok som står inne på perrongen. Sjuksystern får vara min stins. Tågklarreraren som vinkar av mig inför min resa.

Hon harklar sig. De sista ordet läser hon med en viskning "Socialministern". Där efter en lång paus: "Jag trodde aldrig de skulle bevilja din ansökan". Hon viker försiktigt ihop brevet och lägger tillbaka det mellan mina fingrar. Mina läppar rör sig, men jag får inte fram det minsta ljud. Jag är också överraskad. Hade jag kunnat hade jag studsat ur sängen och jublande farit runt, runt som en toking. Med snurrande armar och med huvudet bakåtlutat mot taket, likt den takfläkt som varit mitt enda sällskap. Hört min sorg, snurrat runt mina böner.

Men hoppa och studsa är inte att tänka på. Mina händer kan inte ens gripa runt kuvertet. Armarna ligger uppvikta mot mitt ansikte, benen oanvända med förtvinade muskler. De enda kroppsdelarna som varit rörliga sedan den där olyckliga dagen var mina läppar och mina ögon. De dagar jag orkade öppna dem. Vad fanns där att se? Med vem kunde jag tala? Vem kunde förstå något om världen som jag inte kunde ta del av.

Idag är det annorlunda. En annan dag än den vanliga. En dag för glädje. Den sista dagen i mitt liv. Äntligen är det bestämt. Äntligen vet mina läkare att koppla från hjärtlungmaskinen inte är dödshjälp.