Tilltal

- Så där tilltalar du inte mig! fräste han åt henne.
Roland såg på henne. Hans ögon blixtrade. Han hade aldrig blivit tilltalad på ett liknande sätt.
- Kanske har ni den jargongen mellan er i skolan eller på Facebook, men åt mig håller du din tunga.
Hon ryckte på axlarna. Negligerade hans raseriutbrott. Hennes ointresse gjorde honom ännu argare. Med saliven sprutande ur mungiporna hötte han med fingret åt henne.
- Du är ju för fan äcklig, gubbjävel.
Utan att se att Roland med största möjliga viljeansträngning håller tillbaka en total urflippning, vänder hon på klacken och rusar ut ur lägenheten.

När ytterdörren slår igen så ångrar Roland sitt raseriutbrott. Han hör hur medelålders han egentligen låter. Han låter ju som en gammal gubbe när han skällde ut henne för att komma hem så sent. Tre timmar efter den tid som de hade kommit överens om.

Han knyter badrockskärpet runt midjan och rusar ut på balkongen. Han väntar fem minuter för att hon skall komma ut genom entrén. Men inga gångjärn gnisslar. Ingen smäll i glasdörrarna på nedervåningen. Roland sträcker sig ut över balkongräcket. Det är svårt att se något från sjätte våningen, men han anar en skugga som står innanför dörren där nere. En skugga som tvekar att gå ut och som bara vill gå upp och lägga sig i sin mjuka bolstersäng. Sjunka in i duntäcket. Sova och blunda för att glömma nattens händelser.

- Pia!!! Pia, Hålla, ropar Roland ut i den tomma natten utan att tänka på grannar eller att andra nattflanörer skall höra honom.
Skuggan där nere rör sig.
- Pia, Förlåt. Kom tillbaka upp!

Ljuset slocknar. Ingen trycker på ljusknappen igen för att se. Han vet att hon trivs i mörker. Att hon är ljusskygg. Ibland.
Med en rysning i kylan återvänder Roland in i vardagsrummet. Går på toaletten. Skvätter lite vatten i ansiktet. Samtidigt som han hänger upp morgonrocken hör han ytterdörren öppnas igen. Han sneglar ut genom badrumsdörren. Ser henne stå där i hallen. Sminket har runnit runt ögonen. Pia hänger upp sin handväska. Tar av sig sina snickers och sin adidasjacka. Slänger den som vanligt i en hög på golvet.

Roland öppnar sina armar och sluter dem om Pia.
- Förlåt. Men jag var bara så orolig. Orolig att du inte skulle komma hem. Att du skulle försvinna igen.
Pia trycker sig mot honom. Besvarar hans kram.

- OOhh farfar om du bara visste, hon stammar mellan snyftningarna.
- Om du bara visste vad som hänt i natt.