Att få dispens

Med kal hjässa gick han genom sjukhusets skjutdörrar. Han hade kämpat för detta ögonblick i snart ett år. Han drog in den kyliga luften i lungorna. Frisk luft för första gången på två månader. Äntlligen fri. Fri att göra som han ville. Fri att fortsätta sitt liv.

Det hade börjat med den mörka växande fläcken på hans hud.
Sedan alla undersökningar. Fastställd diagnos:
Malignt Melanom.
De hade gett honom en fifty/fifty chans att klara sig.
Han bestämde sig för att bli en överlevare.

Operation. Den lilla fläcken togs bort.
Hur kunde en sådan, till synes helt, ofarlig prick vara så dödlig?
Behandlingarna tog vid. Cellgifter. Tabletter och sprutor. Magnetröntgen.
Samtidigt undersökningar för att se hur sjukdomen utvecklades.
Han skulle inte ge sig. Han skulle vinna kampen.

Behandlingarna var effektiva. Sjukdomen gick tillbaka. Spred sig inte till andra kroppsdelar. Läkarna sa att det även berodde på hans starka vilja.
Så han hade klarat det. Klarat livet. Vunnit över cancern. Fått dispens från döden.

Nu stod han där. Lyckligare än på länge.
Såg sin fru och barn sitta och vänta i bilen för att hämta hem honom.
Såg däremot inte isfläcken under den nyfallna snön.

Kanske var det att hans ovana att gå utomhus eller så var bara hans kropp och reaktionsförmåga försvagad, men halkade gjorde han.
I själva fallet kände han sig som en höjdhoppare i slow-motion. Om han haft ögon i nacken hade han kunnat se den annalkande vita betongklumpen.
Nu kände han bara när nervtrådarna till ryggraden slets av. När benet i bakhuvudet krossades. När allt blev svart.

Döden ger aldrig dispens!!