Måttfullhet

Det var en ljusblå specialtapet för våtutrymmen. Ljusblå som en molnfri sommarhimmel. Roland mindes att Rut valt den när de flyttat in i mexitegelvillan på sjuttiotalet. Det gick en mörkblå bård runt hela badrummet. Mörkblå med vita valar sprutande en fontän i vitt. Bården började och slutade vid badrumsspegeln. Till och med badrumsdörren hade en bårdsnutt. Rut hade varit mycket angelägen om att dörrens valar skulle passa in med väggens. Han log åt hur många gånger han fått tapetsera om dörren för att få det att passa.

Roland granskade sitt ansikte i badrumsspegeln. Vad hade hon sett hos honom egentligen ? Det hade han frågat sig mer än en gång. Kanske hade han varit mer attraktiv då, när de träffades som tjugoåringar, än nu fyrtiofem år senare. Nu såg han inte mycket ut för världen. Ingen åldrande Clark Gable i varje fall. Mer som clownen Manne, med det tunna håret vildvuxet på svaj.
Han hade aldrig frågat henne rakt ut. Vad hon såg hos honom. Ville väl aldrig höra sanningen. Ville leva i tron att han var en snygg, attraktiv man. Vågade inte höra svaret av rädsla att det skulle vara något som han inte kunde acceptera. Inte passade med hans självbild.

Roland öppnade spegeldörren med en suck. Tog fram tuben med raklödder och en Gillett engångsrakhyvel. Drog fingerspetsarna längs veckostubben som för att få bekräftat med känsel det hans ögon såg. Han hade inte rakat sig sedan han fått beskedet om hennes bortgång. Att hans älskade Rut lämnat honom. Inte för att det varit någon överraskning precis, men det hade gett honom annat att tänka på än den personliga hygien. Det var mycket som skulle fixas och donas med, men nu måste livet gå vidare. Livet fick börja med en rakning. Sedan skulle han äntligen städa ur sonens rum. Rummet som Rut aldrig hade gått in i. Inte på de senaste tio åren i varje fall.

De hade levt ett liv i måttfullhet och nu var det slut! Bara så där! Var livet inget mer? Han hittade inget svar, så rakbladet fortsatte ploga sig fram genom löddret för att livet skulle gå vidare.