Säkerhetsmöte

- Fan, svor han högt för sig själv. Jag som hade tänkt ta sovmorgon!

Både han och hans omgivning visste att det inte hade blivit så. Sedan han blev president har han bara sovit i genomsnitt fem timmar per natt. Tankar och beslut virvlade. Det gick alltid att nå honom. Det var alltid någon som var vaken och som också ville honom något. Egentligen skulle hans assistenter ta hand om det mesta, men han var väl dålig på att delegera. Ville ha ett finger med i allt. Ville inte missat något.
Men det gick bra. Han hade vant sig vid lite sömn. Det var bara lite tungt i början. I starten av presidentperioden. Nu var hjärnan och kroppen acklimatiserad. Inskolade i president yrket. Nu fick han till och med ont i hela kroppen om han låg mer än sex timmar. Svordomen var nog mest ett uttryck för oviljan till det möte som han nu skulle ha. Olustkänslan över morgonens händelser.

Efter en stadig frukost och efter morgonmötet med assistent Tropp, hade han gått in i viritualroomet. Där pillade han nu med knapparna. Försökte få maskineneriet och projiceringarna att fungera. Han gillade egentligen inte de virituela mötena som var så vanliga nu för tiden. Han hade aldrig vant sig. Tyckte man förlorade en del av kommunikationen om man inte träffade personen öga mot öga (in real life). Det var så mycket underförstått som gick förlorat. Så mycket kroppsspråk som inte märktes. Dessutom hade han mycket lättare att övertyga en andra människor om han träffar dem personligen.
Just det hade gjort att hans senaste förslag i VärldsSenaten om ”Vatten- och luftbeskattning” inte hade röstats igenom. Han hade helt enkelt inte kunnat övertyga de andra i senaten om nyttan med förslaget. Han visste att han hade lyckats om han fått hålla talet IRL.

Efter några minuters micklande med inställningarna satte han sig i mötesstolen. Rummets sensorer projicerade en digitalbild i grönt framför honom. Efter den första bilden frammanades ytterligare två. Total tre personer satt nu framför honom, men satt ändå samtidigt hemma hos sig. Han insåg att han aldrig skulle begripa det där.

- God morgon, började kan kort.
- Jag antar att alla är insatta i krisen som uppstått. Att alla sett nyheterna på Komm-väggen och blivit briefade av era assistenter.
President Hamilton lät blicken vandra över de tre närvarande personerna. Två män och en kvinna.
Inrikesministern satt fortfarande i sin morgonrock. Hade inte ens brytt sig om att klä sig. Såg allmänt yrvaken ut. Håret stod i ett virrvarr på hjässan. Han pöste liksom ut över hela sittytan i fotöljen. Låg mer än satt.
FoU-ministern verkade däremot pigg. Det var han alltid. Så länge han känt Ali Doder hade han alltid varit oförskämt pigg. Mannen verkade aldrig trött, verkade aldrig nedslagen, hade alltid något nytt forskningsprojekt på gång. Hamilton inbillade sig att det var en god egenskap om man var forskare. Att aldrig ge sig, att alltid kunna gå vidare.
Säkerhetsministern såg ut som hon inte ens sovit. Som om det var mitt på dagen. En arbetsdag som alla andra. Som detta möte inte kommit som en överraskning. Hamilton undrade om hon överhuvudtaget sov. Säkerhetsministern skrämde honom. Hon var alltid så korrekt, alltid insatt, alltid uppdaterad. Hamilton funderade oroligt över om hon verkligen visste så mycket som hon utgav sig för att göra. Visste allt om alla? Visste allt om honom?

- Ska vi låta Jasmin börja?
Med öppen hand pekade han mot säkerhetsministern.
- Uppdatera oss! Är det något ytterligare som vi behöver veta? Något som inte kommit fram i nyheterna?
Hon var den enda som satt vid ett skrivbord, verkade som hon bodde i viritualroomet, eller åtminstone arbetade där inne större delen av dygnet. Jasmin tog upp ett blad som låg på bordet framför henne. Harklade sig lätt och rättade till de hornbågade glasögonen innan hon tog till orda.
- Månen är alltså ockuperad. Kidnappad. Tagen som gisslan. Används i utpressnings syfte, startade Jasmin. Hon sa det med betoning på varje nytt påstående.
Ingen av männen lyfte ens på ögonbrynet av förvåning konstaterade President Hamilton. ”Då har de åtminstone hunnit se nyheterna innan mötet” tänkte han.
- Kalla det vad ni vill, fortsatte hon, men det finns inte riktigt något som passar eftersom situationen aldrig tidigare uppstått.