Helt kall satt Vera mittemot paret på andra sidan det luxuösa mahognybordet. Hon bläddrade bland sina papper. La in dem i en plastmapp med advokatkontorets logga. På whiteboarden hade de som haft rummet innan glömt att ta bort pilar och rektanglar. Både mannen och kvinnan på anda sidan grät. Grät för att de åter en gång skall bli tvingade att genomgå den smärtsamma processen. Processen att tro man skall bli förälder och sedan få beskedet att det dröjer ytterligare några månader. Detta var tredje gången deras adopotion blivit uppskjuten på obestämd framtid.
Vera funderade över hur många sådana här besked hon gett. Fler än hon kunde komma ihåg. I början hade det berört henne, men nuförtiden var det bara en del av jobbet. Ibland kunde Vera känna en känsla av tomhet. En känsla av saknad. Saknaden efter fler barn. Längtan efter att skaffa familj. En alldeles egen kärnfamilj. Men det brukade gå över efter en minut eller två.
Det fick räcka med Matilda. Hur skulle hon ha tid med familj förresten? Vilken man skulle passa in i hennes liv?
Vem försökte hon lura ?
2 kommentarer:
Gillade speciellt sista mening, bra avslut. Den ger en udd åt berättelsen.
Jag gillar den också. Lite cynisk på något vis, kanske tragisk men inte nödvändigtvis. Frågan är ju om Matilda i själva verket lurar sig själv genom om att intala sig att hon inte "passar" i familjemodellen eller om hon är övertygad av sitt eget resonemang. Bra fångat.
Skicka en kommentar