En ring

Den tyngde. Den skavde. Både på hennes finger och i hennes själ. Att något som var så litet kunde orsaka sådan skada.
Hon tog av sig sina handskar och lyfte upp vänsterhanden framför sig. Mellan fingrarna såg hon önskebrunnen på mitten av slottsgården. Hon såg också beviset för den eviga kärlek de svurit varandra. Guldfärgad med tre vita stenar placerade i rad. Den hade varit dyr. Det visste hon. Hur dyr hade han aldrig berättat. Men hon mindes att han inte reggat in sin motorcykel sommaren efter hon fått den på sitt finger. Till vad nytta kunde man tänka. Till vilken nytta hade deras löften till varandra varit.

Idag, som alla andra dagar, hade hon gått sin promenad i slottsparken. Den medeltida borgen som tornade upp sig i bakgrunden gav henne alltid en känsla av tidens gång och att hon inte var ensam i sin situation. Läkte henne på något märkligt sätt. Just idag hade hon av någon anledning svängt in på träbron som gick över vallgraven. Anslagstavlan på vägen in till borggården visade att museet var stängt och att det skulle firas ett bröllop i slottskyrkan. Att två nya människor skulle lova varandra meningslösa saker fick henne att bestämma sig.

Hon tog de tio stegen fram mot önskebrunnen. Drog smycket av ringfingret. Höll upp den mellan tummen och pekfingret. Solen glimmade i guldet. Diamanterna gnistrade som aldrig förr. Precis som om den visste vad som skulle hända. Precis som om stenarna visste att detta var sista gången de fick se dagsljus.

Innan hon hann ångra sig släppte hon ner ringen mellan stålgallret som täckte brunnens öppning. Hon önskade en sista gång att han aldrig funnits. Att han dött istället för att lämnat henne.

Men det var dags att gå vidare. Att lämna hatet. Att lämna ensamheten. Att välkomna livet. Ringen hade varit det sista beviset på hans makt över henne.
Den makten var nu bruten.