På Månen

Messengermottagaren rasslar i hörnan av laboratoriet. Ingen hör hur den signalerar. Försöker göra sig hörd. Försöker få någon intresserad av sin existens. Vibrationen ökar stadigt. Till slut vibrerar den lilla mottagaren så kraftigt att den faller av bordet. På vägen ner stöter den till en glasbägare. Samtidigt som bägaren krossas mot golvet i ett virrvarr av glassplitter, ligger mottagaren jämte och vibrerar som ingenting hänt.
Då är det äntligen någon som vaknar. Bryr sig. Märker att den vill något. Märkte kanske mer att innehållet i bägaren var något viktigt. Något som behövde torkas upp. Något som skulle fräta hål på golvytan.

Irriterat reser sig forskaren. Lyfter blicken från magnetsciloskopet. Irriterad över att hon blivit störd i sin forskning. Störd mitt i något viktigt. Hon känner att hon är nära. Känner att det inte finns tid att svara eller plocka upp glassplitter.
”Kan det verkligen stämma?” funderar hon samtidigt som tvingar sig att plocka med glassplittret. Forskarkollegan hämtar en trasa. Han för trasan över den fuktiga fläcken på golvet. Torkar snabbt och smidigt. Innan vätskan hinner reagera med golvets plastyta.

- Du. Det verkar var till dig, säger mannen och håller upp Messengern.
Störd i sina tankebanor. Störd i sina försök att bestämma vad hennes upptäckt kan betyda. Ser hon med tomma ögon på honom.
- Va. Vaddå?, säger hon. Precis som hennes hörsel blivit nedsatt.
- En meddelande. Här! Han sträcker fram kommunikationsapparaten.
- Det står i varje fall att det är till dig, tillägger han.
Frånvarande tar hon Messengern i sin hand. Tittar på displayen. Läser.

”Message to mrs. Dora Hamilton. Sender Dr. Jaco”

- Från Micca? Fundersamt ser hon över kanten på kommunikatorn. Hennes kornblåa blick möter hans chokladbruna. Han ser hennes förvåning. Hennes funderingar. För det mesta kan han läsa hennes tankar. För det mesta vet han vad hon vill innan hon själv vet om det. Men nu är han osäker. Har inte sett den blicken förut.
- Jobbar inte han på Mars? Säger hon.
- Micca? Dr Micca Jaco? Jo han jobbar med vattenforskningen på Mars, påminner han henne.
- Konstigt! Varför skickar han ett meddelande till mig? Varför skickar han över Messengern och inte över Desken.
Hennes frågor är fler, men hon uttalar inte alla. Håller dem för sig själv. Vet att Dr. Jacco är nära vän med hennes far. Fadern! Just den person hon minst av allt vill bli störd av. Minst av alla hade väntat sig skulle kontakta henne.

Nu var den där igen. Den där blicken. Blicken som han inte kan tolka. Som han inte känner igen. Vad kan den betyda? Vad innebär den för deras relation? Vad vill hon att han skall göra? Han fattar inget.
- Jamen läs då, säger han till slut. Mest för att ha något att säga. Så det händer något. Så att uttrycket i hennes ögon försvinner. Så att det som han inte känner igen hos henne skall krypa tillbaka till sitt gömställe.
Som väckt ur en hypnos trycker hon in ”read”-knappen och läser meddelandet.
När hon läst klart det korta meddelandet lägger hon långsamt Messengern på bordet, lyfter ögonbrynen mot honom. Han konstaterar att blicken i ögonen är kvar. Har förstärkts. Han blir orolig på allvar.