Att strosa

Deborah stod framför de stålgrå dörrarna. Hon kunde ana sin egen spegelbild i den blanka ytan. Snart skulle de glida isär. Öppna sig som pandoras ask och leda henne till hennes mission. Det som hon bestämt sig för att göra. Hennes uppdrag.

Hon hade spankulerat runt i butikerna på nederplan. Lyft på en tröja, läst baksidan på en bok, testat olika nyanser på läppstift mot sin hand. Precis som om hon skulle köpa något. Strosande utan veta var hon var påväg. Egentligen behövde hon bara tänka. Fundera igenom sin situation. Fatta ett beslut. Det gjorde hon bäst när hon planlöst gick omkring.

Hon hade förvånat noterat att hon hamnat i "Manor House". Familjens sista fastighet på lower-east-side. Huset de tagit sist. Skryskrapan som hennes morfar byggt. Det hade inte alls varit meningen från början, men tydligen hade hennes undermedvetna redan då fattat beslutet hon nu förstod var oundvikligt.

Hon såg på den lilla flätbeklädda flickebarnet som stod framför henne. Flickan hade svarta lackskor på fötterna och en ljusbrun nalle med röd plast nos i sin famn. "Stackars flicka" tänkte Deborah. "Undra hur många besvikelser hon skall få uppleva innan hon blir kvinna""

Samtidigt som hissdörrarna gick isär med ett tyst skrapljud, metall mot metall. trängde sig en ung kvinna in mellan henne och flickan. Kvinnan spred en doft av karriär och Chanel no 5. Deborah blev tvungen att ta ett kliv bakåt för att inte få sina kängor spetsade av stillettklackarna.

När dörrarna stängdes räknade Debroah till sju, tätt sammanpressade, människor. "Bara den nu inte stannar" tänkte hon. Hissfärder och trånga utrymmen gjorde henne alltid lite nojig.