Natten hade varit orolig. Själva insomnandet gick lätt, men det var drömmen som oroade. Mardrömmen. Egentligen skulle jag aldrig somnat. Då slipper jag drömmen. Jag slipper fundera på drömmens betydelse. Slipper ligga sömnlös. Slipper gå upp mitt i natten. Men det funkar väl inte, sova måste man ju. Hjärnan behöver vila.
Men hur kan hjärnan vila? Med den drömmen!
Funderandet och grubbleriet pågår sedan resten av natten. Hur lång vila man får beror när på natten drömmen kommer. Ibland kommer den tidigt, ibland får jag sova nästan hela natten. I natt kom den klockan tre. Väcker mig gör den alltid.
När man vaknar känner medvetandet inte direkt att jag är vaken. Tror fortfarande drömmen pågår. Illusionen försvinner efter några sekunder och jag försöker öppna ögonen. Ögon som vägrar öppna sig. Kisar ändå och upptäcker att allt är mörkt. Blundar igen för ögonen anser att det ligger för mycket John Blund pulver kvar i ögonfransarna. Somnar om gör jag däremot inte.
Jag brukar dessutom alltid vakna på samma ställe i drömmen. Just vid det avgörande ögonblicken. Just då jag skall välja. Just då beslutet skall tas. Erbjudandet. Ja eller nej?
Hur skulle jag reagerat i verkligheten? Om jag fick samma möjlighet vaken, som jag får i sömnen. Det är det som jag grubblar över. Det som håller mig vaken.
Erbjudandet är alltid detsamma. Alltid samma belopp. Alltid samma motprestation. Alltid samma tvekan. Ovissheten. Möjligheten.
"Du får tvåhundrafemtiomiljoner kronor här och nu, men du måste lämna allt. Lämna familjen, lämna hus, lämna arbete, lämna din sociala status, inget får du behålla. Bara kläderna du har på dig, inget mer.
Starta ett nytt liv. Ett rikt liv där pengarna aldrig kommer begränsa dig. Det gamla får du aldrig gå tillbaka till"
Vad skulle du göra?
Ta pengarna och sticka, eller inga pengar och leva som du gör idag?
3 kommentarer:
Ja, frågan är...hur mycket är pengar värda egentligen? De är väl värda allt det man kan göra för dem, en höjd livskvalite och infriande av drömmar, så...Men kan pengar ge kärlek? Det är dilemmat!
Inte en chans att jag skulle ta pengarna. Men bara idag när jag har familj. Hade ett sådant erbjudande kommit innan mina barn, så hade jag givet tagit det.
Dom pengarna finns inte som kan köpa mina barn.
Beslut är något man fattar när man inte orkar tänka längre, Anders. Den obstinate lille rackaren som verkar vara inneboende hos mig undrar: Vem kontrollerar att avtalet följs? Själv vågar jag inte ens tänka tanken. Bra skrivet.
Skicka en kommentar