En varm junibris lekte i den utsprida trädkronan. Trädets blommor vaggade fram och tillbaka i vinden. Små, vissna, blålila kronblad dalade likt snöflingor mot marken. Hon älskade Jakarandaträdets färger. Både blommornas djupa färgskala från blått till lila, men också träslagets brunvioletta nyans.
Juanita låg på rygg i parkens gröna gräs. Försökte få kontroll på sina känslor. De skulle aldrig bli jämlika. De kunde bara inte. Han kunde bara inte. Hon fick alltid ge med sig. Han erkände aldrig när han gjort fel. Denna gången var det ändå ett jättemisstag han gjort. Ändå kunde han inte acceptera hennes villkor.
"Jävla Juares" tänkte hon "Om han bara kunde sluta jonglera med mitt hjärta."
3 kommentarer:
Gillar avslutningen med hjärtjongleringen. Raderna innan är lite styltiga med upprepning av "ändå". Sedan blir jag förstås fundersam över hennes villkor? Förmodligen jämställda, men det låter inte så jämställt att den ene måste acceptera den andres villkor.
Du beskriver Jakarandaträdet så vackert att jag blir sugen på att leta upp det på google och titta.
Jag skulle gärna läsa en fortsättning
Känner du till vulkan.se? Kolla in!
Jag kommer att slänga ihop en samling med sci-fi noveller, vore bra mycket roligare om vi var fler!!!
Skicka en kommentar