En ny vana

Vad är en "ny vana"?
Är ett agerande nytt kan det ju inte vara en vana. För att bli något man vanligen gör måste man åtminstone gjort den flera dagar eller gånger i rad, eller? Annars är det ju bara ett tillfälligt ryck. Något man gör med stundens ingivelse.

Vad är en "vana" för den delen? Är det något man gör med vilja eller är vanan en sån där grej som endast ens undermedvetna har koll på. Om det endast är ens undermedvetna som registrerar vanan så har man ju inte lagt märket till den själv, så då vet man ju inte om att man har just den vanan. Då är det endast ens omgivning som kan gå och tissla och tassla om vilket konstigt beteende man har. Det är väl inte rättvist. Vad fan är rättvist egentligen? "Livet är inte rättvist", brukar jag säga till mina ungar när jag delar tårtan i olika stora bitar innan jag ger den till dem.

Och så kommer det där med ovanor in i skallen. En "ovana"! Är det en vana man har som man egentligen inte borde ha? Något som man borde arbeta med för att bli av med. Det kanske till och med är bra med ovanor. För har man inga ovanor så skulle man ju inte märka när man har en god vana. Men utmaningen låg ju en "ny" inte om den var bra eller dålig. Bra och dåligt beror dessutom på vilka värderingar som betraktaren har när de bedömer en vana. Till exempel så är vanan att gå 30 min varje dag en god vana för en soffpotatis och en dålig för en maratonlöpare.

Jag har som vana att varje morgon (i varje fall när det är helg) att hämta ved, tända i kakelugnen och starta upp min bärbara Sony Vaio.
Sedan sitter jag där och trycker på musknapparna och på bokstavstangenterna. Läser era skrivpuffar, kollar aftonbladet, googlar lite, kolla kommentarer på kapitel1. Egentligen gör jag allt för att slippa skriva själv. Är det en vana eller en ovana?

Men jag har ju trotts allt fått ihop ca 120 inlägg på denna här bloggen. Allt efter Anns skrivpuffs-utmaningar. Man kan undra om jag inte har något eget jag vill berätta, eller måste jag alltid gömma mig bakom Anns utmaningar hela tiden.

Hitta på något själv nån gång!! Ekar det i bakhuvudet.
Jamen det är ju svårt. Då måste man ju vara kreativ. Upplevt massa saker i livet. Vem vill läsa om en medelålders skrivbordsnisse, med begynnande flint och en femtioårskris som knackar på dörren. Det blir ju lika kul som om Saltön skulle vara skriven av Lars Norén.

Saltön, förresten. Den är det ju många som läser! Det kanske inte behöver vara så märkvärdigt.
Är det många läsare man vill ha? eller är det själva skrivandet som är rogivande, avlastande, utvecklande? Kanske är det vanliga livet värt att skriva om. Fyllt av vanor och ovanor.

Får fundera på det?
Vi hörs imorgon, när jag min vana trogen slår upp locket till min bärbara. :P