Lungorna värker. Längtar. Behöver syre. Snart.
Vattnets kyla förlamar ansiktsmusklerna.
Håll ut. De måste släppa upp mig. Kan inte låta mig dö.
Armar och ben sprattlar. Kämpar. Gör allt.
Motståndet är för starkt. De är fler och håller hårt.
Klarar det inte längre. Panik!! Måste ha luft.
Smärtan i hårbotten känns inte när huvudet dras upp i nackhåret.
Ansiktet lyfts från vattenytan. Droppar rinner ner för näsan.
Luggen hänger blött i ögonen. Munnen formas till ett smalt O.
Syret dras in mellan tänderna. Lungorna jublar.
De säger något. Det hörs inte för vattnet i öronen.
Det slår till i bakhuvudet. Smärta. En framtand lossnar mot badkarskanten, men hörseln kommer tillbaka.
"Nå din lilla skit. Var har du gömt pengarna?" viskar någons läppar tätt intill vänster öra. Näsgångarna förnimmer doften från en sur andedräkt.
När inget svar kommer över mina läppar trycks huvud och överkropp ner under ytan igen.
3 kommentarer:
Underbart. Först så nära i förnimmelserna och sen får man förklaringen till huvudpersonens belägenhet.
Du har verkligen lyckats fånga paniken som man säkert känner om man inte får luft.
Här kan man snacka om närvarande panik! Jag slutar andas under tiden som jag läser din text.
Skicka en kommentar