Husrannsakan

Carlos väntade bakom låssmeden. Att öppna låsta dörrar var inte Carlos specialitet. Bättre att låta proffsen sköta det de är bäst på. När låssmeden, en före detta inbrottstjuv påminde sig Carlos, var klar tog han ett steg tillbaka. Pekade år Carlos att nu var det OK. Dörren var öppen. Hans öppna hand signalerade att det bara var att kliva på. Så det gjorde Carlos.

Det första som slog emot dem var doften av instängdhet blandad med kattpiss och Chanel No 5. Blandningen ger näsan en överraskning och gjorde att de med automatik höjde ögonbrynen och höll sig för näsan med tummen och pekfingret. Från köket, längs fram i hallen, kommer en eldfärgad siames trippande på ljudlösa trampdynor. Katten jamar högljutt av hunger. När den börjar styrka sig längs Carlos byxben tar han upp katten och räcker över den till polisassistent Carolin Högberg.
- Här! Ta kattskrället och kolla om det finns någon mat i kylskåpet. Så ylandet upphör.

Hallen sträckte sig rektangulärt fram till köksdörren. Till höger, innanför ytterdörren, stod skor och stövlar i perfekta rader. Ovanför skorna hängde ytterkläder, jackor blandade med kapport och fuskpälsar. Av modellerna och plaggen att döma kunde man förstå att lägenheten beboddes av minst två personer. En man och en kvinna.
I hallspegeln till vänster såg Carlos Carolins gravida mage i profil, när hon passerar med katten i sin utsträckta hand och med den andra handen tryckt för näsa och mun. Han visste hon var allergisk mot pälsdjur, men det skulle hon väl tänkt på innan hon sökte till polishögskolan resonerade han.

Efter hallspegeln och en dörr med ett stort hjärta på vänder sig Carlos in mot öppningen till vardagsrummet. En stor cremefärgad hörnsoffa i skinn tar upp halva rummet, på golvet ett stort glasbord fyllt med champagnekorkar, på väggen en 42’’ tums platt-TV av märket ”Lava”. I ena kanten av glasbordet ligger fjärrkontrollen på Aftonbladets TV-bilaga. Intressanta program ur gårdagens TV tablå är inringade med en grön markeringspenna. Allt i perfekt ordning. Inga avvikande möbler, inget damm, arrangerade färggranna orkideér längs balkongfönstret. Carlos blick fångar inte upp något intressant eller något som inte passar in i bilden. Av erfarenhet vet han att alla människor har något de gömmer. Oftast på ställen de tror inte någon skall leta.
”Folk tror alltid de är så jävla smarta” tänker han. Han brukar alltid hitta deras hemlighet.

Carlos vänder heltom mot sovrummet. Tar ett steg in mot den rosa sänghimlen. På ena sidan sängen står ett sminkbord belamrat med kajalpennor, puder, rougepenslar av vildsvinshår, läppstift, nagellack. Allt i färgskala från blått till rött, från vänster till höger. På andra sidan sängen ett skrivbord med senaste Apple-skärmen och en bärbar Mac.
- Du, Carro. Kan du med sådana här Mac-datorer, ropar han in mot köket.
- Inte mycket, mumlar hon tillbaka.
- Då får vi ta den i beslag och låta killarna på IT leka med den ett tag. Notera det!
- Visst, visst. Caroline sticker in ansiktet genom dörren.
- Var börjar vi, fortsätter hon.
- Kolla du vardagsrum och toa, så går jag igenom sovrummet och garderoben.

Efter en halvtimmes rotande har de inte hittat något anmärkningsvärt eller ledtråd till varför Ursula Stipecki skulle varit i hissen på förmiddagen. Carlos är frustrerad. Han vet att hon har hemligheter och det retar honom att han inte hittat dem. Han hatar att sätta sina sista pengar på var IT-folket kan hitta på databurken. De brukar alltid vara så ”besserwissriga” och så överlägsna, som om inte spaningsarbetet eller poliskåren i stor inte skulle klara sig utan deras kompetens och kunskap.

Han lägger sig i den stora dubbelsängen. Sjunker ner i bolstret. Lägger upp sina fötter på duntäcket och huvudet på den blommiga huvudkudden. Carolin suckar över hans okänslighet. Carlos lyfter Nokian och ringer det andra teamet som är i främlingslegionärens lägenhet. Han trycker in örsnäckan och lyfter upp boken på nattduksbordet som Ursula höll på med. ”En sång till Miriam” Läser han på omslaget. Säkert en sån där tantsnusk bok, antar han.

- Hallå. Hur går det? Carlos telefonröst är kort.
- Så där. Har finns en hel del. Allt i en enda röra. Ordning verkar inte varit Zygmunts stora intresse.
Baldersson låter trött.
- Vi behöver nog en timme till på oss. Vi lägger allt i plastpåsar så får kolla mer tillsammans sedan på station.
-Inte något speciellt alls?
-Nja. Han verkar varit en inbiten myntsamlare. Hyllorna är fulla med samlaralbum.
- Ok. Carlos sätter tummen på bokmärket, ett visitkort, och öppnar boken om Miriam medan han pratar.
- Han verkar ha suttit och satt in nya mynt i ett album innan han gick iväg. Har just ett mynt framför mig med texten ”Nebosian” graverat. Aldrig hört talas om det landet.
Samtidigt vänder Carlos bort namnet ”Maximiian Översjö” på visitkortet för att se företagsnamnet på baksidan. När han läser ”Nebosian Ltd” sätter han sig käpprätt i sängen.
- För helvete Baldersson. Vad stod det på myntet?
- Nebosian. svarar Baldersson överraskad.
Carolin ser på Carlos som om han blivit galen. Han pekar mot henne.
- Vad hette hon? Bagladyn i hissen?
- Deborah Winslöf.
- Baldersson vi syns hemma hos Deborah om en halvtimme. Ta med myntet.
- OK.
Carlos avslutar samtalet, stoppar ner visitkortet i innerfickan och drar med sig Carolin genom hallen, ut och ner mot civilpolisbilen som de parkerade utanför porten innan de gick upp.
-Avsluta och lås efter oss, ropar han över axeln till den förvånade låssmeden som sitter och kollar på TV i vardagsrummet.