Snöflingorna dalade ner mot marken som stora bomullstussar. Allt i omgivningen blev täckt med vitt. De nedfallna löven försvann under ett täcke av dun. Grusgången skulle snart bli isig och hal. Stenarna stack upp som grå höghus mellan blombuketter och lyktor.
Hon stod still och tänkte. Liksom kände in. Hon ville inte känna kylan. Bara känna den kommande värmen. Hon rullade den röda rosen mellan fingrarna. Hon ville bli klar.
Det hade varit ett år av eftertanke.
Ett år av hopplöshet.
Ett år av misslyckanden.
Ett år utan framtid.
Ett år där hon känt sig så ensam som hon aldrig känt sig förut.
Hon orkade inte med ett sånt år till.
Hon satte sig på huk och la den stora rosen på hans grav. Mot stenen viskade hon:
- Nu syns vi inte på ett tag. Jag måste gå vidare. Hoppas du förstår.
Inom sig visste hon att han skulle förstå.
Hon reste sig med en slängkyss mot den tysta stenen. Lyfte upp resväskan och gick utan att vända sig om. Gick mot grinden och mot den väntande taxin till Arlanda.
6 kommentarer:
Sorglig text, men samtidigt otroligt mycket hopp i slutet för henne. Jag kände verkligen för henne.
En verkligt verklig text som säkert många kan instämma i.
Man måste alltid gå vidare, oavsett...
Vackert berättat, med hoppfullt slut.
Bra text som fick stuns av upprepningarna.
Så är väl ofta åren som går: innehåller både gott och ont. Men vi måste alltid gå vidare, och av någon oförklarlig anledning så gör vi ju oftast det...
Oj, lite sorgligt!
Skicka en kommentar