Emily står som vanligt framför alla diplom och upphängda utmärkelser. En del har ram och glas, andra är bara uppsatta med nålar. I mitten hänger det finaste priset. En guldmedalj. Emily känner på strukturen på det förgyllda myntet. Myntet känns stort och tungt. Hon vänder på den runda skivan och läser: "Förtjänsttecken för extraordinärt utfört arbete tilldelas Carlos Villacorta de Falcon". Hennes mor är stolt över sin bror, men Emily älskar sin morbror. Emily längtar till imorgon när morbrodern skall komma på hennes 10-årsdag. Han brukar alltid ha så spännande presenter.
Från TVn i bakgrunden hör hon om oljeutsläpp utanför USA. Hon kan inte för sitt liv begripa varför vuxna måste åka bil var de än ska. Avgaserna och oljan förstör naturen. Dödar de fina fiskarna, skadar de färgglada fåglarna och de söta uttrarna ser ut som svarta sälar. Hon bestämmer sig för att idag skall hon cykla till skolan, istället för att ta skolbussen.
"Nu får du skynda dig" ropar hennes mor från köket. "Klockan är kvart i"
"OK" Emily trycker på off-knappen. Tar på sig sina rosa converse samtidigt som hon svänger sin röda adidasväska över axeln. "Hejdå!" ropar hon in i köket där hennes mor ger henne en slängkyss med ena handen och försöker balansera en temugg i den andra.
Emily är glad att hon gör en insats för miljön när hon svänger ner från uppfarten framför villan. Precis innan cykelbanan ser hon en liten buss med konstiga nummerplåtar. Ett stort "I" och europeiskaunionens flagga sitter vid sidan om nummerplåten. Bokstäverna bildar ordet "Toyota" på bakluckan. När hon passerar kikar hon nyfiket in i bussen. Hon ser inte mycket eftersom bussen har tonade rutor, men i framsätet möter hennes blick ett par bruna, djupa ögon. Mannen i framsätet tittar lika nyfiket och intresserat tillbaka. Mannens hy är ebenholzt färgat och håret är kort och krulligt. Hans gula tänder ler mot Emily. Utseendet gör Emily än mer nyfiken. Hon har inte träffat många mörkhyade människor i sitt liv. Inte många från länder utanför Sverige heller för den delen. För utom morfar från Chile förstås.
Anns skrivarpuffar tvingar mig att hoppa lite i tiden. Typ ungefär 24h, men det kanske gör det hela bättre. Få lite inblick i framtiden.
Så vad kommer hända här då?
1. Emily cyklar förbi bussen utan att stanna
X. Emily stannar och knackar på rutan för att prata med mannen
2. Bussen följer långsamt efter henne på cykelbanan
8 kommentarer:
Emily cyklar förbi som hennes mor har lärt henne. Idag är det förenat med direkt livsfara att stanna och prata med främmande män och kvinnor. Tyvärr...
Målande beskrivet med en extra touch av hemlighetsmakeri
Nr 2 tack... du gillar ju att skriva hemskheter ;) (Men knö till ett lyckligt slut, snälla.)
Härligt skrivet. Hittade din blogg idag och här kommer jag att läsa mer..
Jag röstar för nr2, då kanske man får en spännande historia.
//Örjan..
Som förälder vill man nog att sin 9-åring ska åka med bussen än att vingla efter vägarna. Man vet aldrig vad som kan hända, vilken du än väljer att skriva fortsättningen på så kommer det hända något.
Det är inte jag som skall välja Sissan. Det är ni!
Jag röstar på 2! Men det måste bli ett lyckligt slut:-))
2 tycker jag. Krävs inget lyckligt slut, eller, jag är gärna läskigt ovetande i alla fall :-)
Tack för kommentar - tja, här är slutet: "De drog upp Toma flera minuter efter Miseka. Bara Salim var kvar, bara han överlevde. Om han bara inte lockat ut dem på isen. Om de bara hade stannat kvar i Irak."
Det föll bort av ngn jäkla anledning pga formateringen på ngt sätt då jag var in och justerade tidigare. Bra du påpekade. Hade inte checkat av bloggdelen efter att jag publicerade om.
1 hon får inte trotsa mamman det gör dom inte. Usch vilken ångest man får. bra
Efter att blivit förälder kan man nästan inte läsa sånt.
Skicka en kommentar