Veta

Om han inte haft så bråttom. Om man inte trängt sig fram före alla. Om han bara hade stannat hemma. Då skulle han inte stå här. Innuti bannade han sig själv för sin dumdristighet, för sin egoism, att aldrig tänka på någon annan än sig själv. Om han bara vetat. Kunnat se in i framtiden. Han var för gammal för sånt här.

Om inte alla dessa om fanns.

Micha Goldstein strök bort en svettpärla ur pannan med en rutig näsduk. Den ringbeklädda handen fortsatte över hälften av den kala skallen. Näsduken stannade precis framför en blåaktig tatuering. Tatueringen hade formen av en femuddig stjärna. Micha hade skaffat den i marinkåren och det var inte hans enda tatuering. Han hade en orm längs benet, ett ankare runt biceps och en drake över större delen av ryggen. Alla inhackade under hans militära karriär. Men den tatuering som påverkat honom mest var den ingraverade nummerkombinationen A132-3487 tillsammans med en davidsstjärna på insidan av handleden.

Micha kände att hans trötta ben behövde vila, men utrymmet de stod i tillät inte att alla satt samtidigt. Han förde näsduken ner över sitt gråa skägg och insåg att han inte var den som hade mest panik över situationen. Den kostymklädda mannen jämte honom hade tillslut gett upp att få kontakt med omvärlden över sin mobil och hade istället övergått till att frenetiskt trycka på hissens larmknapp, utan att denna gav ett enda ljud ifrån sig.

- Helvete, utbrast kostymmannen. Det finns ju ingen som helst jävla möjlighet att kommunicera med omvärlden. Vi är helt avskurna.
- Jag vet lite om Morsealfabetet, sa Micha. Inom sig log han åt tanken att även gammal kunskap kunde komma till nytta.
- Kanske kan vi knacka tre korta, tre långa, tre korta mot hissväggen, fortsatte han.

Av den nedvärderade blicken som kostymmannen gav honom förstod Micha att han inte hade en ringaste aning om vad Morsealfabetet var för något.