Försvunnen

Zali Keibar har fått avstå mycket i sitt liv. Avstå att växa upp med sina föräldrar och småsyskon i Senegal, avstå från att gå i skola och skaffa sig en utbildning, avstå från ett rent samvete.
För två år sedan hade han flytt norrut. Till EU. Enklaste vägen var över Malta till Italien. Båtfärden över blev första gången han dövade sitt samvete med droger. Han skulle aldrig glömma ögonen hos mannen han slängt överbord.

Zali står med ansiktet mot fönstret. Han blickar ut mot arbetarna i fabriken. En del landsmän, en del från andra länder, mest afrikaner. Alla med ett gemensamt. De är illegala flyktingar.
På en stol bakom honom sitter Goga. Han landade med samma båt som Zali. Goga är inte direkt intelligent, men det är bra med en muskulös förman. Goga svettas. Hans ankellånga joggingbyxor klibbar mot plasten i sitsen.
- Hur fan kan en hel lastbil försvinna? Zali spottar ur sig frågan. Rutan får små salivstänk.
- Inte vet jag. Vår kontakt i Stockholm meddelade bara att butiken inte fått några varor i morse som planerat. Goga pillar med en lös laminatflis i bordet framför honom.
- Helvete. Zali slår näven i fönstret. Rutan dallrar och en liten spricka sprider sig som en spindeltråd från kant till kant. De arbetare som sitter närmast tittar upp från sina maskiner. Förvånade. Rädda.

Maskinerna framför dem trycker ihop 0,5g kokain till en liten tablett. I maskiner längre ner i salen pressas sedan dessa små tabletter in i vita frigolitbitar. Ljudnivån är öronbedövande, arbetstakten är hög. Frigoliten säljs sedan, helt legalt, till fraktföretag som behöver stötskydda sitt gods. Företagets kunder finns runt hela Europa. Det gäller bara att hålla reda på vilken frakt som innehåller lite värdefullare frigolit än andra.
Zali hade kommit på idén en morgon när de tömde en kapad långtradare åt maffian. Alla svor över hur besvärligt det var att packa upp stödgodset när det var så krångligt förpackat. Men inte Zali. Han tänkte tvärtom!
Efter att ha nämnt idén den för de rätta kretsarna i Milanos undrevärld, så hade han inte behövt avstå lika mycket. Inte vad det gällde pengar och makt. Han fick vad han pekade på och gjordes ansvarig för tillverkning och logistik. Ledarna i Sacra Corona Unita var överförtjusta.

- Vad i helvete skall jag säga till Reggio? Zali har vänt sig och ställer frågan direkt till Goga, som slutar med pillandet och tittar frågande på Zali. Vad var det i frakten?
- TV-skärmar, datorer, telefoner till MediaMarkt i ett köpcenter utanför Stockholm. Goga svarar snabbt på sådant han vet.
- Och hur mycket hade vi i lasten?
- 50 kilo, ungefär. Fördelade i tio lådor med plasmaTV-skärmar från Sony. Vill du ha fraktnumret?
Zali viftar nekande med handen. Han är inte bra på huvudräkning och vet inte riktigt dagspriset i Norden, men bedömer att det motsvarar ca 500 000 Euro i försäljningsvärde.
- Vet vi något mer?
Goga rycker på axlarna.
- Vi håller käft om det här så länge, så får du åka upp och reda ut det hela. Ta med dig fyra pålitliga. Jag stannar här och rycker i lite trådar för att få veta mer. Ring mig när du passerat Öresundsbron.
Zali lägger en kontantmobil på skrivbordet och viftar med nycklarna till företagets Toyotabuss. Goga försöker först tänka ut något för att slippa åka de 100 milen till Sverige, men när han ser Zalis mörka blick avstår han från att argumentera. Han reser sig resignerat, rycker åt sig telefon och nycklar, med hängande axlar lufsar han sedan ut ur det lilla kontorsrummet.




(inspirerad av skrivövning om "Att avstå")