söndag 17 januari 2010

Egentligen

Egentligen var det inte tänkt att sluta så här!
Egentligen skulle det slutat på ett annat sätt.
Egentligen skulle det inte slutat alls.

Den valkiga handen strök hennes lena kind. Hennes huvud låg stilla i hans knä. Den andra handen strök över det ebenholts glänsande håret.

Han satt på den handknutna mattan med ryggen mot vardagsrumsväggen. TVn i hörnet rapporterade om nya bombdåd i hemlandet. Men ögonen såg utan att se. Stirrade rakt fram. Såg bilderna som hjärnan målade upp. Bilderna från hennes barndom. Han mindes första gången han höll henne i sin famn. Hennes första stapplande steg. Hennes första ord.

Han mindes sina förväntningar på framtiden. Hur han hade trott det skulle bli. Hur det skulle kännas att bli morfar. Han insåg att verkligheten blivit något helt annat.

Han hade varit en bra far. Han hade skyddat henne när de flydde. Kämpat emot när människosmugglarna ville behålla henne. Låtit henne växa upp i trygghet. Hon hade fått studera. Hon hade fått skaffa egna vänner. Hon hade fått vara självständig. Vara fri.
De hade till och med valt en bra man till henne. Stakat ut en framtid åt henne. En framtid som hustru och mor. En fin framtid.
Men inte då.... Det passade inte. Hon ville ha mer. Mer än vad familjens heder kunde acceptera.

Tårögt lyfter han på huvudet. Händerna upphör med sina rörelser. Han känner en svag blodlukt från de röda fläckarna på dotterns kläder.
Vad har egentligen livet för mening?
I soffan nickar hans bror mot honom. Jämte hans bror sitter hennes bröder. De vill inte se faderns sorg, med de vet att de gjort det riktiga. Gjort det rätta. Ändå saknar de henne redan.

Om det inte varit för den där svensken. Den där svennen och hans smutsiga händer. Den där blonda pojkspolingen. Om de bara inte blivit förälskade. Då hade hans lilla dotter varit orörd. Inte blivit frestad att bryta mot traditionerna. Inte blivit gravid.

Egentligen ville han inte bry sig om familjens heder.
Egentligen ville han ha sin favoritdotter tillbaka.
Egentligen hatade han svennen.
Egentligen hatade han sig själv.

5 kommentarer:

Anitha Östlund Meijer sa...

Tjoff! Rätt in i hjärtat gick det.
Bra skrivet och mycket, mycket igenkännbart...tyvärr

marmoria sa...

Oj! Oj. Oj. Fantastiskt perspektiv.

Ettie sa...

Mmmm, håller med de föregående. Väldigt bra skildrat.

Beppan sa...

Tänk så olika vi tolkar det där med heder...
Gripande beskrivning!

Kalle Byx sa...

Vilken tur att du inte tog bort den texten! Den är stark. Verkligen!