Borta i horisonten såg han rökmolnet. Dammet mot den klara himlen. Molnet som betyder att nu kommer de. De som inte fick komma. De som skall mota bort dem från förfädernas marker. Deras heliga land. Landet de skulle få behålla enligt det senaste fördraget.
Han skylde sina ögon mot solen för att se bättre. Han var den i stammen som såg bäst. Den bästa spejaren i hela sioux-nationen. Därför stod han där på klippan. Klippan som de vita kallade "Wounded Knee" Han såg dem komma. Han såg deras blåa rockar. Deras blänkande metaller. Det välputsade lädret. Hästarnas svett. De kom snabbt.
Han måste varna stammen. Tog hästtäcket över elden. Stoppade röken. Han mindes tecknet för fara. En stor rökpuff efterföljd av tre små.
Han slängde sig upp på den vita springaren som stillsamt, ovetande stod och betade en bit bort. Såg aktiviteten i byn längre ner i dalen. Skulle de hinna evakuera. Skulle de hinna undan? Klara sig? Överleva?
6 kommentarer:
mmm, nice, spännande, men lite beskrivningar skulle sitta fint.
Spännande - bra flyt i texten...
Väntar på nästa avsnitt!!
Jag får upp kommentarerna på ny sida via inställningar - men jag har ju min blogg på blogspot.com, så det kan ju vara skillnad.
:-)
Kul berättelse. MEn var det inte vid Wounded Knee som det blev slakt..?
Jo Mia.
Du skriver riktigt, riktigt bra.
Skicka en kommentar