Trolla

Trädgårdsstolens nyans gjorde att den totalt smälte in i gräsets grönhet. Gjorde den nästintill osynlig. Stolsbenen pekade upp i luften som fyra luftvärnskanoner. Beredd att skjuta ner varje flygande objekt som passerade. Även de humlor och fjärilar som flög mellan blomstersängarna som avdelade gräset från grusgången. Grusgången gick runt halva huset. Ända från den himmelsblå ingången med snickarglädje till källarens svarta ståldörr. Huset såg äldre ut än det egentligen var. Mitt ibland en klunga äppelträd var den runda cirkeln av syréner. Innifrån bersån hördes skramlet av koppar mot fat, kaffe porlade mot porslin, kakor trycktes mot läppar. Hans bild av paradiset

Han log. Lycklig över minnet av sin barndoms somrar. Lycklig över sin förmåga att trolla fram farmoderns trädgård var han än befanns sig. Det var nästan att han kunde känna hängmattans rutiga tyg mellan sina fingertoppar. Även i denna situationen kunde han få sitt sinne att tro det befann sig någon annanstans. Även nu i den instängda hissen. Det var magiskt. När han öppnade sina slutna ögon glittrade de i den svaga belysningen.

Att vara instängd i mörker bekom honom inte ett dyft. Han var van. Han hade lärt sig i unga år. Den tiden som han inte varit hos sin farmor hade han tillbringat i trångt mörker. Mörkret i en sovrumsgarderob. Hans egna mörker. Där han kunde fantisera fram sin egen värld. Sin egen verklighet.
Inte den verklighet i moderns sovrum. Med frustande män. Illaluktande. Stinkande. Äckliga. Inte den verklighet med en slående pappa. Med livremmen i högsta hugg. Vinande över hans rygg, över hans händer och ansikte så fort han gjorde det minsta knyst.

I trånga, mörka utrymmen var han trygg. De andras begynnande panik och flickans snyftande hade han ingen som helst förståelse för. Han blundade igen. Trollade bort sig till en annan dimension. En annan verklighet.