Medaljer

Han kunde inte leva på medaljerna. Gamla meriter gav inga pengar. De gick inte att äta, de var inte värda att sälja. Ändå hade de kostat honom så mycket. Då, hela hans framtid. Nu, hela hans historia. Navy-cross som "Private" i Korea och Purple Heart som "Master Sergeant" i slaget om Khe Sahn, Vietnam. Inte hade hans uppoffringar lett till rikedom.

Micha Goldstein fortsatte att knacka SOS-signalen på hissdörren. Efter fem minuter och på gränsen till att ge upp, får han till sin förvåning ett svar: "Hallå"

Vad annat kunde han gjort än sökt in till Marinkåren. Allt han kunde var ju att döda. All hans erfarenhet var dödande. Allt han upplevt var i dödens väntrum. Någon annan familj än kåren hade han inte och skulle aldrig heller få. Det visste sedan han vinkat efter sina föräldrar och sina två systrar. Vinkat frenetiskt när de var på väg mot duschrummen. Vinkat som en toking med den blonda mannens skinnbeklädda hand på sin axel.

Han knackade: "Vem där"
Svar: "Nimh. Vem är du"
Exalterad över respons från yttervärlden svarar han: "Micha Goldstein, US Marines"

Militärpensionen räckte inte långt och det lilla sparkapital han gnetat ihop under sin tid som utbildnings-sergeant på USNA i Annapolis hade nu försnillats av giriga förvaltare på Wall-street. Micha visste inte mycket om finansplacering och riskexponering. Vad han visste var att pengarna var borta. Vad han visste var att någon skulle få betala. Vad han visste var att det inte var han!

Micha, i hopp om att de skall bli räddade:
"Vi är instängda. Kan du hjälpa oss"
På svarets hastighet han Micha avgöra att avsändaren är under stress:
"Negativt. Sitter fast själv"
Micha, nu mer återhållsam:
"Vad göra? Vet du vad som hänt"
Svaret förvånar honom:
"Nej. Ingen aning. Finns det en ung, mörkhårig tjej i er hiss, med asiatisk utseende och svart vinterjacka?"
Hur kan han veta det, Micha svarar:
"Ja, Mazimi"
Nimh:
"Just hon, Jag behöver prata med henne"