Bytet av skola skulle varit en ny chans, en möjlighet att förändra, men det blev något helt annat.
"Vi kan tyvärr inte ta på oss ansvaret för vad som händer utanför skolans område".
"Jovisst, självklart"- men själv hade han varit nöjd om läraren tagit ansvar för det som hände i klassrummet.
Pedagog-Plutten var inte den typen av lärare som tog ansvar. Ingen tvekan om att han ofta hade sett pennalism mellan eleverna förekomma, men Pedagog-Plutten föredrog att kisa med ögonen från sidan och låtsas att han inte märkte något.
Trots allt föredrog Johan klassrumsmobbningen framför rasterna, för det som hände på rasterna var det som sakta men säkert dödade varje uns av den självrespekt och livsglädje han en gång känt. Men nu hade Johan en plan, han hade ruvat och vänt och vridit på den ett tag men nu började den ta allt fastare form.
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Gröt
Doften av vidbränd gröt påminner mig alltid om den nyårsaftonen mamma slängde sig framför ett tunnelbanetåg. Min bror som springer ylande in i köket och slår av gasvredet.
Jag minns fortfarande den stickande lukten av den vidbrända sörjan i kastrullen, som om den även bränt sig in i mig.
Ena stunden stod hon och rörde i grötkastrullen, den andra låg hon på spåret, söndertrasad men levande - en obrukbar torso med vidhängande huvud, ett beläte på den hemligaste avdelningen på Karolinska: tunnelbaneoffrens.
Mitt starkaste minne av mammas berättelse efteråt var när hon vaknade av att någon skrek i sådan skräckslagen, förtvivlad smärta att hon blev alldeles förfärad över att någon kunde ha så ont - tills hon insåg att det var hennes eget skrik som väckt henne. Som tur var hörde en sjuksköterska mammas skrik och kom sättandes med en morfinspruta, som gjorde att all smärta försvann för en stund.
Mot min inre smärta hjälpte den inte.
Jag minns fortfarande den stickande lukten av den vidbrända sörjan i kastrullen, som om den även bränt sig in i mig.
Ena stunden stod hon och rörde i grötkastrullen, den andra låg hon på spåret, söndertrasad men levande - en obrukbar torso med vidhängande huvud, ett beläte på den hemligaste avdelningen på Karolinska: tunnelbaneoffrens.
Mitt starkaste minne av mammas berättelse efteråt var när hon vaknade av att någon skrek i sådan skräckslagen, förtvivlad smärta att hon blev alldeles förfärad över att någon kunde ha så ont - tills hon insåg att det var hennes eget skrik som väckt henne. Som tur var hörde en sjuksköterska mammas skrik och kom sättandes med en morfinspruta, som gjorde att all smärta försvann för en stund.
Mot min inre smärta hjälpte den inte.
onsdag 29 december 2010
Onsdag
Jag gillade aldrig onsdagarna hemma hos farmor. Tiden masade sig fram, uppmätt av hennes kusligt tickande pendyl. Doften av kokkaffe låg som en blöt yllefilt över köket, en doft som än idag kan ge mig kvävningskänslor.
Farmor skulle pyssla om mig vad det sagt, men hon hade aldrig tid med mig. Hennes korsord, hennes frågor, allt var bara på hennes villkor. Hade jag otur och inte kunde svara henne under en viss, av henne själv, utmätt tid, skickade hon mig till skamvrån.
Där i skamvrån, bakom en löst sittande del av tapeten ristade jag in ännu ett streck, mitt bevis på farmors egocentrerade natur.
Varför just onsdagarna?
Jag krängde ofta frågan fram och tillbaks för mig själv - vad eller vem hade kommit först; farmor eller "ondsdagarna"?
Farmor skulle pyssla om mig vad det sagt, men hon hade aldrig tid med mig. Hennes korsord, hennes frågor, allt var bara på hennes villkor. Hade jag otur och inte kunde svara henne under en viss, av henne själv, utmätt tid, skickade hon mig till skamvrån.
Där i skamvrån, bakom en löst sittande del av tapeten ristade jag in ännu ett streck, mitt bevis på farmors egocentrerade natur.
Varför just onsdagarna?
Jag krängde ofta frågan fram och tillbaks för mig själv - vad eller vem hade kommit först; farmor eller "ondsdagarna"?
tisdag 28 december 2010
Befalla
De inre rösterna befallde över Zorski. Han lade irriterat händerna över öronen för att slippa höra dem. Genom en glipa mellan vänster pek- och långfinger sipprade Överstens rungande röst. Låt mig sova!
Han vände sig in mot väggen och pressade den hårda dunkudden över huvudet. Knep ihop både mun och ögon så hårt att det smärtade, men det hjälpte föga. Slängde i en vid båge kudden genom rummet. Den landade med en duns framför fötterna på personen som precis stigit in genom den tunga dörren.
Han vände sig in mot väggen och pressade den hårda dunkudden över huvudet. Knep ihop både mun och ögon så hårt att det smärtade, men det hjälpte föga. Slängde i en vid båge kudden genom rummet. Den landade med en duns framför fötterna på personen som precis stigit in genom den tunga dörren.
måndag 27 december 2010
Rulla
Dödsbudet spreds på nätet lika snabbt som en dånande lavin rullar nerför ett berg. Nyheten täppte till och tog andan ur alla, ingen kunde komma undan. Bilden på den förödande krocken tystade alla skeptiker.
Det var faktiskt en farkost full med aliens som hade störtat rakt genom taket på kungliga slottet och dödat kungens sotsvarta labrador.
Det var faktiskt en farkost full med aliens som hade störtat rakt genom taket på kungliga slottet och dödat kungens sotsvarta labrador.
söndag 26 december 2010
lördag 25 december 2010
fredag 10 december 2010
Det förgånga
Nyheter och bulletiner färdades med budbärare som red eller sprang.
Det som skulle sägas skrevs på papper med gåspenna, tills någon uppfann tryckkonsten.
Ibland tänkte de stora tänkarna något smart. Då tog det månader innan resten av världen skulle få reda på sanningen. Historien skrevs av den som vann på de stora slagfälten och jorden var inte längre platt.
Ville man se hur det var i andra länder fick man resa dit. På segelfartyg eller med häst och vagn. Ibland var grannbyn som en ny världsdel. Laglöst land fullt med främlingar. Ville man träffa sina vänner var de alla på kyrkbacken. Nyheter och rykten uttalades.
Man tillverkade själv det man förbrukade. Produktion var lika med konsumtion. Inget slängdes. Allt sparades eller lagades. När stoppade du strumpor sist?
Sin käresta hittade man i grannbyn eller så valde föräldrarna en partner för livet. Kärleken var få förunnat, men ingen blev ensam. Blev man inte älskad så fanns den i varje fall någon att dela livet med.
Inget av ovanstående finns idag. Allt tillhör det förgångna.
Idag skriver vi på en digital skärm. Det vi tänker kommer världen till del på samma ögonblick vi skriver det på bloggen. Den som inte varit i Thailand över vintern tittar vi på som om han vore en utomjording. Allt nytt hamnar på nätet samtidigt som det skett. Konsumtion är mantrat för utveckling. Kärleken hittar du på speed-dating.
Frågan är om utvecklingen gått framåt och för vem. Undrar hur det blir imorgon?
Det som skulle sägas skrevs på papper med gåspenna, tills någon uppfann tryckkonsten.
Ibland tänkte de stora tänkarna något smart. Då tog det månader innan resten av världen skulle få reda på sanningen. Historien skrevs av den som vann på de stora slagfälten och jorden var inte längre platt.
Ville man se hur det var i andra länder fick man resa dit. På segelfartyg eller med häst och vagn. Ibland var grannbyn som en ny världsdel. Laglöst land fullt med främlingar. Ville man träffa sina vänner var de alla på kyrkbacken. Nyheter och rykten uttalades.
Man tillverkade själv det man förbrukade. Produktion var lika med konsumtion. Inget slängdes. Allt sparades eller lagades. När stoppade du strumpor sist?
Sin käresta hittade man i grannbyn eller så valde föräldrarna en partner för livet. Kärleken var få förunnat, men ingen blev ensam. Blev man inte älskad så fanns den i varje fall någon att dela livet med.
Inget av ovanstående finns idag. Allt tillhör det förgångna.
Idag skriver vi på en digital skärm. Det vi tänker kommer världen till del på samma ögonblick vi skriver det på bloggen. Den som inte varit i Thailand över vintern tittar vi på som om han vore en utomjording. Allt nytt hamnar på nätet samtidigt som det skett. Konsumtion är mantrat för utveckling. Kärleken hittar du på speed-dating.
Frågan är om utvecklingen gått framåt och för vem. Undrar hur det blir imorgon?
måndag 29 november 2010
Motbjudande
Morfar Ove log alltid. Det var som mungiporna alltid delade ansiktet från öra till öra. Maximilian kunde inte minnas han sett morfar Oves ansikte med ett annat uttryck.
Han visste att morfar Ove stönade ibland. När man stönar kan man ju inte le. I varje fall inte så det syns. Inte när man grymtar heller. Men när morfar Ove stönade och grymtade kunde Maximilian inte se hans ansikte. Så Maximilian visste inte.
Däremot visste Maximilian att morfar Ove inte var hans mammas riktiga pappa. Riktiga morfar var en ängel. Gabriel hade riktiga morfar hetat. Ängeln Gabriel. Mormor hade gift sig med den oäkta morfar Ove när den riktiga var på plats i himmeln.
"Morfar Ove hade tjatat så" berättade Mormor "Han kunde inte vänta längre, sa han" Maximilian visste hur det var att längta. Han längtade efter sin riktiga morfar trots att han inte träffat honom. Mest längtades det när han sov över hos mormor och morfar Ove.
En gång hade han berätta det för morfar Ove. Då blev morfar Ove sur, men han log ändå. "Kom här min lilla Maximilian" sa han "Så skall jag lära dig vad den katolske prästen lärde mig när jag var liten" Han berättade att Maximilian hade varit olydig och otacksam. Maximilian behövde lära sig lite hyfs och vett.
Maximilian hade lärt sig. Så han berättade inte mer om riktiga ängelmorfar Gabriel. Men han längtade efter honom varje gång morfar Ove skulle lära honom något. Det fanns så mycket att lära, så mycket Maximilian inte visste om världen.
Varje kväll när Maximilian sov över hos mormor ville morfar Ove lära honom något nytt. Därefter skulle Maximilian visa att han varit en lärorik och duktig pojk. Inte ohyfsad och olydig. Då brukade morfar Ove stöna och grymta.
"Du är allt en duktig pojk du Max" brukade han säga sedan och rufsa om i hans hår igen. När morfar ove drog upp sina byxorna log han alltid som mest.
När han gått ner till mormor gick Maximilian alltid och borstade tänderna en gång till. På baksidan badrumsspegeln fanns en bild av riktige morfar Gabriel. Mormor hade vissat den för honom i smyg. Hållit sitt pekfinger för munnen.
Maximilian längtade till den dag de skulle träffas. Han och hans riktige morfar.
Han visste att morfar Ove stönade ibland. När man stönar kan man ju inte le. I varje fall inte så det syns. Inte när man grymtar heller. Men när morfar Ove stönade och grymtade kunde Maximilian inte se hans ansikte. Så Maximilian visste inte.
Däremot visste Maximilian att morfar Ove inte var hans mammas riktiga pappa. Riktiga morfar var en ängel. Gabriel hade riktiga morfar hetat. Ängeln Gabriel. Mormor hade gift sig med den oäkta morfar Ove när den riktiga var på plats i himmeln.
"Morfar Ove hade tjatat så" berättade Mormor "Han kunde inte vänta längre, sa han" Maximilian visste hur det var att längta. Han längtade efter sin riktiga morfar trots att han inte träffat honom. Mest längtades det när han sov över hos mormor och morfar Ove.
En gång hade han berätta det för morfar Ove. Då blev morfar Ove sur, men han log ändå. "Kom här min lilla Maximilian" sa han "Så skall jag lära dig vad den katolske prästen lärde mig när jag var liten" Han berättade att Maximilian hade varit olydig och otacksam. Maximilian behövde lära sig lite hyfs och vett.
Maximilian hade lärt sig. Så han berättade inte mer om riktiga ängelmorfar Gabriel. Men han längtade efter honom varje gång morfar Ove skulle lära honom något. Det fanns så mycket att lära, så mycket Maximilian inte visste om världen.
Varje kväll när Maximilian sov över hos mormor ville morfar Ove lära honom något nytt. Därefter skulle Maximilian visa att han varit en lärorik och duktig pojk. Inte ohyfsad och olydig. Då brukade morfar Ove stöna och grymta.
"Du är allt en duktig pojk du Max" brukade han säga sedan och rufsa om i hans hår igen. När morfar ove drog upp sina byxorna log han alltid som mest.
När han gått ner till mormor gick Maximilian alltid och borstade tänderna en gång till. På baksidan badrumsspegeln fanns en bild av riktige morfar Gabriel. Mormor hade vissat den för honom i smyg. Hållit sitt pekfinger för munnen.
Maximilian längtade till den dag de skulle träffas. Han och hans riktige morfar.
lördag 27 november 2010
Gripande
Vi satt alla tillsammans. Min fru tryckte min hand. Sonen bläddrade i en Kalle Anka. Läkaren på andra sidan skrivbordet harklade sig och bläddrade bland mina provsvar.
Äntligen skulle jag få svar på varför jag alltid var så trött och hjärtats ojämna frekvens.
"Det du har är inte speciellt ovanligt." Läkaren rättade till glasögonen. "Vi undersökte först varifrån perikarditen kunde uppstå ifrån, men ett enkelt blodprov visade på stora mängder uremi och du har också tydliga tecken på metabolism."
I min skalle snurrade orden utan att de landade. Jag tittade på Pia. Hon verkade lika oförstående.
"Men vad innebär det? Och kom inte med någon läkarjargong, utan snacka svenska" Min röst lät mer irriterad än rädd.
"Du har kronisk njursvikt"
Jag tittade mot min hustru som om jag fått en dödsdom.
"Det är inte direkt dödlig, men du skulle behöva en fungerande njure inom sex månader till ett år." konstaterade läkaren.
Utan att fatta att jag egentligen var i chocktillstånd frågade jag:
"och var får jag en njure från?"
"Antingen genom en donator, eller genom att en släkting som har två fungerande njurar skänker en till dig."
Tystnaden i rummet kunde man ta på. Endast klockans tickande hördes.
Plötsligt lägger sonen ner sin tidning. Tittar mig rätt i ögonen och säger:
"Pappa, Du kan få en njure av mej"
Han såg lika glad ut i ansiktet som när han fick kaninen på sin sjuårsdag.
Äntligen skulle jag få svar på varför jag alltid var så trött och hjärtats ojämna frekvens.
"Det du har är inte speciellt ovanligt." Läkaren rättade till glasögonen. "Vi undersökte först varifrån perikarditen kunde uppstå ifrån, men ett enkelt blodprov visade på stora mängder uremi och du har också tydliga tecken på metabolism."
I min skalle snurrade orden utan att de landade. Jag tittade på Pia. Hon verkade lika oförstående.
"Men vad innebär det? Och kom inte med någon läkarjargong, utan snacka svenska" Min röst lät mer irriterad än rädd.
"Du har kronisk njursvikt"
Jag tittade mot min hustru som om jag fått en dödsdom.
"Det är inte direkt dödlig, men du skulle behöva en fungerande njure inom sex månader till ett år." konstaterade läkaren.
Utan att fatta att jag egentligen var i chocktillstånd frågade jag:
"och var får jag en njure från?"
"Antingen genom en donator, eller genom att en släkting som har två fungerande njurar skänker en till dig."
Tystnaden i rummet kunde man ta på. Endast klockans tickande hördes.
Plötsligt lägger sonen ner sin tidning. Tittar mig rätt i ögonen och säger:
"Pappa, Du kan få en njure av mej"
Han såg lika glad ut i ansiktet som när han fick kaninen på sin sjuårsdag.
torsdag 25 november 2010
Skuld
"Och förlåta dem oss skyldiga äro" avslutade han och höll ut bägge armarna i en omfamnande gest. Smeknamnet "Pastorn" passade som hand i handske.
Samtliga åskådare visste att någon förlåtelse var det inte tal om.
Mannen med bakbundna händer hade en blöt fläck mellan fötterna. Snyftningar hördes genom huvan. Stolen han stod på vinglade. Pastorn kände på repet. Trädgrenen skakade av ryckningarna.
"Man gör inte samma misstag två gånger" konstaterade han förtroligt. Han syftade på förra gången då grenen gått av och de blivit tvungna att hitta ett nytt träd i brådrasket.
Nöjd med resultatet tog Pastorn ett steg tillbaka och nickade åt mig.
Jag svettades under min huva. Kände att tungan fastnat i gommen. Handflatorna var torra. Med stöveln sparkade jag undan stolen. Pastorn sneglade på Mr. Johnson som gjort snaran.
Mannens ena fot skakade som i kramp. Ett gurglande ljud steg ur strupen.
Löven i trädet skakade till som i en köldrysning och var sedan helt stilla.
Tiden slutade i fem minuter. Jag var kall om nässpetsen, men jag hade klarat inträdesprovet.
Männen hurrade och slog med redskapen. Deras dräkter och vita huvor skakade i takt med slagen. Pastorn la sin hand på min axel.
Den hängade mannens konturer suddades ut av det brinnande korset i bakgrunden.
Jag svalde tre gånger för att få stopp på tårarna.
Samtliga åskådare visste att någon förlåtelse var det inte tal om.
Mannen med bakbundna händer hade en blöt fläck mellan fötterna. Snyftningar hördes genom huvan. Stolen han stod på vinglade. Pastorn kände på repet. Trädgrenen skakade av ryckningarna.
"Man gör inte samma misstag två gånger" konstaterade han förtroligt. Han syftade på förra gången då grenen gått av och de blivit tvungna att hitta ett nytt träd i brådrasket.
Nöjd med resultatet tog Pastorn ett steg tillbaka och nickade åt mig.
Jag svettades under min huva. Kände att tungan fastnat i gommen. Handflatorna var torra. Med stöveln sparkade jag undan stolen. Pastorn sneglade på Mr. Johnson som gjort snaran.
Mannens ena fot skakade som i kramp. Ett gurglande ljud steg ur strupen.
Löven i trädet skakade till som i en köldrysning och var sedan helt stilla.
Tiden slutade i fem minuter. Jag var kall om nässpetsen, men jag hade klarat inträdesprovet.
Männen hurrade och slog med redskapen. Deras dräkter och vita huvor skakade i takt med slagen. Pastorn la sin hand på min axel.
Den hängade mannens konturer suddades ut av det brinnande korset i bakgrunden.
Jag svalde tre gånger för att få stopp på tårarna.
onsdag 24 november 2010
Värdera
"Nå vad tror du"
Tillsammans tittade vi på vattenstämpeln. Det kungliga ansiktet genomlystes av en kall glödlampa.
"Kan den va värd nått?"
För att inte verka för angelägen satte jag mig igen.
Mannen mitt emot mig hummade, frustade och blinkade med ena ögat. Just det ögat jag visste han var blind på.
Den halvblinde snurrade på den lilla papperslappen ett varv till. Jämförde tandningen.
"Ett prima exemplar" sa mannen tillslut.
Jag hade känt honom länge. Visste att han hade för vana att inte skruva upp förväntningarna mer än nödvändigt. Men hade han verkligen sagt "Prima"
Jag kunde känna champagnen rulla nerför strupen. Idag skulle jag bli kung i baren. Flickorna skulle skocka sig runt mig. Tävla om min gunst.
"Var har du fått den ifrån" hans röst var som om han bedömde en korv hos slaktaren.
Frågan slog igen den alldeles nyöppnade baren med dörr av galler.
Innan jag hunnit stamma fram ett svar höll han upp handen.
"Förresten, Jag vill inte veta"
Efter en sista granskning med förstoringsglaset sa han,
"Du får 1000 dinarer"
Baren öppnade igen. Jag försökte resa mig så långsamt det gick med ben som var gjorda av helium. Med skorna en decimeter över golvet la jag min handflata på hans skrivbord. Pengarna rasslade. Innan jag hann dra undan handen ryckte mannen tag i min krage. Han var som en kobra, stanken ur hans svalg gav mig kväljningar.
"Inte ett ord om detta till någon" kraxade han innan han släppte mig.
Tillsammans tittade vi på vattenstämpeln. Det kungliga ansiktet genomlystes av en kall glödlampa.
"Kan den va värd nått?"
För att inte verka för angelägen satte jag mig igen.
Mannen mitt emot mig hummade, frustade och blinkade med ena ögat. Just det ögat jag visste han var blind på.
Den halvblinde snurrade på den lilla papperslappen ett varv till. Jämförde tandningen.
"Ett prima exemplar" sa mannen tillslut.
Jag hade känt honom länge. Visste att han hade för vana att inte skruva upp förväntningarna mer än nödvändigt. Men hade han verkligen sagt "Prima"
Jag kunde känna champagnen rulla nerför strupen. Idag skulle jag bli kung i baren. Flickorna skulle skocka sig runt mig. Tävla om min gunst.
"Var har du fått den ifrån" hans röst var som om han bedömde en korv hos slaktaren.
Frågan slog igen den alldeles nyöppnade baren med dörr av galler.
Innan jag hunnit stamma fram ett svar höll han upp handen.
"Förresten, Jag vill inte veta"
Efter en sista granskning med förstoringsglaset sa han,
"Du får 1000 dinarer"
Baren öppnade igen. Jag försökte resa mig så långsamt det gick med ben som var gjorda av helium. Med skorna en decimeter över golvet la jag min handflata på hans skrivbord. Pengarna rasslade. Innan jag hann dra undan handen ryckte mannen tag i min krage. Han var som en kobra, stanken ur hans svalg gav mig kväljningar.
"Inte ett ord om detta till någon" kraxade han innan han släppte mig.
lördag 20 november 2010
Famn
"Tio famnar"
Förste styrmannens röst hörs knappt över bränningarna. Saltvattnet droppade över relingen när han drar upp repet med knopar.
Kapten står surrad vid rodret. Jag håller mig i kajutarelingen så knogarna vitnar. Vinden känns som en niosvansad piska i ansiktet.
"Nio famnar". Repet med tyngden längst ner är i vattnet igen.
Denna gången färdas rösten med vinden så att styrmannen verkar stå och skrika i örat på en. Jag gillar inte blicken i kaptenens ögon. Kan man se när en man ser sitt liv passera i revy?
Skeppskroppen kvider. Kölsvinet grymtar. Jag kommer på mig med att fundera över hur man egentligen bygger båtar som kan hålla i stormar. Resten av besättningen kommer med änterhakarna, som om det skulle fungera mot klipporna.
"Fem famnar"
Förste styrman släpper draggen och springer mot aktern när fören bryts mot klippvägen.
Förste styrmannens röst hörs knappt över bränningarna. Saltvattnet droppade över relingen när han drar upp repet med knopar.
Kapten står surrad vid rodret. Jag håller mig i kajutarelingen så knogarna vitnar. Vinden känns som en niosvansad piska i ansiktet.
"Nio famnar". Repet med tyngden längst ner är i vattnet igen.
Denna gången färdas rösten med vinden så att styrmannen verkar stå och skrika i örat på en. Jag gillar inte blicken i kaptenens ögon. Kan man se när en man ser sitt liv passera i revy?
Skeppskroppen kvider. Kölsvinet grymtar. Jag kommer på mig med att fundera över hur man egentligen bygger båtar som kan hålla i stormar. Resten av besättningen kommer med änterhakarna, som om det skulle fungera mot klipporna.
"Fem famnar"
Förste styrman släpper draggen och springer mot aktern när fören bryts mot klippvägen.
måndag 8 november 2010
Vattenprovet
Ljudet från telefonen hade inte fått Peter att lyfta på ögonlocken. Efter en kväll med paraplydrinkar och spontantdans på Ayia Napas bargata var att vakna det sista Peter tänkte på. Han drog in doften av bakfylla, HawaiianTropic och torkade kroppsvätskor, somnade sedan om. Däremot vaknade norskan på hans arm, ålade på sig sin minimala sommarklänning och smög ut.
Han brydde sig inte ens om att svara på hela semesterveckan. Det var ju hon som dumpat honom, dessutom var det bara en jobbfråga hon skickat. Ville få honom att göra en vattenanalys. Inte ett ord om att ta honom tillbaka.
Väl tillbaka på sin arbetsplats genomförde han Elins begäran. Svaret hade överraskat honom till den grad att han tvingades rådfråga en äldre kollega på Göteborgs Vattenverk.
”Dô, har bara sett något liknande en gång förr”
Kollegans ”götebosska”rullade på tungspetsen när han kommenterade mängden Antimon, Selen i förhållande till Kolet.
”Var det inte när vi kolla vattentäkten vid Östra kyrkogården”
Den andra vatteningenjören vid skrivbordet mitt över nickar till svar.
”Dô grabben! Skulle inte dricka det här om jag var du”
Den gamla trotjänaren räcker tillbaka provröret med vatten ihop med analyssvaret. Peter skall precis lämna deras lilla kyffe när kollegan högt funderar:
”Å det måste va´ en mycke´ aktiv gravplats.
De värdena vi hade var bara hälften så höga.”
Han brydde sig inte ens om att svara på hela semesterveckan. Det var ju hon som dumpat honom, dessutom var det bara en jobbfråga hon skickat. Ville få honom att göra en vattenanalys. Inte ett ord om att ta honom tillbaka.
Väl tillbaka på sin arbetsplats genomförde han Elins begäran. Svaret hade överraskat honom till den grad att han tvingades rådfråga en äldre kollega på Göteborgs Vattenverk.
”Dô, har bara sett något liknande en gång förr”
Kollegans ”götebosska”rullade på tungspetsen när han kommenterade mängden Antimon, Selen i förhållande till Kolet.
”Var det inte när vi kolla vattentäkten vid Östra kyrkogården”
Den andra vatteningenjören vid skrivbordet mitt över nickar till svar.
”Dô grabben! Skulle inte dricka det här om jag var du”
Den gamla trotjänaren räcker tillbaka provröret med vatten ihop med analyssvaret. Peter skall precis lämna deras lilla kyffe när kollegan högt funderar:
”Å det måste va´ en mycke´ aktiv gravplats.
De värdena vi hade var bara hälften så höga.”
fredag 5 november 2010
Instangd
Hur kanner man att man far panik?
Ar det nar man kanner svetten i nacken? eller nar ens rop inte kommer langre an forbi murstenen. eller ar det nar instangdheten gor att kungorna slutar dra in syre och hjartat borjar streka for battre betalt? Slut pa dag1.
Blodiga naglar, ommande knytnavar och underarmar med blamarken. Stambanden kraxar och tungan kanns som en fotboll. Hur hamna jag har? Jag vill hem!
Man sager at att tanken overvinner allt, men hur skriker man genom sten, klattrar fem meter till ett mosaikfonster pa en lodratt vagg. Hur forflyttar man kroppen genom ett nyckelhal? Slut pa dag2.
Det ar inte kallt. Det bara kanns sa. Fukten fran urin och svett. kondenseras i sakristians tratak. Droppar ner langs vaggen. Kyler golvet,tranger in i kladerna. Elins tunga glider langs den fuktiga stenvaggen.
Torsten ar varst. Hungern forsvann redan forsta dagen. For sista gangen idag kanner hon pa dorrhandtaget. Man hinner kanna tvatusen ganger pa en dag. Slut pa dag 3.
Fosterstallning. Tanker alltsa lever jag! Men hur lange? Orkar inte lyfta ogonlocken . Kanner i ryggen att nagon forsoker oppna dorren. Raddad eller radd? Slut pa dag 4.
Kroppsfunktionerna har slutat fungera. Kvavd av en forvalld tunga. Kanner inte jorden och mullen som laggs fran ansiktet och ner till skorna. Ser inte de skyfflande mannens tunga andetag. Spadtag efter spadtag. Slut
Ovanstaende ar skriven i England. Darfor saknas a,a,o. Hoppas ni kan lasa anda.
Ar det nar man kanner svetten i nacken? eller nar ens rop inte kommer langre an forbi murstenen. eller ar det nar instangdheten gor att kungorna slutar dra in syre och hjartat borjar streka for battre betalt? Slut pa dag1.
Blodiga naglar, ommande knytnavar och underarmar med blamarken. Stambanden kraxar och tungan kanns som en fotboll. Hur hamna jag har? Jag vill hem!
Man sager at att tanken overvinner allt, men hur skriker man genom sten, klattrar fem meter till ett mosaikfonster pa en lodratt vagg. Hur forflyttar man kroppen genom ett nyckelhal? Slut pa dag2.
Det ar inte kallt. Det bara kanns sa. Fukten fran urin och svett. kondenseras i sakristians tratak. Droppar ner langs vaggen. Kyler golvet,tranger in i kladerna. Elins tunga glider langs den fuktiga stenvaggen.
Torsten ar varst. Hungern forsvann redan forsta dagen. For sista gangen idag kanner hon pa dorrhandtaget. Man hinner kanna tvatusen ganger pa en dag. Slut pa dag 3.
Fosterstallning. Tanker alltsa lever jag! Men hur lange? Orkar inte lyfta ogonlocken . Kanner i ryggen att nagon forsoker oppna dorren. Raddad eller radd? Slut pa dag 4.
Kroppsfunktionerna har slutat fungera. Kvavd av en forvalld tunga. Kanner inte jorden och mullen som laggs fran ansiktet och ner till skorna. Ser inte de skyfflande mannens tunga andetag. Spadtag efter spadtag. Slut
Ovanstaende ar skriven i England. Darfor saknas a,a,o. Hoppas ni kan lasa anda.
tisdag 2 november 2010
Nattligt besök
Tomheten hänger som en gardin över rummet. Genom fönstret lyser en gatlykta. Sjukhussängen står kvar mitt i rummet. Tabletterna för smärtlindring är återlämnade till apoteket. Sängklädernas lukt av svett och extremiteter är borttvättad.
Valter kisar genom ögonlocken. Slumrar i fåtöljen i rummets hörn, jämte bokhyllan. Som vanligt känns det bäst att sova i hennes rum. Även om inte hon är kvar längre. Måste börja med att tömma även detta rum. Det får bli efter att Max rum är klart. Är det inte något skrapande vid altandörren. Är det grannens katt?
Blicken följer madrassens lakan och täcke. Ytan skulle klara en granskning av fanjunkaren från lumpen. En enkrona skulle studsa de erforderliga tio centimetrarna. Han saknar den lilla utbuktningen efter hennes kropp. Hans hand når in mellan sängspjälorna, men möts inte av hennes andedräkt.
Jo det måste vara någon vid altandörren. Måste varit det som väckte mig. Låter inte som ett djur. Snarare som någon som prövar om handtaget är låst.
Valters slummer och trötthet försvinner ur ögon och tankar, som en vessla i ett helljussken, när altandörrens glasfönster spräcks och faller mot golvet. En kylslagen vindil längs golvet förkunnar att dörren har öppnats. Valter är oförmögen att röra en enda muskel. Sitter med handen liggande på sängens dunkudde.
I vardagsrummet hörs tre viskande röster. Utan att smyga rör sig figurerna över vardagsrummets parkettgolv. Valter hör på knirrandet att de passerar mellan TVn och soffan. Gatlyktan slänger långa skuggor ut i hallen. Valter kommer inte se dem förrän de passerar i hallen utanför. De tre männen verkar vara oense om något. Den mörkare av rösterna bannar tenorrösten, som svarar något om att det inte var hans fel. Inte ens hans idé att de skulle råna lastbilen.
När de passerar sjukrummet slutar Valter att andas. I näsborrarna sticker en tung doft av bensin och lågor.
Vad vill de? Han hör ur de rycker upp sovrumsdörren och deras förvåning när sängen är tom. Någon av männen lägger sig på knä för att titta under sängen.
När de går tillbaka längs korridoren har de slutat viska.
”Va fan är han” säger tenor rösten samtidigt som Valter hör att badrumsdörren öppnas.
Valter kisar genom ögonlocken. Slumrar i fåtöljen i rummets hörn, jämte bokhyllan. Som vanligt känns det bäst att sova i hennes rum. Även om inte hon är kvar längre. Måste börja med att tömma även detta rum. Det får bli efter att Max rum är klart. Är det inte något skrapande vid altandörren. Är det grannens katt?
Blicken följer madrassens lakan och täcke. Ytan skulle klara en granskning av fanjunkaren från lumpen. En enkrona skulle studsa de erforderliga tio centimetrarna. Han saknar den lilla utbuktningen efter hennes kropp. Hans hand når in mellan sängspjälorna, men möts inte av hennes andedräkt.
Jo det måste vara någon vid altandörren. Måste varit det som väckte mig. Låter inte som ett djur. Snarare som någon som prövar om handtaget är låst.
Valters slummer och trötthet försvinner ur ögon och tankar, som en vessla i ett helljussken, när altandörrens glasfönster spräcks och faller mot golvet. En kylslagen vindil längs golvet förkunnar att dörren har öppnats. Valter är oförmögen att röra en enda muskel. Sitter med handen liggande på sängens dunkudde.
I vardagsrummet hörs tre viskande röster. Utan att smyga rör sig figurerna över vardagsrummets parkettgolv. Valter hör på knirrandet att de passerar mellan TVn och soffan. Gatlyktan slänger långa skuggor ut i hallen. Valter kommer inte se dem förrän de passerar i hallen utanför. De tre männen verkar vara oense om något. Den mörkare av rösterna bannar tenorrösten, som svarar något om att det inte var hans fel. Inte ens hans idé att de skulle råna lastbilen.
När de passerar sjukrummet slutar Valter att andas. I näsborrarna sticker en tung doft av bensin och lågor.
Vad vill de? Han hör ur de rycker upp sovrumsdörren och deras förvåning när sängen är tom. Någon av männen lägger sig på knä för att titta under sängen.
När de går tillbaka längs korridoren har de slutat viska.
”Va fan är han” säger tenor rösten samtidigt som Valter hör att badrumsdörren öppnas.
måndag 1 november 2010
Novell - Färsking
Läs min nya novell "Färskingen" på adressen:
http://www.kapitel1.se/zackarias-oversjo
Om ni tycker den är OK och vill veta mer. Lägg en kommentar
så lägger jag in de avslutande 3 kapitlen.
http://www.kapitel1.se/zackarias-oversjo
Om ni tycker den är OK och vill veta mer. Lägg en kommentar
så lägger jag in de avslutande 3 kapitlen.
torsdag 28 oktober 2010
Mästare på pappret
Valter är begravd i pärmar och papper. Letar och summerar. En arbetsuppgift som han är expert på. En mästare. Trodde dock aldrig han skulle använda sin specialistkunskap i sitt egna företag.
I ett excelark på skärmen noterar han företagsnamn. Samtidigt som han skriver ditt ett nytt jämför han kolumnen mot Rolands kundlista. Vid varje avvikelse skriver han ett belopp.
In i rummet stiger delägarkollegan Gunilla, som vanligt i dräkt och knutblus. Korrekt målad. Sval och känslokall. Snabbt klickar han ner excelbladet. Tror inte hon är mogen för nyheten ännu. Om hon någonsin blir det.
Innan han hinner kommentera eller undra vad hon vill, meddelar hon att Rolands änka har kommit. Valters hjärna kopplar om, visst i helvete, DET mötet var idag. Han sneglar bort mot konferensrummet. Ser ryggtavlorna på Rolands änka och hennes advokat. En röd, nyfriserad kalufs, jämte en tunnhårig skalle. Valter känner igen Advokat Wirell. De har suttit i många överläggningar med gemensamma kunder och om byrås angelägenheter. Trodde väl aldrig de skulle hamna på olika sidor.
Valter sätter sig. Gunilla stänger konferensdörren.
”Kaffe?” undrar Valter.
Bägge gästerna vinkar avvärjande. Gunilla skakar på huvudet. Valter rycker på axlarna och avstår kaffesuget i magen.
Advokaten lägger fram en mapp med papper. Utan att öppna det vet Valter vad det innehåller.
Under det inledande pratet om vädret och om hur mycket jobb det är att göra, sitter änkan tyst och ointresserad. Advokat Wirell kommer snabbt till deras ärende.
”Som ni vet är jag testamentexekutor för Roland Westhers dödsbo”
Valter och Gunilla nickar unisont. Änkan sneglar mot mappen, snörper på munnen och ser kallt på Gunilla. Valter kommer på sig med att fundera om Roland inte tillbringade mer tid med Gunilla än vad han gjorde med sin fru. Han var ju alltid på kontoret. Jobbde jämt. Kanske är det därför hon är avundsjuk.
”I detta kompanjonsavtal framgår det att i samband med en delägares dödsfall är kvarlevande delägare skyldiga att lösa ut den avlidnes dödsbo till ett marknadsvärde fastställt till 75% av årsomsättningen i byrån.” advokat Wirells röst är knastertorr. Änkan blinkar och ler för första gången sedan Roland dog.
Valter tänker att de aldrig skulle ha råd att lösa ut Rolands 60% ägarandel. Var skall de få tio miljoner från? Fem millar var??
”Enligt avtalet har ni tre veckor på er”
På en given signal reser sig gästerna samtidigt. Valter och Gunilla tittar på varandra. En liten gnutta desperation kan anas i Gunillas ögonvrå.
Innan änkan stänger konferensdörren på väg ut vänder hon sig om och väser:
”Och jag har redan fått anbud från både PwC och Ernst & Young”
Deras väg ut genom korridoren liknar mest en triumfmarsch. Hög svansföring och näsan i vädret.
I ett excelark på skärmen noterar han företagsnamn. Samtidigt som han skriver ditt ett nytt jämför han kolumnen mot Rolands kundlista. Vid varje avvikelse skriver han ett belopp.
In i rummet stiger delägarkollegan Gunilla, som vanligt i dräkt och knutblus. Korrekt målad. Sval och känslokall. Snabbt klickar han ner excelbladet. Tror inte hon är mogen för nyheten ännu. Om hon någonsin blir det.
Innan han hinner kommentera eller undra vad hon vill, meddelar hon att Rolands änka har kommit. Valters hjärna kopplar om, visst i helvete, DET mötet var idag. Han sneglar bort mot konferensrummet. Ser ryggtavlorna på Rolands änka och hennes advokat. En röd, nyfriserad kalufs, jämte en tunnhårig skalle. Valter känner igen Advokat Wirell. De har suttit i många överläggningar med gemensamma kunder och om byrås angelägenheter. Trodde väl aldrig de skulle hamna på olika sidor.
Valter sätter sig. Gunilla stänger konferensdörren.
”Kaffe?” undrar Valter.
Bägge gästerna vinkar avvärjande. Gunilla skakar på huvudet. Valter rycker på axlarna och avstår kaffesuget i magen.
Advokaten lägger fram en mapp med papper. Utan att öppna det vet Valter vad det innehåller.
Under det inledande pratet om vädret och om hur mycket jobb det är att göra, sitter änkan tyst och ointresserad. Advokat Wirell kommer snabbt till deras ärende.
”Som ni vet är jag testamentexekutor för Roland Westhers dödsbo”
Valter och Gunilla nickar unisont. Änkan sneglar mot mappen, snörper på munnen och ser kallt på Gunilla. Valter kommer på sig med att fundera om Roland inte tillbringade mer tid med Gunilla än vad han gjorde med sin fru. Han var ju alltid på kontoret. Jobbde jämt. Kanske är det därför hon är avundsjuk.
”I detta kompanjonsavtal framgår det att i samband med en delägares dödsfall är kvarlevande delägare skyldiga att lösa ut den avlidnes dödsbo till ett marknadsvärde fastställt till 75% av årsomsättningen i byrån.” advokat Wirells röst är knastertorr. Änkan blinkar och ler för första gången sedan Roland dog.
Valter tänker att de aldrig skulle ha råd att lösa ut Rolands 60% ägarandel. Var skall de få tio miljoner från? Fem millar var??
”Enligt avtalet har ni tre veckor på er”
På en given signal reser sig gästerna samtidigt. Valter och Gunilla tittar på varandra. En liten gnutta desperation kan anas i Gunillas ögonvrå.
Innan änkan stänger konferensdörren på väg ut vänder hon sig om och väser:
”Och jag har redan fått anbud från både PwC och Ernst & Young”
Deras väg ut genom korridoren liknar mest en triumfmarsch. Hög svansföring och näsan i vädret.
onsdag 27 oktober 2010
Skendöd
Denna morgon har inte väckarklockan spelat sin vanliga truddelutt, eller sirentjutet, som det ibland känns, när man vaknar mitt i djupsömnen och hjärtat håller på att hoppa ur kroppen på en av överraskningen att det redan är morgon.
Inte idag, en ledig dag med bara en sak på agendan. Hämnd.
Inget skall störa denna dagen.
Men morgonrutiner är till för att följas ändå. Bara för att man är ledig behöver man inte bete sig som ett djur. Så det är lika bra att köra en helgmorgonrutin.
Alltså: morgonläsning av Skattenytt, tandpetning med plasttandpetare samtidigt, effektivt. Morgon Gi-gong, sträckning och andning, så musklerna vaknar, blir beredda. Andningen är viktigast för att tömma hjärnan. Idag behöver den vara tom för att agera på instinkt.
Pyjamasen åker på, tårna värmer sig på den nyinstallerad golvvärmen i badrummet. Tandbortsning, engång innan frukost och en gång efter. Plus två sköljningar. Inte glömma. Max drar handen längs den millimeter långa skäggstubben. Den är svart och vass, men han bestämmer sig att vara lite olydig idag och låter därför rakapparaten vila. Också dusch, en snabbis för att vara fräsch, alla sinnen vakna.
DN sitter fast i dörrens brevlåda, på avstånd hörs grannens hund skälla. Ett nytt ljud för Max som annars inte brukar vara hemma på vardagsmornar. Han hinner tänka att det är tur man inte är arbetslös och tvingas vakna till skrällets oljud. Rycker tag i tidningen så luckan stängs med en smäll i trapphuset.
Utan att tänka sätter han på kaffebryggaren, en rörelse han kan göra med en hand och samtidigt hälla upp fil från kylskåpet med den andra. Utanför fönstret viner höstens första storm. Ett löv från en kastanj tävlar mot en systemkasse att komma först till lekplatsen.
Fan vicken tur ja skolka från konferensen. Vicken jävla sjögång det måste varit inatt. Skattechefen måste varit dubbelt rund under fötterna för att hålla sig stående. Max ler åt förra årets konferens då Rotelchefen blivit mer än lovligt full och tafsat på förste byråintendent Ros-Marie Fagersson. Helvete vilket liv det blev! Men rotelchefen hade ändå blivit befordrad och Ros-Marie fick byta enhet till kronofogdmyndigheten. Där passade hon i och för sig bättre, men ändå.
Tallrik, flingor och macka med falukorv. Kaffedoften sprider en angenäm doft i hela köket, porlar ner i muggen, lite mjölk på toppen. På fönsterbrädet sitter en duva och huttrar. Egentligen en morgon att krypa ner i sängen igen. Men det är inget alternativ för Max. Han har en plan och att alla tror att han är med på konferensen ger honom ett perfekt alibi.
För några dagar sedan hade han lämnat av Greger på kajen med klara instruktioner att fylla i närvarolistorna att han varit där och eftersom antalet deltagare var utspridda från hela landet skulle ingen märka att inte just han var där. Ingen utom Greger, men han fick betalt för att hålla käft.
Sätter sig på stolens mjuka dyna, kaffekoppen i vänster hand och viker upp DN. Skall just ta första tuggan på korvmackan. Då rubriken skriker mot honom.
”ESTONIA, FÖRLISTE I NATT!!!
Flera hundra befaras drunknade, massiv räddningsinsats av tre länders sjöräddning”
Handen med kaffekoppen är paralyserad. Hjärnan hinner tänka att hans skolk måste varit en impuls från ett högre väsen, även att han vet att det inte är så. Max reser sig, glömmer frukosten, tar av sig pyjamasen och ställer sig i duschen igen.
De varma strålarna måste göra att han kan tänka.
Kan detta vara tillfället han drömt om? Har ödet gett honom en möjlighet att ändra allt? Max vrider om vredet och medan det kalla vattnet gör att han frustar så bestämmer han sig att ta tillfället.
Han skjuter inte upp hämnden för det, katastrofen gör bara att utgången kommer bli annorlunda.
Inte idag, en ledig dag med bara en sak på agendan. Hämnd.
Inget skall störa denna dagen.
Men morgonrutiner är till för att följas ändå. Bara för att man är ledig behöver man inte bete sig som ett djur. Så det är lika bra att köra en helgmorgonrutin.
Alltså: morgonläsning av Skattenytt, tandpetning med plasttandpetare samtidigt, effektivt. Morgon Gi-gong, sträckning och andning, så musklerna vaknar, blir beredda. Andningen är viktigast för att tömma hjärnan. Idag behöver den vara tom för att agera på instinkt.
Pyjamasen åker på, tårna värmer sig på den nyinstallerad golvvärmen i badrummet. Tandbortsning, engång innan frukost och en gång efter. Plus två sköljningar. Inte glömma. Max drar handen längs den millimeter långa skäggstubben. Den är svart och vass, men han bestämmer sig att vara lite olydig idag och låter därför rakapparaten vila. Också dusch, en snabbis för att vara fräsch, alla sinnen vakna.
DN sitter fast i dörrens brevlåda, på avstånd hörs grannens hund skälla. Ett nytt ljud för Max som annars inte brukar vara hemma på vardagsmornar. Han hinner tänka att det är tur man inte är arbetslös och tvingas vakna till skrällets oljud. Rycker tag i tidningen så luckan stängs med en smäll i trapphuset.
Utan att tänka sätter han på kaffebryggaren, en rörelse han kan göra med en hand och samtidigt hälla upp fil från kylskåpet med den andra. Utanför fönstret viner höstens första storm. Ett löv från en kastanj tävlar mot en systemkasse att komma först till lekplatsen.
Fan vicken tur ja skolka från konferensen. Vicken jävla sjögång det måste varit inatt. Skattechefen måste varit dubbelt rund under fötterna för att hålla sig stående. Max ler åt förra årets konferens då Rotelchefen blivit mer än lovligt full och tafsat på förste byråintendent Ros-Marie Fagersson. Helvete vilket liv det blev! Men rotelchefen hade ändå blivit befordrad och Ros-Marie fick byta enhet till kronofogdmyndigheten. Där passade hon i och för sig bättre, men ändå.
Tallrik, flingor och macka med falukorv. Kaffedoften sprider en angenäm doft i hela köket, porlar ner i muggen, lite mjölk på toppen. På fönsterbrädet sitter en duva och huttrar. Egentligen en morgon att krypa ner i sängen igen. Men det är inget alternativ för Max. Han har en plan och att alla tror att han är med på konferensen ger honom ett perfekt alibi.
För några dagar sedan hade han lämnat av Greger på kajen med klara instruktioner att fylla i närvarolistorna att han varit där och eftersom antalet deltagare var utspridda från hela landet skulle ingen märka att inte just han var där. Ingen utom Greger, men han fick betalt för att hålla käft.
Sätter sig på stolens mjuka dyna, kaffekoppen i vänster hand och viker upp DN. Skall just ta första tuggan på korvmackan. Då rubriken skriker mot honom.
”ESTONIA, FÖRLISTE I NATT!!!
Flera hundra befaras drunknade, massiv räddningsinsats av tre länders sjöräddning”
Handen med kaffekoppen är paralyserad. Hjärnan hinner tänka att hans skolk måste varit en impuls från ett högre väsen, även att han vet att det inte är så. Max reser sig, glömmer frukosten, tar av sig pyjamasen och ställer sig i duschen igen.
De varma strålarna måste göra att han kan tänka.
Kan detta vara tillfället han drömt om? Har ödet gett honom en möjlighet att ändra allt? Max vrider om vredet och medan det kalla vattnet gör att han frustar så bestämmer han sig att ta tillfället.
Han skjuter inte upp hämnden för det, katastrofen gör bara att utgången kommer bli annorlunda.
måndag 25 oktober 2010
Ett frö av tvivel
Hon försöker dölja blåmärkena med en långarmad polo. Sträcker hon armarna över huvudet spänner det i ansiktet. Inga slag eller sparkar. Än.
Men han bidar bara sin tid, bygger upp stämningen, väntar. När är tiden mogen?
Siv putar med läpparna. Torkar bort en tår med näsduken. Hoppas att ingen märker något. Hon drar i spolknappen rättar till tröjan och går ut i verkligheten.
Ute i verkligheten hostar kopieringsapparaten fram vita papper i långa banor. Maskinen rasslar och papper förbrukas. Inget miljöbesparande. Skogar som går åt till att trycka siffror på papper.
Siv svänger in på sitt rum. Känner inte blickarna från receptionen. Hör inte Karins och Elins viskande. Eller vill kanske inte höra.
Hon tar fram de pärmar hon skall vissa för Valter.
Han måste få vet. Orkar inte hålla denna hemlighet för sig själv. Inte nu när Roland är borta. Slänger en blick på lamporna i växel. Telefonen är inte upptagen. Med bestämda steg klampar klackarna mot trägolvet.
Knackar lätt på dörrkarmen. Valter tittar upp. Verkar besvärad. Vill väl egentligen inte veta. Har egna problem, men hon måste.
Rummet luktar sorg och hårt arbete, eller obeslutsamhet.
Stolen känns mjuk, ovan. Hon brukar inte sitta som besökare. Brukar för det mesta bara springa förbi och lägga något viktigt på skrivbordet.
”Se här”
Hon lägger böcker och pärmar uppslagna på de rätta sidorna. Pekar på kolumner och summeringar. Han följer nagelns rörelser längs de förtryckta raderna.
Läser siffrorna. Skannar in slutsatsen. Fattar, utan att inse vidden av det han läser.
Valter lutar sig tillbaka. Ser Siv djup i ögonen. Hon sätter sig igen. Doften av obeslutsamhet blir tyngre.
”Det kan inte vara sant” är det enda han får ur sig.
”Jo, tyvärr” svarar Siv
”Hur länge?”
”Så länge jag kan minnas”
”Hur mycket handlar det om?”
”Mer än du kan ana”
Men han bidar bara sin tid, bygger upp stämningen, väntar. När är tiden mogen?
Siv putar med läpparna. Torkar bort en tår med näsduken. Hoppas att ingen märker något. Hon drar i spolknappen rättar till tröjan och går ut i verkligheten.
Ute i verkligheten hostar kopieringsapparaten fram vita papper i långa banor. Maskinen rasslar och papper förbrukas. Inget miljöbesparande. Skogar som går åt till att trycka siffror på papper.
Siv svänger in på sitt rum. Känner inte blickarna från receptionen. Hör inte Karins och Elins viskande. Eller vill kanske inte höra.
Hon tar fram de pärmar hon skall vissa för Valter.
Han måste få vet. Orkar inte hålla denna hemlighet för sig själv. Inte nu när Roland är borta. Slänger en blick på lamporna i växel. Telefonen är inte upptagen. Med bestämda steg klampar klackarna mot trägolvet.
Knackar lätt på dörrkarmen. Valter tittar upp. Verkar besvärad. Vill väl egentligen inte veta. Har egna problem, men hon måste.
Rummet luktar sorg och hårt arbete, eller obeslutsamhet.
Stolen känns mjuk, ovan. Hon brukar inte sitta som besökare. Brukar för det mesta bara springa förbi och lägga något viktigt på skrivbordet.
”Se här”
Hon lägger böcker och pärmar uppslagna på de rätta sidorna. Pekar på kolumner och summeringar. Han följer nagelns rörelser längs de förtryckta raderna.
Läser siffrorna. Skannar in slutsatsen. Fattar, utan att inse vidden av det han läser.
Valter lutar sig tillbaka. Ser Siv djup i ögonen. Hon sätter sig igen. Doften av obeslutsamhet blir tyngre.
”Det kan inte vara sant” är det enda han får ur sig.
”Jo, tyvärr” svarar Siv
”Hur länge?”
”Så länge jag kan minnas”
”Hur mycket handlar det om?”
”Mer än du kan ana”
Kräfta
Ett frö. En liten förhårdnad.
Att en känsla med fingertopparna kan så en sån osäkerhet.
Osäkerhet om framtiden.
Finns den? Finns jag i den?
Eller är jag på väg därifrån.
Ett frö. En utväxt på fel ställe.
Elak- eller godartad, spelar det någon roll?
Den borde inte vara där.
Och vad gör man sen? Efter att hjärnan stannat.
När tanken står still.
Tanken av att man inte kommer finns tiden ut.
När är det slut?
Ett frö av osårbarhet som försvann.
Att en känsla med fingertopparna kan så en sån osäkerhet.
Osäkerhet om framtiden.
Finns den? Finns jag i den?
Eller är jag på väg därifrån.
Ett frö. En utväxt på fel ställe.
Elak- eller godartad, spelar det någon roll?
Den borde inte vara där.
Och vad gör man sen? Efter att hjärnan stannat.
När tanken står still.
Tanken av att man inte kommer finns tiden ut.
När är det slut?
Ett frö av osårbarhet som försvann.
söndag 24 oktober 2010
Fotspår
I natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde bilder ur mitt liv fram. Jag såg på varje bild två fotspår i sanden, ett par var mina och det andra paret var Guds.
När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns det endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.
Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta
"Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen, men jag ser att under de svårast stunderna i mit liv finns det bara ett par fotspår...... Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig mest"
Gud svarade:
"Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig."
av Margaret Fishback-Powers
När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns det endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.
Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta
"Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen, men jag ser att under de svårast stunderna i mit liv finns det bara ett par fotspår...... Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig mest"
Gud svarade:
"Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig."
av Margaret Fishback-Powers
lördag 23 oktober 2010
Gör rätt från början
Det jobbiga med att rätta till är ju att man måste göra något fel först. Det vill man ju egentligen inte. Ingen vill väl göra något fel med vilja, bara för att ha möjligheten att rätta till det sedan. Efteråt.
Eller??
Finns det människor som gör fel med vilja? Bara för att visa att de snabbt och lätt kan rätta till det elände de ställt till med.
Och vad är rätt för den delen? Det som kan vara fel för dig kan ju vara rätt för mig. Var hamnar då uttrycket "ställa till rätta"? Kunde ju lika väl vara "Göra allt fel"
Med andra ord är det lika bra att det får vara som det är.
Vågar fasen inte rätta till något. Tänk om det blir ännu mer fel ?
Eller??
Finns det människor som gör fel med vilja? Bara för att visa att de snabbt och lätt kan rätta till det elände de ställt till med.
Och vad är rätt för den delen? Det som kan vara fel för dig kan ju vara rätt för mig. Var hamnar då uttrycket "ställa till rätta"? Kunde ju lika väl vara "Göra allt fel"
Med andra ord är det lika bra att det får vara som det är.
Vågar fasen inte rätta till något. Tänk om det blir ännu mer fel ?
torsdag 21 oktober 2010
Begravningsfika
Rutorna är immiga på insida. Gästerna sitter i smågrupper runtom i församlingshemmet. Prästen och dottern viskar med änkan. Efter som läpparna inte rör sig förstår Valter att hon inte svarar. Mumlet från de andra ligger som en matta över stämningen. Mittemot honom sitter Gunilla, tillsammans med Siv och Rolands barnbarn. Flickan verkar vilsen och blicken är fastnaglad på sin mor och mormor. Siv lägger handen på tösens fingrar.
”Hur går det i skolan, lilla vän?”
Utan att svara rycker flickan åt sig handen som hon bränt sig på en varmplatta, reser sig med saftglaset i handen och går mot köket. När hon passerar sin familj blir stegen långsammare. Hon lutar sig för att höra vad de säger. Modern viftar bort henne med baksidan av handen.
Valter och Gunilla viskar inte ens till varandra. Har liksom inget privat att prata om. Pratar alltid om jobb, kunder, ekonomi eller ny skattelagstiftning. Siv tittar förnärmat på dem efter att barnet gått.
”Ja ville bara va snäll”
Koppen i Valters hand är har en påmålad blå blomma. Han tar den sista slurken kaffe. Gunilla gör ett tecken att han kan ta hennes kanelbulle. Han avböjer. Det blir tyst. Alla andras viskningar är det enda som hörs.
”Konstigt att det är så få av firmans anställda här”
Siv lutar sig fram och stöter ut orden som en väsande orm.
”De hade väl annat, viktigare saker för sig”
Siv tittar på Gunilla som hon svurit i kyrkan.
”Han var ju som en far för dem!!”
Siv avbryter den begynnande ordväxlingen om Rolands förträfflighet när hennes man stiger in i rummet. Hon sänker blicken ner i bordet.
Valter reser sig.
”Jag ska väl hälsa på de mina”
Gunilla och Siv vill inte fråga, vill slippa känna, leva kvar i sina bubblor av overklighet och dövade känslor.
På vägen ut beklagar Valter sorgen ännu en gång. Änkan märker knappt att han går.
”Hur går det i skolan, lilla vän?”
Utan att svara rycker flickan åt sig handen som hon bränt sig på en varmplatta, reser sig med saftglaset i handen och går mot köket. När hon passerar sin familj blir stegen långsammare. Hon lutar sig för att höra vad de säger. Modern viftar bort henne med baksidan av handen.
Valter och Gunilla viskar inte ens till varandra. Har liksom inget privat att prata om. Pratar alltid om jobb, kunder, ekonomi eller ny skattelagstiftning. Siv tittar förnärmat på dem efter att barnet gått.
”Ja ville bara va snäll”
Koppen i Valters hand är har en påmålad blå blomma. Han tar den sista slurken kaffe. Gunilla gör ett tecken att han kan ta hennes kanelbulle. Han avböjer. Det blir tyst. Alla andras viskningar är det enda som hörs.
”Konstigt att det är så få av firmans anställda här”
Siv lutar sig fram och stöter ut orden som en väsande orm.
”De hade väl annat, viktigare saker för sig”
Siv tittar på Gunilla som hon svurit i kyrkan.
”Han var ju som en far för dem!!”
Siv avbryter den begynnande ordväxlingen om Rolands förträfflighet när hennes man stiger in i rummet. Hon sänker blicken ner i bordet.
Valter reser sig.
”Jag ska väl hälsa på de mina”
Gunilla och Siv vill inte fråga, vill slippa känna, leva kvar i sina bubblor av overklighet och dövade känslor.
På vägen ut beklagar Valter sorgen ännu en gång. Änkan märker knappt att han går.
onsdag 20 oktober 2010
Sjukhusbesök
Det måste vara näsan som har bästa minnet. Både det sinnet som vänjer sig först, men också det som bäst minns var och när doftreceptorerna känt samma lukt tidigare.
Det är sjukhusdoften som gör att Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stannar redan mellan de bägge skjutdörrarna i entrén. Minnet sköljer över honom av alla gånger han besökt sin bror på sjukhuset i Kalmar.
Doften av penicillinupplöst avföring blandat med eter och golvrengöringsmedel sitter fastnaglad i minnesbanken. Innan han hinner vända dyker en vit rock upp i vänstra ögonvrån. Vinkar mot honom. Carlos inser att det är lika bra att han går in genom de inre dörrarna också. Han andas genom munnen och försöker glömma.
Fem steg innanför möts han av en kvinna med stetoskopet snett runt halsen, Dr. Ziahur Bhuto. En ståtlig kvinna, ren, oskuldsfull och specialist på encephalon med inriktning på koma. Den bästa i Sverige. Hans bror har flera gånger varit remitterad till henne utan att några förändringar skett. Hennes hår är svart som ett kosmiskt svart hål, i håret hänger ett likadant smycke som det runt halsen. Allt ser ut som en galax på stjärnhimlen. Hon nickar mot Carlos som de vore gamla bekanta.
”Hon är fortfarande i koma” Är det första hon säger. Hennes konstaterande är neutralt och professionellt. ”Så det är ingen möjlighet att ni kan höra henne om vad som hänt”
Carlos svarar inte. De fortsätter in i byggnaden, mot flickans sjukrum. Carlos förnimmer en doft av svamp som han aldrig känt på ett sjukhus förut.
Det är sjukhusdoften som gör att Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stannar redan mellan de bägge skjutdörrarna i entrén. Minnet sköljer över honom av alla gånger han besökt sin bror på sjukhuset i Kalmar.
Doften av penicillinupplöst avföring blandat med eter och golvrengöringsmedel sitter fastnaglad i minnesbanken. Innan han hinner vända dyker en vit rock upp i vänstra ögonvrån. Vinkar mot honom. Carlos inser att det är lika bra att han går in genom de inre dörrarna också. Han andas genom munnen och försöker glömma.
Fem steg innanför möts han av en kvinna med stetoskopet snett runt halsen, Dr. Ziahur Bhuto. En ståtlig kvinna, ren, oskuldsfull och specialist på encephalon med inriktning på koma. Den bästa i Sverige. Hans bror har flera gånger varit remitterad till henne utan att några förändringar skett. Hennes hår är svart som ett kosmiskt svart hål, i håret hänger ett likadant smycke som det runt halsen. Allt ser ut som en galax på stjärnhimlen. Hon nickar mot Carlos som de vore gamla bekanta.
”Hon är fortfarande i koma” Är det första hon säger. Hennes konstaterande är neutralt och professionellt. ”Så det är ingen möjlighet att ni kan höra henne om vad som hänt”
Carlos svarar inte. De fortsätter in i byggnaden, mot flickans sjukrum. Carlos förnimmer en doft av svamp som han aldrig känt på ett sjukhus förut.
tisdag 19 oktober 2010
Stratego
Dörrklockan förkunnar hans ankomst. Egentligen behöver han inte ringa på. Han kommer alltid hit samma dag, samma klockslag, med en dåres envishet. På brevinkastet har H’et lossnat i Hoffman.
Inte heller ikväll behöver han vänta särskilt länge på att handtaget skall röra sig, säkerhetskedjan rasslar. Franks näsa skjuter ut genom dörrspringan som om han vore Pinocchio. Vänstra ögat är snett efter stroken, kinderna är röda efter punschen och ärtsoppan.
”E de du?” Frank verkar förvånad.
”Spela inte dum nu. Du vet ja’ kommer varje torsdag.”
Med ett leende som får Valter att förbereda sig på det värsta, vänder sig Frank mumlande mot köket. Hasar sig fram i innetofflorna som han fick av sin fru förra seklet.
Han har något lurt på gång idag.
Valter hänger av sig ytterrocken, lägger kepsen på hatthyllan.
”Har Vera gått?” undrar han.
”Mötte du henne inte på väg upp?” Frank skramlar med glasen.
”Näe, Ja’ tog trapporna. Hon kanske var i hissen!”
”Trapporna?”
”Ja, lite motion behövs, det gäller att höja sin lägsta ribba, man vill ju inte dö i förtid”
Frank återvänder med två glas gin och tonic. Valter sätter sig vid spelbordet med sitt glas i handen. Frank vet att man inte lär en gammal hund sitta och att Valter inte börjar motionera frivilligt, men mellan dem ställs inga besvärliga frågor. Under hela fruns ALS-sjukdom pratade de bara om känslor en gång, men då hade de också druckit några för många g&t.
Utan att kommentera sprider Valter pjäserna över spelplanen. De röda och blå tornen snurrar över rutorna.
”Du kan börja med blått idag” säger Frank.
Valter stannar sin hand mitt i rörelsen om utlottning av sida.
Definitivt något lurt på gång. Frank ger inte bort öppningen utan orsak.
”Jag har nämligen utarbetat en ny plan för rött sedan sist, tänkte jag skulle testa den idag.”
Där kom den. En ny plan! Tacksam för varningen
”Ja då är det väl lika bra jag ger upp”
Frank tittar på Valter över sina läsglasögon.
”Näe då. En liten chans har du nog”
Längst in i Franks ögonvrå ser Valter att han menar något helt annat. Utan vidare kommentarer ställer de upp de åttiopjäserna. Hälften röda, hälften blå. Koncentrationen och kampen ligger i luften. Ingen pardon kommer ges och verkligheten utanför försvinner i ovidkommandets dimma.
Veckans Stratego-spel är höjdpunkten och den som vinner kommer inneha det gyllene myntet hela veckan.
Valter minns inte riktigt hur de började. Måste varit någon gång i högstadiet. När Stratego-spelet först kom från Alga. Han och Frank satt och skröt om den som kunde mest historia om andra världskriget. På bilder försökte de känna igen figurerna, von Ribbentrop och Albert Speer var alltid de svåraste och minst populära. Skrytet gick sedermera över till Stratego-spelande. Sedan dess hade de alltid träffats på torsdagskvällar för att gjuta sitt otium. Fly verkligheten, in i spelvärlden.
När första partiet är över och Valter viker ner sin flagga för Franks löjtnant frågar han:
”Har du kontakter kvar på myndigheten”
Valter vet svaret. En gång skattmas alltid skattmas, även om Frank nu är sjukpensionär.
”Jo” Franks svar är avvaktande.
”Nu menar jag en specifik avdelning, Arkivariet”
Frank blir nyfiken och slutar rassla med pjäserna, munterheten efter den lätta vinsten försvinner.
”Jag skulle vilja läsa Maximilians sista utredning” fortsätter Valter.
”Va. Hur menar du?”
”Jo, Max höll ju på med en utredning när Estonia sjönk. Jag skulle vilja läsa den.”
”Jamen, det är ju sexton år sedan”
”Ja’ vet, men arkiverar inte ni allting. Först på papper, sedan på microfilm, eller digitalt är det väl nuförtiden”
”I och för sig” Frank gnider sin hakspets, blicken blir inåtvänd. Minnet arbetar. ”Låt mig kolla. Är det bråttom?”
”Nä, jag är bara nyfiken över vad han höll på med.”
Utan att yttra ett ord mer om saken, fortsätter de med nästa parti.
Inte heller ikväll behöver han vänta särskilt länge på att handtaget skall röra sig, säkerhetskedjan rasslar. Franks näsa skjuter ut genom dörrspringan som om han vore Pinocchio. Vänstra ögat är snett efter stroken, kinderna är röda efter punschen och ärtsoppan.
”E de du?” Frank verkar förvånad.
”Spela inte dum nu. Du vet ja’ kommer varje torsdag.”
Med ett leende som får Valter att förbereda sig på det värsta, vänder sig Frank mumlande mot köket. Hasar sig fram i innetofflorna som han fick av sin fru förra seklet.
Han har något lurt på gång idag.
Valter hänger av sig ytterrocken, lägger kepsen på hatthyllan.
”Har Vera gått?” undrar han.
”Mötte du henne inte på väg upp?” Frank skramlar med glasen.
”Näe, Ja’ tog trapporna. Hon kanske var i hissen!”
”Trapporna?”
”Ja, lite motion behövs, det gäller att höja sin lägsta ribba, man vill ju inte dö i förtid”
Frank återvänder med två glas gin och tonic. Valter sätter sig vid spelbordet med sitt glas i handen. Frank vet att man inte lär en gammal hund sitta och att Valter inte börjar motionera frivilligt, men mellan dem ställs inga besvärliga frågor. Under hela fruns ALS-sjukdom pratade de bara om känslor en gång, men då hade de också druckit några för många g&t.
Utan att kommentera sprider Valter pjäserna över spelplanen. De röda och blå tornen snurrar över rutorna.
”Du kan börja med blått idag” säger Frank.
Valter stannar sin hand mitt i rörelsen om utlottning av sida.
Definitivt något lurt på gång. Frank ger inte bort öppningen utan orsak.
”Jag har nämligen utarbetat en ny plan för rött sedan sist, tänkte jag skulle testa den idag.”
Där kom den. En ny plan! Tacksam för varningen
”Ja då är det väl lika bra jag ger upp”
Frank tittar på Valter över sina läsglasögon.
”Näe då. En liten chans har du nog”
Längst in i Franks ögonvrå ser Valter att han menar något helt annat. Utan vidare kommentarer ställer de upp de åttiopjäserna. Hälften röda, hälften blå. Koncentrationen och kampen ligger i luften. Ingen pardon kommer ges och verkligheten utanför försvinner i ovidkommandets dimma.
Veckans Stratego-spel är höjdpunkten och den som vinner kommer inneha det gyllene myntet hela veckan.
Valter minns inte riktigt hur de började. Måste varit någon gång i högstadiet. När Stratego-spelet först kom från Alga. Han och Frank satt och skröt om den som kunde mest historia om andra världskriget. På bilder försökte de känna igen figurerna, von Ribbentrop och Albert Speer var alltid de svåraste och minst populära. Skrytet gick sedermera över till Stratego-spelande. Sedan dess hade de alltid träffats på torsdagskvällar för att gjuta sitt otium. Fly verkligheten, in i spelvärlden.
När första partiet är över och Valter viker ner sin flagga för Franks löjtnant frågar han:
”Har du kontakter kvar på myndigheten”
Valter vet svaret. En gång skattmas alltid skattmas, även om Frank nu är sjukpensionär.
”Jo” Franks svar är avvaktande.
”Nu menar jag en specifik avdelning, Arkivariet”
Frank blir nyfiken och slutar rassla med pjäserna, munterheten efter den lätta vinsten försvinner.
”Jag skulle vilja läsa Maximilians sista utredning” fortsätter Valter.
”Va. Hur menar du?”
”Jo, Max höll ju på med en utredning när Estonia sjönk. Jag skulle vilja läsa den.”
”Jamen, det är ju sexton år sedan”
”Ja’ vet, men arkiverar inte ni allting. Först på papper, sedan på microfilm, eller digitalt är det väl nuförtiden”
”I och för sig” Frank gnider sin hakspets, blicken blir inåtvänd. Minnet arbetar. ”Låt mig kolla. Är det bråttom?”
”Nä, jag är bara nyfiken över vad han höll på med.”
Utan att yttra ett ord mer om saken, fortsätter de med nästa parti.
måndag 18 oktober 2010
Begravning
Den inspelade orgelmusiken tonar ut i kapellet. Från ytterdörrarna hörs klockorna i klockstapeln. Kaptellets tio bänkrader är halvfulla. Inte ens alla anställda har kommit konstaterar Siv och bestämmer att behandla dem som inte är där som luft under den kommande arbetsveckan. Prästen ställer sig vid kistans huvudända. Med en monotonröst drar hon igenom begravningsceremonin
”Undrar om han ser att det är en kvinnlig präst som begraver honom”
Sivs ögon ler vid tanken på det rabalder den döde kunnat ställa till om han varit i livet.”Det hade han nog inte räknat med”
Men så hade änkan bestämt. Siv ser henne längst fram. Ögonen är täckta av ett svart flor, det röda håret är nyfriserat och uppsatt, läpparna är målade. Änkan håller sin dotter i ena handen och sitt barnbarn i andra. Änkan verkar vara den som är minst ledsen.
”Vilket hyckleri”
Siv vet att Roland och hans fru inte hade det så bra de senaste åren. Han hade berättat det för henne på byråkonferensen förra året. De hade haft en bra relation. Hon och Roland. Inte så de hade varit otrogna, men de anförtrodde varandra saker. Både privat och yrkesmässigt. Ända sedan den dagen Roland satte hennes man på plats.
”Undra varför han gjorde det?”
Siv inbillade sig att det var på grund av arbetet. Att byrån inte kunde ha en assistent som blev misshandlad av sin man. Det inverkade på effektiviteten på företaget, några andra skäl kunde inte hon komma på. Det skulle bli annorlunda nu, när Roland var borta.
Hon tittade igen på fotot ovanpå kistan. Det var taget på hans sextioårsdag. Roland satt i sin arbetsstol bakom skrivbordet. I bakgrunden syntes fyra årsgångar av FAR´s Samlingsvolym i bokhyllan. Ögonen var irriterade och han såg besvärad ut med allt blomster omkring sig. Helst verkade han vilja att alla skulle gå, så han kunde fortsätta sitt arbete. Inom sig vinkade hon farväl, känslan var som att bli kvarlämnad på en järnvägsperrong när tåget gick.
I dunklet bakom prästen kunde hon ana sin man. Svart kostym, svart slips och vit skjorta. Så som han alltid var klädd när han var i tjänst. Glasögonen reflekterades i ljusen på altaret. Hennes man hade gjort ett stort jobb med Roland och hans änka. Varit på flera möten hemma hos dem. Diskuterat kistans utformning, begravningsritualen, vilka psalmer som skulle spelas, när, var och hur gravkaffet skulle serveras. Allt skulle vara perfekt när han begravde den man han hatat mest. Det hade retat honom att han inte fick insyn i bodelningen. Men där hade änkan varit bestämd och anlitat Advokat Rolf Wirell. Firmans husadvokat och Rolands personlige vän.
Siv kände på avstånd att maken log där borta i dunklet. Inom henne kröp den där olustkänslan fram, den hon haft innan Roland satte stopp för misshandeln. Känslan av att bada i en flod med krokodiler. När som helst kan hugget komma.
På raden framför Siv stod Valter och Gunilla. De två andra delägarna i firman.
”Undra om de klarar att ta över”
Hon känner Valters rakvatten blandat med lite svett. Alltid samma. YSL.
”De klarar nog firman, men med maken kommer jag inte få någon hjälp mer”
Gunilla är som vanligt korrekt. Klädd i dräkt, återhållsam, nästintill känslokall.
Siv lutar sig fram till Valter. Sätter pekfingret mot hans axel. Valter vänder sig. För att inte störa prästen viskar Siv:
”Vi måste träffas efter begravningen. Jag har lite att berätta om Roland och firman”
Siv kan ana en trötthet i Valters ögon innan han vänder tillbaka sitt fokus på ceremonin.
”Stackarn. Det är hans andra begravning denna veckan, men alla visste ju att frun skulle dö tillslut. Det måste ändå kännas som en befrielse.”
”Undrar om han ser att det är en kvinnlig präst som begraver honom”
Sivs ögon ler vid tanken på det rabalder den döde kunnat ställa till om han varit i livet.”Det hade han nog inte räknat med”
Men så hade änkan bestämt. Siv ser henne längst fram. Ögonen är täckta av ett svart flor, det röda håret är nyfriserat och uppsatt, läpparna är målade. Änkan håller sin dotter i ena handen och sitt barnbarn i andra. Änkan verkar vara den som är minst ledsen.
”Vilket hyckleri”
Siv vet att Roland och hans fru inte hade det så bra de senaste åren. Han hade berättat det för henne på byråkonferensen förra året. De hade haft en bra relation. Hon och Roland. Inte så de hade varit otrogna, men de anförtrodde varandra saker. Både privat och yrkesmässigt. Ända sedan den dagen Roland satte hennes man på plats.
”Undra varför han gjorde det?”
Siv inbillade sig att det var på grund av arbetet. Att byrån inte kunde ha en assistent som blev misshandlad av sin man. Det inverkade på effektiviteten på företaget, några andra skäl kunde inte hon komma på. Det skulle bli annorlunda nu, när Roland var borta.
Hon tittade igen på fotot ovanpå kistan. Det var taget på hans sextioårsdag. Roland satt i sin arbetsstol bakom skrivbordet. I bakgrunden syntes fyra årsgångar av FAR´s Samlingsvolym i bokhyllan. Ögonen var irriterade och han såg besvärad ut med allt blomster omkring sig. Helst verkade han vilja att alla skulle gå, så han kunde fortsätta sitt arbete. Inom sig vinkade hon farväl, känslan var som att bli kvarlämnad på en järnvägsperrong när tåget gick.
I dunklet bakom prästen kunde hon ana sin man. Svart kostym, svart slips och vit skjorta. Så som han alltid var klädd när han var i tjänst. Glasögonen reflekterades i ljusen på altaret. Hennes man hade gjort ett stort jobb med Roland och hans änka. Varit på flera möten hemma hos dem. Diskuterat kistans utformning, begravningsritualen, vilka psalmer som skulle spelas, när, var och hur gravkaffet skulle serveras. Allt skulle vara perfekt när han begravde den man han hatat mest. Det hade retat honom att han inte fick insyn i bodelningen. Men där hade änkan varit bestämd och anlitat Advokat Rolf Wirell. Firmans husadvokat och Rolands personlige vän.
Siv kände på avstånd att maken log där borta i dunklet. Inom henne kröp den där olustkänslan fram, den hon haft innan Roland satte stopp för misshandeln. Känslan av att bada i en flod med krokodiler. När som helst kan hugget komma.
På raden framför Siv stod Valter och Gunilla. De två andra delägarna i firman.
”Undra om de klarar att ta över”
Hon känner Valters rakvatten blandat med lite svett. Alltid samma. YSL.
”De klarar nog firman, men med maken kommer jag inte få någon hjälp mer”
Gunilla är som vanligt korrekt. Klädd i dräkt, återhållsam, nästintill känslokall.
Siv lutar sig fram till Valter. Sätter pekfingret mot hans axel. Valter vänder sig. För att inte störa prästen viskar Siv:
”Vi måste träffas efter begravningen. Jag har lite att berätta om Roland och firman”
Siv kan ana en trötthet i Valters ögon innan han vänder tillbaka sitt fokus på ceremonin.
”Stackarn. Det är hans andra begravning denna veckan, men alla visste ju att frun skulle dö tillslut. Det måste ändå kännas som en befrielse.”
söndag 17 oktober 2010
På väg
Sjukhusbyggnadens fängelseliknande fasad tornar upp sig bakom honom. De andra vårdpaketen trycker sina näsor mot gallerfönstren, följer hans steg. Innanför skjutdörrarna hörs skriken och tumultet från skrämda människor, men oljudet tränger inte igenom hans beslutsamhet. Han antar att några försöker hjälpa den skötare som fått en blyertspenna i ögat. Någon kallar säkert på förstärkning.
Han sliter av sig den ljusblå sjukhusrocken, som om det vore ett bevis på att han är frisk. Ögonen scannar av sjukhusområdet. Kastanjeträdets löv rör sig, en molntuss skymmer solen, gräset kittlar under tårna. Blicken följer taggtrådsstängslet runt hela sjukhusområdet, stannar vid porten i stängslet.
Han har lovat sig själv att bli frisk. Fri från sina tvångstankar. Fri från rösterna i huvudet. Fri från minnet av sin faderns knytnävar.
Idag känner han sig friare och friskare än på länge. Han har tagit ett steg mot den frihet han eftertraktat och önskat i så många år. Men nu när hon var borta blir friheten annorlunda. Måste hitta henne, annars är friheten inte värd något.
Framme vid porten finns en vakt som håller ordning. Alla som skall in och ut kontrolleras. Legimitation, passersedlar, ibland öppnas till och med bagageluckorna. Zygmunt stannar precis bakom vaktkuren. Tittar ner på brandyxan han har i handen. Ser de röda dropparna falla från eggen. Lyssnar. Rösterna inom honom hade tystnat. Just nu är han fri och målet är klart.
Han höjer yxan och slår in dörren i vaktkuren. Inget skall stoppa honom. INGET!!
Inspirerad av skrivövning "att rymma"
Han sliter av sig den ljusblå sjukhusrocken, som om det vore ett bevis på att han är frisk. Ögonen scannar av sjukhusområdet. Kastanjeträdets löv rör sig, en molntuss skymmer solen, gräset kittlar under tårna. Blicken följer taggtrådsstängslet runt hela sjukhusområdet, stannar vid porten i stängslet.
Han har lovat sig själv att bli frisk. Fri från sina tvångstankar. Fri från rösterna i huvudet. Fri från minnet av sin faderns knytnävar.
Idag känner han sig friare och friskare än på länge. Han har tagit ett steg mot den frihet han eftertraktat och önskat i så många år. Men nu när hon var borta blir friheten annorlunda. Måste hitta henne, annars är friheten inte värd något.
Framme vid porten finns en vakt som håller ordning. Alla som skall in och ut kontrolleras. Legimitation, passersedlar, ibland öppnas till och med bagageluckorna. Zygmunt stannar precis bakom vaktkuren. Tittar ner på brandyxan han har i handen. Ser de röda dropparna falla från eggen. Lyssnar. Rösterna inom honom hade tystnat. Just nu är han fri och målet är klart.
Han höjer yxan och slår in dörren i vaktkuren. Inget skall stoppa honom. INGET!!
Inspirerad av skrivövning "att rymma"
lördag 16 oktober 2010
Pudel
- Du får tjugo lakan om du håller tyst.
Hon tittade upp på honom. Trodde inte han menade allvar, vilket han förmodligen gjorde. Hans uppfattning om rätt och fel var helt beroende av vem som hade mest pengar. Han trodde att allt gick att köpas.
Men inte hon. Hon kunde fan i mig inte köpas. Hon skulle berätta vad som egentligen hade hänt. Inte förtiga något. Tala sanning. Bita ihop. Stå ut.
- OK, sa han igen, tjugofemtusen då.
Hon skakade på huvudet. Det fanns helt enkelt inget pris på hennes tystnad. Hon hade bestämt sig.
- Din jävla hora, skrek han åt henne och tog tag i kopplet hon hade i handen och snurrade den lilla dvärgpudeln runt huvudet. Den vettskrämda pudeln ylade av smärta och rädsla.
- SLUTA SLUTA. JAG SKALL INTE BERÄTTA, skrek hon till honom, samtidigt som hon klängde på honom för att nå kopplet.
Inspirerad av skrivövning om "att bita"
Hon tittade upp på honom. Trodde inte han menade allvar, vilket han förmodligen gjorde. Hans uppfattning om rätt och fel var helt beroende av vem som hade mest pengar. Han trodde att allt gick att köpas.
Men inte hon. Hon kunde fan i mig inte köpas. Hon skulle berätta vad som egentligen hade hänt. Inte förtiga något. Tala sanning. Bita ihop. Stå ut.
- OK, sa han igen, tjugofemtusen då.
Hon skakade på huvudet. Det fanns helt enkelt inget pris på hennes tystnad. Hon hade bestämt sig.
- Din jävla hora, skrek han åt henne och tog tag i kopplet hon hade i handen och snurrade den lilla dvärgpudeln runt huvudet. Den vettskrämda pudeln ylade av smärta och rädsla.
- SLUTA SLUTA. JAG SKALL INTE BERÄTTA, skrek hon till honom, samtidigt som hon klängde på honom för att nå kopplet.
Inspirerad av skrivövning om "att bita"
torsdag 14 oktober 2010
Frihet
Längst bort i korridoren ropar en galning som tror sig vara Rasputin ut sin ensamhet. Zygmunt hör honom inte längre. Öronen vänjer sig efter ett tag. För näsan går det snabbare att vänja sig vid sjukhuslukten, men även hörseln vänjer sig.
Zygmunt går tre steg bakom sjuksystern Maria Dabrowski, som alltid.
Det kommer bli ändring på det när jag kommer ut. Kommer aldrig mer stå tillbaka.
Bakom honom stängs ståldörren till hans cell med en svagt klick. De går längs en vit målad korridor. Tegelväggarnas kyla känns i huden trots att det är sommarvärme utanför. På vintern måste de ha yllekläder även inomhus. Marias gummiklädda arbetsskor hörs inte mot den spräckliga linoleummattan. Zygmunts steg är hasande. Han vill verka avslappnad trots att han är angelägen att deras beslut skall bli positivt.
Längst bort i korridoren hörs nu Rasputin inte alls, de ljuddämpande dörrarna, som sjukhuset investerade i förra året har gjort nytta. Maria stannar för dörren med den vita glasrutan. På dörrskylten står det:
”Jan Kotlinsky, Överläkare”
”Slå dig ner” Överläkaren pekar med hela handen mot en besöksstol mittemot sitt skrivbord. Maria ställer sig mot ena väggen, just under synundersökningsbokstäverna.
Zygmunt läser ”A,O, E, U på den översta raden innan han sätter sig. Sitsens trä känns genom den ljusblå sjukhusklädseln. Jan Kotlinsky ler.
”Jag har just fått tillbaka din ansökan” säger han samtidigt som han lägger handen på en hög med papper till vänster om telefonen.
Zygmunts hjärta slår snabba slag och andhämtningen kommer stötvis. Han försöker undertrycka sin oro för att inte läkaren skall tro att han bryr sig om vad sjukhusstyrelsen har beslutat. Zygmunt tror han lyckas, mest genom att han tvångsmässigt håller ihop läpparna. Maria blinkar åt honom, som om hon redan vet utslaget.
”Och styrelsen verkar gå på våra rekommendationer” Jan Kotlinsky ser på Zygmunt under sina vita ögonbryn.
Zygmunts hjärta slutar slå. Ska han få komma ut?
”Men det kommer ta lite tid. Först kontrollerade frigångar, sedan utplacering i eget boende inom området. Till sist egen lägenhet i byn där Maria kommer att hälsa på dig varje dag.”
Helvete, det kommer ta tid!
”Ett år för varje åtgärd, så om inget går fel så är du rehabiliterad och ute inom tre år” Överläkaren och sjuksystern ser på varandra. Inväntar hans reaktion.
Zygmunt reser sig och tar Överläkarens hand i sina bägge, skakar den, viskar något ohörbart och lyckas pressa fram en tår av spelad lycka.
Måste få det att gå snabbare.
Inspirerad av skrivövning om "Experiment"
Zygmunt går tre steg bakom sjuksystern Maria Dabrowski, som alltid.
Det kommer bli ändring på det när jag kommer ut. Kommer aldrig mer stå tillbaka.
Bakom honom stängs ståldörren till hans cell med en svagt klick. De går längs en vit målad korridor. Tegelväggarnas kyla känns i huden trots att det är sommarvärme utanför. På vintern måste de ha yllekläder även inomhus. Marias gummiklädda arbetsskor hörs inte mot den spräckliga linoleummattan. Zygmunts steg är hasande. Han vill verka avslappnad trots att han är angelägen att deras beslut skall bli positivt.
Längst bort i korridoren hörs nu Rasputin inte alls, de ljuddämpande dörrarna, som sjukhuset investerade i förra året har gjort nytta. Maria stannar för dörren med den vita glasrutan. På dörrskylten står det:
”Jan Kotlinsky, Överläkare”
”Slå dig ner” Överläkaren pekar med hela handen mot en besöksstol mittemot sitt skrivbord. Maria ställer sig mot ena väggen, just under synundersökningsbokstäverna.
Zygmunt läser ”A,O, E, U på den översta raden innan han sätter sig. Sitsens trä känns genom den ljusblå sjukhusklädseln. Jan Kotlinsky ler.
”Jag har just fått tillbaka din ansökan” säger han samtidigt som han lägger handen på en hög med papper till vänster om telefonen.
Zygmunts hjärta slår snabba slag och andhämtningen kommer stötvis. Han försöker undertrycka sin oro för att inte läkaren skall tro att han bryr sig om vad sjukhusstyrelsen har beslutat. Zygmunt tror han lyckas, mest genom att han tvångsmässigt håller ihop läpparna. Maria blinkar åt honom, som om hon redan vet utslaget.
”Och styrelsen verkar gå på våra rekommendationer” Jan Kotlinsky ser på Zygmunt under sina vita ögonbryn.
Zygmunts hjärta slutar slå. Ska han få komma ut?
”Men det kommer ta lite tid. Först kontrollerade frigångar, sedan utplacering i eget boende inom området. Till sist egen lägenhet i byn där Maria kommer att hälsa på dig varje dag.”
Helvete, det kommer ta tid!
”Ett år för varje åtgärd, så om inget går fel så är du rehabiliterad och ute inom tre år” Överläkaren och sjuksystern ser på varandra. Inväntar hans reaktion.
Zygmunt reser sig och tar Överläkarens hand i sina bägge, skakar den, viskar något ohörbart och lyckas pressa fram en tår av spelad lycka.
Måste få det att gå snabbare.
Inspirerad av skrivövning om "Experiment"
onsdag 13 oktober 2010
Orsak och verkan
Undrar om man inte är en arbetsidiot, eller kanske bara en dumskalle i största allmänhet. Kan inte få fram varför jag bryr mig, men det som oftast börjar så bra slutar alltid med ett magplask. Jag ställer upp, planerar, skriver brev till myndigheter, fixar uppskov. Trixar och trollar med knäskålarna, för att utfallet skall bli det bästa för alla inblandade. Till vad nytta?
Tills slut ligger det där i mitt knä ändå, alltihop. Helt plötsligt är allt mitt fel.
"Hur kunde det går så här?"
"Det var inte jag"
"Vi som litade på dig"
"Hade vi vetat detta så hade vi fattat ett annat beslut"
"Jag visste ingenting"
"Det var ju ditt förslag"
"Nu får du ställa allt till rätta"
Alla ovanstående vänder sitt pekfinger mot mig.
Jaha och vad gör man sen? När verkligheten kommit ikapp, när jag trodde att jag gjorde det rätta, brydde sig, försökte hjälpa. När det egentligen var som att gräva i kvicksand. Ingen tacksamhet, ingen ödmjukhet, ingen som sa:
"Vi försökte i varje fall",
bara egoism och självcentrering. Sköt dig själv och skit i andra.
Allt man gör har en orsak.
Jag trodde det var medmänsklighet.
Alla orsaker får en verkar.
Frånvaro av medmänsklighet blir motmänsklighet.
Jag är bara en idiot som bryr mig.
Inspirerad av skrivövning "Samband"
Tills slut ligger det där i mitt knä ändå, alltihop. Helt plötsligt är allt mitt fel.
"Hur kunde det går så här?"
"Det var inte jag"
"Vi som litade på dig"
"Hade vi vetat detta så hade vi fattat ett annat beslut"
"Jag visste ingenting"
"Det var ju ditt förslag"
"Nu får du ställa allt till rätta"
Alla ovanstående vänder sitt pekfinger mot mig.
Jaha och vad gör man sen? När verkligheten kommit ikapp, när jag trodde att jag gjorde det rätta, brydde sig, försökte hjälpa. När det egentligen var som att gräva i kvicksand. Ingen tacksamhet, ingen ödmjukhet, ingen som sa:
"Vi försökte i varje fall",
bara egoism och självcentrering. Sköt dig själv och skit i andra.
Allt man gör har en orsak.
Jag trodde det var medmänsklighet.
Alla orsaker får en verkar.
Frånvaro av medmänsklighet blir motmänsklighet.
Jag är bara en idiot som bryr mig.
Inspirerad av skrivövning "Samband"
måndag 11 oktober 2010
Livsval
Kan jag göra om min historia? Kan verklighet bli en annan bara för att jag skriver om min bakgrund? Hur jävla naiv får man vara? Jag menar, egentligen. Allvarligt talat. Hänger den inte alltid med, liksom. Verkligheten!
Den är ju där. Kan inte förändras. Är alltid densamma. Det som har hänt, har ju hänt. Inget ändras bara för att jag skriver. Eller är det jag som förändras, försonas, förskjuter, glömmer, tror jag är någon annan.
Kan jag försonas med mig själv? Vem är det jag försöker lura? Hur mycket tror jag att det går att förändra? Är jag inte alltid ändå samma person? Ändå, trots allt. Innerst inne. Trots att jag tror att skrivandet är terapi. Jävligt bra terapi då.
Trodde jag lagt allt det där bakom mig. Våldet, blodet, drogerna. Mitt gamla liv. Men inte då. Räckte med ett bakslag så är jag fast igen. En liten påhälsning från verkligheten. Jag trodde ju på allvar att skrivandet räddat mig. Hur ska jag förklara mig ur detta? Alla de i mitt nya liv som lurats av min fasad, som såg ytan, som trott på förändringen, på försoningen, att det gamla var borta, att det nya var äkta.
De vet inte, de kan aldrig förstå hur det är att ha nerverna utan på huden. Löst hängande som en dåligt fastsatt julgransbelysning. Med adrenalinet pumpande i elkablarna. Inte en enda av de där små jävla svenssonliven kan förstå. Helvete. Jag förstår inte ens själv. Idiot.
Bara för att man skrivit en bok så tror alla att näthinnan är tvättad. De gamla minnena raderade. ctrl+alt+del, så finns inget kvar. Jo du. Vad jag trodde de hade rätt. Men en liten världslig sak ändrar allt, "tjof", Gå tillbaka till gå, omstart från ruta ett!
Kunde de bara inte låtit henne vara. Hon var ju mitt nya liv, hade inget med det gamla att göra. Det var ju inte hennes fel, eller barnens.
Är hämnden ljuv? Föder våld mer våld? Ska jag pressa in avtryckaren? Ska kulan passera från ena tinningen till den andra? Ska hans hjärna stänka över mina skor och byxben? eller ska jag skriva om det i min nästa bok? Fan, sluta lipa din jävel och ta det som en man.
Är jag inte samma person som innan? Vad trodde jag egentligen hade ändrats?
Inspirerad av skrivövning "Försoning och något helt"
Den är ju där. Kan inte förändras. Är alltid densamma. Det som har hänt, har ju hänt. Inget ändras bara för att jag skriver. Eller är det jag som förändras, försonas, förskjuter, glömmer, tror jag är någon annan.
Kan jag försonas med mig själv? Vem är det jag försöker lura? Hur mycket tror jag att det går att förändra? Är jag inte alltid ändå samma person? Ändå, trots allt. Innerst inne. Trots att jag tror att skrivandet är terapi. Jävligt bra terapi då.
Trodde jag lagt allt det där bakom mig. Våldet, blodet, drogerna. Mitt gamla liv. Men inte då. Räckte med ett bakslag så är jag fast igen. En liten påhälsning från verkligheten. Jag trodde ju på allvar att skrivandet räddat mig. Hur ska jag förklara mig ur detta? Alla de i mitt nya liv som lurats av min fasad, som såg ytan, som trott på förändringen, på försoningen, att det gamla var borta, att det nya var äkta.
De vet inte, de kan aldrig förstå hur det är att ha nerverna utan på huden. Löst hängande som en dåligt fastsatt julgransbelysning. Med adrenalinet pumpande i elkablarna. Inte en enda av de där små jävla svenssonliven kan förstå. Helvete. Jag förstår inte ens själv. Idiot.
Bara för att man skrivit en bok så tror alla att näthinnan är tvättad. De gamla minnena raderade. ctrl+alt+del, så finns inget kvar. Jo du. Vad jag trodde de hade rätt. Men en liten världslig sak ändrar allt, "tjof", Gå tillbaka till gå, omstart från ruta ett!
Kunde de bara inte låtit henne vara. Hon var ju mitt nya liv, hade inget med det gamla att göra. Det var ju inte hennes fel, eller barnens.
Är hämnden ljuv? Föder våld mer våld? Ska jag pressa in avtryckaren? Ska kulan passera från ena tinningen till den andra? Ska hans hjärna stänka över mina skor och byxben? eller ska jag skriva om det i min nästa bok? Fan, sluta lipa din jävel och ta det som en man.
Är jag inte samma person som innan? Vad trodde jag egentligen hade ändrats?
Inspirerad av skrivövning "Försoning och något helt"
torsdag 7 oktober 2010
Söndag
Skorna klapprar mot kullerstenen. Vinden ruskar runt i systerns
jacka. De skrattar. Jagar varandra. Leker. Han tittar förundrat på sin systers ryggtavla. Hon verkar ung, nästan liten, kan hon vara sju år? Då borde han ju vara fjorton och det var väl ett tag sedan? En ovanlig känsla, brukar vi verkligen leka så här?
De springer runt det gamla judiska slakteriet på Plac Nowy. Innan kriget var hela området navet i de judiska kvarteren i Krakow, men nu bor knappast några judar kvar. Polackerna har tagit över sedan flera decennier. I den runda byggnaden i mitten av torget slaktades djuren enligt ”kosher”, men nu är det mest som vilken marknadsdag som helst.
De zick-zackar mellan de fasta borden. Både han och systern är i sin egen lilla värld, som om omgivningen inte finns. Suddigt, tryggt utan verklighetsförankring. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden. De välter en vattenmelon, en skäggig man med tunna glasögon och en tappad hörntand hötter efter dem, men de bara fortsätter. Runt, runt, som en karusell. Zygmunt blir yr, men systern bara fortsätter.
På restaurang Singers uteservering passerar de sina föräldrar. Alla borden har en symaskin i mitten. Inga andra än föräldrarna sitter ute. Fadern har en öl, modern en kaffe med bakelse. De ler. Märkligt? Kan inte minnas när de log senast. Faderns ansikte är kantigt med röda kindben, näsan pekar rakt ned mot den lilla mustaschen, moderns hals är beklädd med halsband, håret är uppklippt och i öronen hänger långa, glimmande örhängen. Hon sitter i en lång kappa, han i söndagskostymen, Det är något i bilden som inte stämmer ?
De ler, fadern finklädd, modern vacker. Zygmunt stannar förvånat upp, avbryter mitt i leken. Edyta fortsätter springar, utan att märka att han stannat. Utan förvarning reser sig modern upp, viftar med armarna, Zygmunt hör inte vad hon ropar, ser bara den plötsliga oron, rädsla i ögonen. Fadern ler fortfarande precis som allt är planerat. Zygmunt vänder sig om för att se vem modern vinkar åt och ser precis systern passera en korsning.
Som i en film, med en ruta i taget, kommer en lastbil från vänsterkanten på filmduken. Systern tittar bakåt, mot honom, vinkar att han skall komma, sluta stå där och stirra.
”Hallå, zyggie, vad väntar du på?”
Hon verkar inte se moderns vinkande och jag hinner inte få upp handen eller ropa något, däcken skriker, innan Edyta studsar mot fordonets front.
De små fötterna lättar mitt i ett skutt, den uppknäppta jackan lossnar från hennes sprattlande armar. Flyger iväg som en rödspräcklig duva med eget liv. Zygmunt sträcker ut sina armar, modern välter bordet och bakelsen hamnar i faderns knä. Fadern ler fortfarande, tar en klunk av ölen utan att resa sig. Därefter är allt tyst, ingen ropar, ingen leker, bilarna kör ljudlöst. Bara kyrkklockorna på Slottet Samku hörs i fjärran.
Då det mjuka når sin högsta punkt i omloppsbanan, när den lilla kroppen befinner sig längst från marken, förvandlas Edytas hud. Blir rödblossig, liksom brinnande, I ett ljussken, som får omgivningen att sätta händerna för ögonen, ruttnar hela hennes kropp. På trottoaren landar bara hennes klänningsbeklädda skelett. Knotorna rasslar i rännstenen.
Moderns konturer blir suddiga, fadern ler och Zygmunt vaknar med öppen mun i den salivblöta kudden.
jacka. De skrattar. Jagar varandra. Leker. Han tittar förundrat på sin systers ryggtavla. Hon verkar ung, nästan liten, kan hon vara sju år? Då borde han ju vara fjorton och det var väl ett tag sedan? En ovanlig känsla, brukar vi verkligen leka så här?
De springer runt det gamla judiska slakteriet på Plac Nowy. Innan kriget var hela området navet i de judiska kvarteren i Krakow, men nu bor knappast några judar kvar. Polackerna har tagit över sedan flera decennier. I den runda byggnaden i mitten av torget slaktades djuren enligt ”kosher”, men nu är det mest som vilken marknadsdag som helst.
De zick-zackar mellan de fasta borden. Både han och systern är i sin egen lilla värld, som om omgivningen inte finns. Suddigt, tryggt utan verklighetsförankring. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden. De välter en vattenmelon, en skäggig man med tunna glasögon och en tappad hörntand hötter efter dem, men de bara fortsätter. Runt, runt, som en karusell. Zygmunt blir yr, men systern bara fortsätter.
På restaurang Singers uteservering passerar de sina föräldrar. Alla borden har en symaskin i mitten. Inga andra än föräldrarna sitter ute. Fadern har en öl, modern en kaffe med bakelse. De ler. Märkligt? Kan inte minnas när de log senast. Faderns ansikte är kantigt med röda kindben, näsan pekar rakt ned mot den lilla mustaschen, moderns hals är beklädd med halsband, håret är uppklippt och i öronen hänger långa, glimmande örhängen. Hon sitter i en lång kappa, han i söndagskostymen, Det är något i bilden som inte stämmer ?
De ler, fadern finklädd, modern vacker. Zygmunt stannar förvånat upp, avbryter mitt i leken. Edyta fortsätter springar, utan att märka att han stannat. Utan förvarning reser sig modern upp, viftar med armarna, Zygmunt hör inte vad hon ropar, ser bara den plötsliga oron, rädsla i ögonen. Fadern ler fortfarande precis som allt är planerat. Zygmunt vänder sig om för att se vem modern vinkar åt och ser precis systern passera en korsning.
Som i en film, med en ruta i taget, kommer en lastbil från vänsterkanten på filmduken. Systern tittar bakåt, mot honom, vinkar att han skall komma, sluta stå där och stirra.
”Hallå, zyggie, vad väntar du på?”
Hon verkar inte se moderns vinkande och jag hinner inte få upp handen eller ropa något, däcken skriker, innan Edyta studsar mot fordonets front.
De små fötterna lättar mitt i ett skutt, den uppknäppta jackan lossnar från hennes sprattlande armar. Flyger iväg som en rödspräcklig duva med eget liv. Zygmunt sträcker ut sina armar, modern välter bordet och bakelsen hamnar i faderns knä. Fadern ler fortfarande, tar en klunk av ölen utan att resa sig. Därefter är allt tyst, ingen ropar, ingen leker, bilarna kör ljudlöst. Bara kyrkklockorna på Slottet Samku hörs i fjärran.
Då det mjuka når sin högsta punkt i omloppsbanan, när den lilla kroppen befinner sig längst från marken, förvandlas Edytas hud. Blir rödblossig, liksom brinnande, I ett ljussken, som får omgivningen att sätta händerna för ögonen, ruttnar hela hennes kropp. På trottoaren landar bara hennes klänningsbeklädda skelett. Knotorna rasslar i rännstenen.
Moderns konturer blir suddiga, fadern ler och Zygmunt vaknar med öppen mun i den salivblöta kudden.
måndag 4 oktober 2010
Juan Alberto Villacorta de Falcon
Norrlidsvägen var som Berlinmuren, eller åtminstone som ett stort dike, men det kändes som en mur, ett mentalt taggtrådsstängsel.
På östra sidan socialklass 1 i dyra villor, golf, Lyle & Scott. Till väster socialklass 3, i lägenhetskomplex, miljonprogram, klotter och invandrare. Ingen vågade passera över den osynliga gränsen, ingen umgicks med någon på andra sidan även om de gick i samma klass på vardagarna.
Varje fredagskväll samlades vårt gäng på baksidan av Två Systras Kapell. Nysnattade mellanöl delades broderligt, tjejerna stod borta vid skolans parkering och tjuvrökte. Jämförde varandras platådojor och Puss & Kram-jeans. Blängde över på andra sidan under sina locktångsfönade gardinluggar. Bråken kunde ibland vara till söndagsmorgonen då det ringde i kapellets klocktorn och prästen Dag Sandahl kom cyklande på sin vinröda, treväxlade monark.
Det enda som skilde Norrlidsvägen från Berlinmuren var vakttornen, men vapnen fanns där, kanske inte samma kaliber, men väl luftgevär och pilbågar som de olika gängen hade tillverkat på slöjdlektionerna. Minfältet var träden som kantade vägen. Check-Point Carlie var gångtunneln under vägen mellan Novaskolans parkering och pulkabacken.
Oftast klumpade vi ihop oss på Smålands Lejons väg och La Coste-töntarna varvade sina sprillans nya Zündapps på Tre Vänners. Ibland bombade de oss med golfbollar som de slog från garagetaken, vi svarade med skära hål på deras cykeldäck och slanga bensin från mopederna. Men de flesta gångerna stod gängen bara på var sin sida. Gastade, hotade, skränade. Slog med träpinnar mot marken som ett gäng schimpanser.
Min bror Juan Alberto, eller Juanito på grund av sina smala armar och tunna benmuskler, ledde invandrargänget med järnhand. Där muskelkraft och storlek saknades fanns viljan och en total frånvaro av rädsla. Juanito var två år äldre än mig och jag var inte riktigt invigd än. Min bror gav inga fördelar och jag tog inga allmosor. Skulle jag få en plats skulle jag förtjäna den, så jag höll mig mest i bakgrunden, tillsammans med de ändra från mellanstadiet. Stod mest utanför Konsum och hängde. Ville snabbt bli äldre och häftig. Gissa om det retade mig att jag inte fick vara ute längre än till tio.
Jag minns ännu den natten då polisen kom. Klart jag minns, det var ju då jag bestämde mig. Det var den natten farsan smällde näven i hallspegel, med en badrumshandduk runt handen och med morgonrocken fladdrande följde han efter de två civilklädda polismännen. I köket satt mor och grät medan grannfrun bryggde kaffe. Jag och syrran tryckte näsan mot fönstret i vårt rum. Det såg ut som läderlappen med två medhjälpare när de tre svängde bort mellan de grå betonghusen i riktning mot skolan. Jag försökte se vart de gick genom att hänga ut genom fönstret. Efter jag nästan tappat taget och så när störtat tre våningar ner mot lekplatsen, kom morsan in och skrek och gormade, tog tag med sina hårda nypor i mitt öra och skrek:
”Vi skall inte ha en skadad unge till inatt.”
Därefter kom dagarna på sjukhus. Ovissheten. Sorgen, Ilskan. Vi stod vid hans säng, syrran och jag vid fotändan, morsan snyftandes med läpparna mot Juan Albertos hand. Maskinerna pustade och fräste. Siffror visade olika nivåer på puls och temp. Sjuksystrar och läkare gick genom dörren som det vore rea på Epa. Farsan stod i andra änden av rummet med ryggen mot allt och blicken ut genom persiennerna. På hans trummande fingrar kunde jag avgöra att han var frustrerad. Flykten till det demokratiska Sverige hade inte blivit vad han tänkt sig.
Långt senare berättade Tony och Paulo, brorsans kompisar, vad som hänt, eller snarare vad de trodde hänt. Juanito hade tydligen kärat ner sig i en av brudarna på andra sidan och blivit ertappad en sen kväll när han skulle ta sig över ingenmansland för att träffa henne. Zündapp-gänget hade jagat honom hela vägen bort till Norrlidsbastun. Där hade polisen hittat honom runt kl 3, på bryggan ut i sundet. Sönderslagen och medvetslös.
Juan Alberto vaknade aldrig ur koman. Där och då, den första kvällen på sjukhuset, svor jag eden: Att vad som än kom att hända i mitt liv skulle jag hämnas min bror. Få tag på den som misshandlade honom till en grönsak.
Det känns som igår, kan inte tro att det gått tjugo år.
På östra sidan socialklass 1 i dyra villor, golf, Lyle & Scott. Till väster socialklass 3, i lägenhetskomplex, miljonprogram, klotter och invandrare. Ingen vågade passera över den osynliga gränsen, ingen umgicks med någon på andra sidan även om de gick i samma klass på vardagarna.
Varje fredagskväll samlades vårt gäng på baksidan av Två Systras Kapell. Nysnattade mellanöl delades broderligt, tjejerna stod borta vid skolans parkering och tjuvrökte. Jämförde varandras platådojor och Puss & Kram-jeans. Blängde över på andra sidan under sina locktångsfönade gardinluggar. Bråken kunde ibland vara till söndagsmorgonen då det ringde i kapellets klocktorn och prästen Dag Sandahl kom cyklande på sin vinröda, treväxlade monark.
Det enda som skilde Norrlidsvägen från Berlinmuren var vakttornen, men vapnen fanns där, kanske inte samma kaliber, men väl luftgevär och pilbågar som de olika gängen hade tillverkat på slöjdlektionerna. Minfältet var träden som kantade vägen. Check-Point Carlie var gångtunneln under vägen mellan Novaskolans parkering och pulkabacken.
Oftast klumpade vi ihop oss på Smålands Lejons väg och La Coste-töntarna varvade sina sprillans nya Zündapps på Tre Vänners. Ibland bombade de oss med golfbollar som de slog från garagetaken, vi svarade med skära hål på deras cykeldäck och slanga bensin från mopederna. Men de flesta gångerna stod gängen bara på var sin sida. Gastade, hotade, skränade. Slog med träpinnar mot marken som ett gäng schimpanser.
Min bror Juan Alberto, eller Juanito på grund av sina smala armar och tunna benmuskler, ledde invandrargänget med järnhand. Där muskelkraft och storlek saknades fanns viljan och en total frånvaro av rädsla. Juanito var två år äldre än mig och jag var inte riktigt invigd än. Min bror gav inga fördelar och jag tog inga allmosor. Skulle jag få en plats skulle jag förtjäna den, så jag höll mig mest i bakgrunden, tillsammans med de ändra från mellanstadiet. Stod mest utanför Konsum och hängde. Ville snabbt bli äldre och häftig. Gissa om det retade mig att jag inte fick vara ute längre än till tio.
Jag minns ännu den natten då polisen kom. Klart jag minns, det var ju då jag bestämde mig. Det var den natten farsan smällde näven i hallspegel, med en badrumshandduk runt handen och med morgonrocken fladdrande följde han efter de två civilklädda polismännen. I köket satt mor och grät medan grannfrun bryggde kaffe. Jag och syrran tryckte näsan mot fönstret i vårt rum. Det såg ut som läderlappen med två medhjälpare när de tre svängde bort mellan de grå betonghusen i riktning mot skolan. Jag försökte se vart de gick genom att hänga ut genom fönstret. Efter jag nästan tappat taget och så när störtat tre våningar ner mot lekplatsen, kom morsan in och skrek och gormade, tog tag med sina hårda nypor i mitt öra och skrek:
”Vi skall inte ha en skadad unge till inatt.”
Därefter kom dagarna på sjukhus. Ovissheten. Sorgen, Ilskan. Vi stod vid hans säng, syrran och jag vid fotändan, morsan snyftandes med läpparna mot Juan Albertos hand. Maskinerna pustade och fräste. Siffror visade olika nivåer på puls och temp. Sjuksystrar och läkare gick genom dörren som det vore rea på Epa. Farsan stod i andra änden av rummet med ryggen mot allt och blicken ut genom persiennerna. På hans trummande fingrar kunde jag avgöra att han var frustrerad. Flykten till det demokratiska Sverige hade inte blivit vad han tänkt sig.
Långt senare berättade Tony och Paulo, brorsans kompisar, vad som hänt, eller snarare vad de trodde hänt. Juanito hade tydligen kärat ner sig i en av brudarna på andra sidan och blivit ertappad en sen kväll när han skulle ta sig över ingenmansland för att träffa henne. Zündapp-gänget hade jagat honom hela vägen bort till Norrlidsbastun. Där hade polisen hittat honom runt kl 3, på bryggan ut i sundet. Sönderslagen och medvetslös.
Juan Alberto vaknade aldrig ur koman. Där och då, den första kvällen på sjukhuset, svor jag eden: Att vad som än kom att hända i mitt liv skulle jag hämnas min bror. Få tag på den som misshandlade honom till en grönsak.
Det känns som igår, kan inte tro att det gått tjugo år.
Försvunnen
Zali Keibar har fått avstå mycket i sitt liv. Avstå att växa upp med sina föräldrar och småsyskon i Senegal, avstå från att gå i skola och skaffa sig en utbildning, avstå från ett rent samvete.
För två år sedan hade han flytt norrut. Till EU. Enklaste vägen var över Malta till Italien. Båtfärden över blev första gången han dövade sitt samvete med droger. Han skulle aldrig glömma ögonen hos mannen han slängt överbord.
Zali står med ansiktet mot fönstret. Han blickar ut mot arbetarna i fabriken. En del landsmän, en del från andra länder, mest afrikaner. Alla med ett gemensamt. De är illegala flyktingar.
På en stol bakom honom sitter Goga. Han landade med samma båt som Zali. Goga är inte direkt intelligent, men det är bra med en muskulös förman. Goga svettas. Hans ankellånga joggingbyxor klibbar mot plasten i sitsen.
- Hur fan kan en hel lastbil försvinna? Zali spottar ur sig frågan. Rutan får små salivstänk.
- Inte vet jag. Vår kontakt i Stockholm meddelade bara att butiken inte fått några varor i morse som planerat. Goga pillar med en lös laminatflis i bordet framför honom.
- Helvete. Zali slår näven i fönstret. Rutan dallrar och en liten spricka sprider sig som en spindeltråd från kant till kant. De arbetare som sitter närmast tittar upp från sina maskiner. Förvånade. Rädda.
Maskinerna framför dem trycker ihop 0,5g kokain till en liten tablett. I maskiner längre ner i salen pressas sedan dessa små tabletter in i vita frigolitbitar. Ljudnivån är öronbedövande, arbetstakten är hög. Frigoliten säljs sedan, helt legalt, till fraktföretag som behöver stötskydda sitt gods. Företagets kunder finns runt hela Europa. Det gäller bara att hålla reda på vilken frakt som innehåller lite värdefullare frigolit än andra.
Zali hade kommit på idén en morgon när de tömde en kapad långtradare åt maffian. Alla svor över hur besvärligt det var att packa upp stödgodset när det var så krångligt förpackat. Men inte Zali. Han tänkte tvärtom!
Efter att ha nämnt idén den för de rätta kretsarna i Milanos undrevärld, så hade han inte behövt avstå lika mycket. Inte vad det gällde pengar och makt. Han fick vad han pekade på och gjordes ansvarig för tillverkning och logistik. Ledarna i Sacra Corona Unita var överförtjusta.
- Vad i helvete skall jag säga till Reggio? Zali har vänt sig och ställer frågan direkt till Goga, som slutar med pillandet och tittar frågande på Zali. Vad var det i frakten?
- TV-skärmar, datorer, telefoner till MediaMarkt i ett köpcenter utanför Stockholm. Goga svarar snabbt på sådant han vet.
- Och hur mycket hade vi i lasten?
- 50 kilo, ungefär. Fördelade i tio lådor med plasmaTV-skärmar från Sony. Vill du ha fraktnumret?
Zali viftar nekande med handen. Han är inte bra på huvudräkning och vet inte riktigt dagspriset i Norden, men bedömer att det motsvarar ca 500 000 Euro i försäljningsvärde.
- Vet vi något mer?
Goga rycker på axlarna.
- Vi håller käft om det här så länge, så får du åka upp och reda ut det hela. Ta med dig fyra pålitliga. Jag stannar här och rycker i lite trådar för att få veta mer. Ring mig när du passerat Öresundsbron.
Zali lägger en kontantmobil på skrivbordet och viftar med nycklarna till företagets Toyotabuss. Goga försöker först tänka ut något för att slippa åka de 100 milen till Sverige, men när han ser Zalis mörka blick avstår han från att argumentera. Han reser sig resignerat, rycker åt sig telefon och nycklar, med hängande axlar lufsar han sedan ut ur det lilla kontorsrummet.
(inspirerad av skrivövning om "Att avstå")
För två år sedan hade han flytt norrut. Till EU. Enklaste vägen var över Malta till Italien. Båtfärden över blev första gången han dövade sitt samvete med droger. Han skulle aldrig glömma ögonen hos mannen han slängt överbord.
Zali står med ansiktet mot fönstret. Han blickar ut mot arbetarna i fabriken. En del landsmän, en del från andra länder, mest afrikaner. Alla med ett gemensamt. De är illegala flyktingar.
På en stol bakom honom sitter Goga. Han landade med samma båt som Zali. Goga är inte direkt intelligent, men det är bra med en muskulös förman. Goga svettas. Hans ankellånga joggingbyxor klibbar mot plasten i sitsen.
- Hur fan kan en hel lastbil försvinna? Zali spottar ur sig frågan. Rutan får små salivstänk.
- Inte vet jag. Vår kontakt i Stockholm meddelade bara att butiken inte fått några varor i morse som planerat. Goga pillar med en lös laminatflis i bordet framför honom.
- Helvete. Zali slår näven i fönstret. Rutan dallrar och en liten spricka sprider sig som en spindeltråd från kant till kant. De arbetare som sitter närmast tittar upp från sina maskiner. Förvånade. Rädda.
Maskinerna framför dem trycker ihop 0,5g kokain till en liten tablett. I maskiner längre ner i salen pressas sedan dessa små tabletter in i vita frigolitbitar. Ljudnivån är öronbedövande, arbetstakten är hög. Frigoliten säljs sedan, helt legalt, till fraktföretag som behöver stötskydda sitt gods. Företagets kunder finns runt hela Europa. Det gäller bara att hålla reda på vilken frakt som innehåller lite värdefullare frigolit än andra.
Zali hade kommit på idén en morgon när de tömde en kapad långtradare åt maffian. Alla svor över hur besvärligt det var att packa upp stödgodset när det var så krångligt förpackat. Men inte Zali. Han tänkte tvärtom!
Efter att ha nämnt idén den för de rätta kretsarna i Milanos undrevärld, så hade han inte behövt avstå lika mycket. Inte vad det gällde pengar och makt. Han fick vad han pekade på och gjordes ansvarig för tillverkning och logistik. Ledarna i Sacra Corona Unita var överförtjusta.
- Vad i helvete skall jag säga till Reggio? Zali har vänt sig och ställer frågan direkt till Goga, som slutar med pillandet och tittar frågande på Zali. Vad var det i frakten?
- TV-skärmar, datorer, telefoner till MediaMarkt i ett köpcenter utanför Stockholm. Goga svarar snabbt på sådant han vet.
- Och hur mycket hade vi i lasten?
- 50 kilo, ungefär. Fördelade i tio lådor med plasmaTV-skärmar från Sony. Vill du ha fraktnumret?
Zali viftar nekande med handen. Han är inte bra på huvudräkning och vet inte riktigt dagspriset i Norden, men bedömer att det motsvarar ca 500 000 Euro i försäljningsvärde.
- Vet vi något mer?
Goga rycker på axlarna.
- Vi håller käft om det här så länge, så får du åka upp och reda ut det hela. Ta med dig fyra pålitliga. Jag stannar här och rycker i lite trådar för att få veta mer. Ring mig när du passerat Öresundsbron.
Zali lägger en kontantmobil på skrivbordet och viftar med nycklarna till företagets Toyotabuss. Goga försöker först tänka ut något för att slippa åka de 100 milen till Sverige, men när han ser Zalis mörka blick avstår han från att argumentera. Han reser sig resignerat, rycker åt sig telefon och nycklar, med hängande axlar lufsar han sedan ut ur det lilla kontorsrummet.
(inspirerad av skrivövning om "Att avstå")
söndag 3 oktober 2010
Utanförskap
Hon var kanske inte klassen populäraste, inte den vackraste, inte heller den sportigaste, men hon hade bestämt sig för att ha fest. Att fylla tretton var stort ansåg hennes mor. Nu skulle de alla få se att även hon kunde. Kunde umgås med alla, inte vara så där utanför som alla sa på skolgården, eller i jympasalen när ingen lärare såg på.
Planeringen började redan en vecka innan. Modern och hon abetade en helg med inbjudningskorten. Texten var viktig, likaså bilden. Inte för klyschigt, inga barnsliga bilder. Efter fyra timmar var hon nöjd.
Kläderna behövde också köpas in. Hon lyckades övertala fadern att inte hålla så hårt i plånboken och att en vit balettklänning inte var ett plagg en tonåring hade på sig på sitt egna födelsedagskalas. Här krävdes moderna märkeskläder, inte hennes vanliga massprodukter från Ullared.
Sist vad det maten. Vuxenmeny beställdes från moderns förkläde och cider, utan alkohol förstås, men cider var ändå vuxen dricka. De handlade tillsammans, hon måste ha koll så inga barnsliga girlanger eller annat inköptes.
Allt var klart, stolt som en gås la hon alla inbjudningarna i klasskamraternas fack, tvekade framför Annikas, stoppade tillbaka hennes inbjudan i väskan. Även om Annika är den populäraste kan man ju inte bjuda den man hatar mest bara för att hela klassen skall få komma. Man måste ju få ha roligt på sitt eget kalas.
Den stora dagen kom. Förväntningarna satt uppklistrade längs hela uppfarten. Känslan var lika stor som första gången hon varit tillräckligt lång för att få åka Balder på Liseberg. Hon darrade. Låg på sängen och försökte läsa en Kalle Anka tidning utan att lyckas begripa innehållet.
Moraklockan slog två i vardagsrummet, moderna tittade ut genom köksfönstret. Gick in till sin dotter och lyfte på axlarna. Halv tre hade ännu ingen kommit. Fadern tittade på sportextra. Klockan fyra plockades maten ner i en plastsäck, modern hällde ut cidern i diskhon med en suck, fadern lyckades slita sig från Tvn och viskade tyst, själv låg hon med ansiktet nedtryckt i den blöta kudden.
Aldrig mer! Måste härifrån för att bli en annan.
I öronen ringer samhällslärarens ord "Livet är inte rättvist"
(inspirerad av skrivövning "Att bjuda")
Planeringen började redan en vecka innan. Modern och hon abetade en helg med inbjudningskorten. Texten var viktig, likaså bilden. Inte för klyschigt, inga barnsliga bilder. Efter fyra timmar var hon nöjd.
Kläderna behövde också köpas in. Hon lyckades övertala fadern att inte hålla så hårt i plånboken och att en vit balettklänning inte var ett plagg en tonåring hade på sig på sitt egna födelsedagskalas. Här krävdes moderna märkeskläder, inte hennes vanliga massprodukter från Ullared.
Sist vad det maten. Vuxenmeny beställdes från moderns förkläde och cider, utan alkohol förstås, men cider var ändå vuxen dricka. De handlade tillsammans, hon måste ha koll så inga barnsliga girlanger eller annat inköptes.
Allt var klart, stolt som en gås la hon alla inbjudningarna i klasskamraternas fack, tvekade framför Annikas, stoppade tillbaka hennes inbjudan i väskan. Även om Annika är den populäraste kan man ju inte bjuda den man hatar mest bara för att hela klassen skall få komma. Man måste ju få ha roligt på sitt eget kalas.
Den stora dagen kom. Förväntningarna satt uppklistrade längs hela uppfarten. Känslan var lika stor som första gången hon varit tillräckligt lång för att få åka Balder på Liseberg. Hon darrade. Låg på sängen och försökte läsa en Kalle Anka tidning utan att lyckas begripa innehållet.
Moraklockan slog två i vardagsrummet, moderna tittade ut genom köksfönstret. Gick in till sin dotter och lyfte på axlarna. Halv tre hade ännu ingen kommit. Fadern tittade på sportextra. Klockan fyra plockades maten ner i en plastsäck, modern hällde ut cidern i diskhon med en suck, fadern lyckades slita sig från Tvn och viskade tyst, själv låg hon med ansiktet nedtryckt i den blöta kudden.
Aldrig mer! Måste härifrån för att bli en annan.
I öronen ringer samhällslärarens ord "Livet är inte rättvist"
(inspirerad av skrivövning "Att bjuda")
fredag 1 oktober 2010
Betagen, förförd och förlorad.
Hatt med brätte på ett långt rött hår inramar ansiktet som en mur, snäv mun med tunna läppar som är naturligt mjuka och rosa. Pigga ögon med fransar, mörk ögonskugga. Löst hängande jacka i läder. Fransar på ryggen. Kråsskjorta med uppkavlade ärmar över skinnjackan. Runt midjan ett brett bälte fäst i en stor koppar platta där en orm ringlar sig runt kanten. Tighta svarta jeans som är snett avklippta av en alkoholiserad frisör. En silverkedja runt vänster vad. Fötterna nedtryckta i ett par oknutna gympadojor.
Men kläderna är inte det första man ser hos Liv. Inget hos Liv är yta, inget är skal. Allt är djup. På avstånd märker man någonting helt annat än kläderna och utseende. På långt håll märker man djupet i de gröna ögonen, lukten av friska löv och nyutslagna kastanjer. Passerar man henne stannar fötterna per automatik, ansiktet vrids, blicken signalerar nyfikenhet till hjärnan. Händerna fuktas, fingrarna darrar till.
”Den tjejen vill jag komma närmre, lära känna, ge halva min lön till, dela mitt liv med.” Vänder man sig då om och börjar gå bakom de svarta jeansen och de hängande fransarna på skinnjackan så märker man något mer. Det är något med hennes gång, en vaggande gungande stil. Hjärnan får nya signaler, denna gång från hypofysen. Signalerna säger: ”En kvinna som går så måste dansa som en gudinna och hur en gudinna älskar, det vet ju alla.
Allt detta inbillar sig skallen medan man spankulerar som en zombie bakom den vickande bakdelen. Lyckas man lyfta blicken och se sig omkring märker man att människorna längs trottoaren vänder sig om. Männen och kvinnorna med lika långa blickar men med helt olika innehåll och läsande av den kvinnan som passerar. Mig, som passerar några steg bakom, är det ingen som ser. Osynlig.
Osynlig, det skulle man vara. Då kunde man slinka in genom dörrspringan när gudinnan stänger lägenhetsdörren bakom sig. Se allt, vara en del av hennes verklighet utan att märkas, utan att hon vet.
”Varför stannar mina fötter?” Jag tittar upp. Kroppen framför har stannat, vänt sig om. De låsta pupillerna ser de smäckra vaderna, följer det svarta tyget uppåt. Är det en kobra i bältet? Den slitna Tshirten, händerna som tar av skinnjackan. Hakan, kinden, näsan, ÖGONEN. Och jag är borta. Hjärnan som en geléklump.
Detta är Livs stil och från idag kan jag inte leva utan den.
Men kläderna är inte det första man ser hos Liv. Inget hos Liv är yta, inget är skal. Allt är djup. På avstånd märker man någonting helt annat än kläderna och utseende. På långt håll märker man djupet i de gröna ögonen, lukten av friska löv och nyutslagna kastanjer. Passerar man henne stannar fötterna per automatik, ansiktet vrids, blicken signalerar nyfikenhet till hjärnan. Händerna fuktas, fingrarna darrar till.
”Den tjejen vill jag komma närmre, lära känna, ge halva min lön till, dela mitt liv med.” Vänder man sig då om och börjar gå bakom de svarta jeansen och de hängande fransarna på skinnjackan så märker man något mer. Det är något med hennes gång, en vaggande gungande stil. Hjärnan får nya signaler, denna gång från hypofysen. Signalerna säger: ”En kvinna som går så måste dansa som en gudinna och hur en gudinna älskar, det vet ju alla.
Allt detta inbillar sig skallen medan man spankulerar som en zombie bakom den vickande bakdelen. Lyckas man lyfta blicken och se sig omkring märker man att människorna längs trottoaren vänder sig om. Männen och kvinnorna med lika långa blickar men med helt olika innehåll och läsande av den kvinnan som passerar. Mig, som passerar några steg bakom, är det ingen som ser. Osynlig.
Osynlig, det skulle man vara. Då kunde man slinka in genom dörrspringan när gudinnan stänger lägenhetsdörren bakom sig. Se allt, vara en del av hennes verklighet utan att märkas, utan att hon vet.
”Varför stannar mina fötter?” Jag tittar upp. Kroppen framför har stannat, vänt sig om. De låsta pupillerna ser de smäckra vaderna, följer det svarta tyget uppåt. Är det en kobra i bältet? Den slitna Tshirten, händerna som tar av skinnjackan. Hakan, kinden, näsan, ÖGONEN. Och jag är borta. Hjärnan som en geléklump.
Detta är Livs stil och från idag kan jag inte leva utan den.
torsdag 23 september 2010
Lera
Däcken grävde sig fast i leran. Ju mer jag gasade ju mer sjönk hjulen.
Visst behövde vi regn, men inte i denna omfattningen. Halva gärdet var ju som en lervällning. Ingen idé att harva vidare. Vad händer egentligen med vädret? Lokal global uppvärmning? Surt regn; är det när det regnar och jag är sur?
En rökpuff förkunnar att Leyland-motorn inte längre får tillgång till diesel. Jag låter nyckel sitta kvar, ändå ingen som kan få traktorn att röra sig.
Med stövelskaften fulla med lera konstaterar jag att det är fler saker som inte är någon idé att harva vidare på, mitt och Marikas äkenskap till exempel. Snacka om lera upp till halsen, regnväder, snålblåst och höst. Samtidigt.
Djurskötseln är väl också lika bra att lägga ner, ingen lönsamhet i det längre med nuvarande producentpriser på fläskkött.
Visst EU-bidrag får vi ju, men det är ju så förbenat mycket blanketter att fylla i. Appropå blanketter kommer man ju osökt in på självdeklarationen. Snacka om svårförstådd blankett, ingen idé att lämna in den heller. Det blir ju ändå bara skatt, fattar inte hur det kan bli så mycket när jag inte tjänar något?
I slutet av gärdet försöker jag hoppa över diket. Mitt i språnget fastnar ena stöveln i lerbanken på kanten. Ena sockan sjunker ner i det brunsvarta sörjan som skall vara vatten. "Helvete" ropar jag högt bort mot traktorn, som inte rör en min till medlidande.
I ren ilska tar jag av mig den andra gummistöveln, slänger den i diket jämte den fastkilade och lunkar hem i duggregnet för en kopp utspädd kaffe.
(Insoirerad av skrivövning "sitta fast")
Visst behövde vi regn, men inte i denna omfattningen. Halva gärdet var ju som en lervällning. Ingen idé att harva vidare. Vad händer egentligen med vädret? Lokal global uppvärmning? Surt regn; är det när det regnar och jag är sur?
En rökpuff förkunnar att Leyland-motorn inte längre får tillgång till diesel. Jag låter nyckel sitta kvar, ändå ingen som kan få traktorn att röra sig.
Med stövelskaften fulla med lera konstaterar jag att det är fler saker som inte är någon idé att harva vidare på, mitt och Marikas äkenskap till exempel. Snacka om lera upp till halsen, regnväder, snålblåst och höst. Samtidigt.
Djurskötseln är väl också lika bra att lägga ner, ingen lönsamhet i det längre med nuvarande producentpriser på fläskkött.
Visst EU-bidrag får vi ju, men det är ju så förbenat mycket blanketter att fylla i. Appropå blanketter kommer man ju osökt in på självdeklarationen. Snacka om svårförstådd blankett, ingen idé att lämna in den heller. Det blir ju ändå bara skatt, fattar inte hur det kan bli så mycket när jag inte tjänar något?
I slutet av gärdet försöker jag hoppa över diket. Mitt i språnget fastnar ena stöveln i lerbanken på kanten. Ena sockan sjunker ner i det brunsvarta sörjan som skall vara vatten. "Helvete" ropar jag högt bort mot traktorn, som inte rör en min till medlidande.
I ren ilska tar jag av mig den andra gummistöveln, slänger den i diket jämte den fastkilade och lunkar hem i duggregnet för en kopp utspädd kaffe.
(Insoirerad av skrivövning "sitta fast")
onsdag 22 september 2010
Svamppromenad
Vinden som susar i grenverket. Löv som faller likt stora snöflingor mot marken. Löven är bruna och har levt sina liv över sommaren. Fyllt träden med klorofyll. Granens kottar med solen som bakgrund. Mossan luktar nya svampar, gula, bruna och röda. Skogens ljud är sövande.
Mitt under svamppromenaden lägger jag mig under en gran, med grenar som en vid kjol. Bryter av några kvistar med fjädderlätta barr till huvudkudde. Ligger på rygg och bedömmer molnens utseende. En häst, en gris, en sur kärring och ett flygplan. Korgen är halvfylld med skogens gula guld. Jag är tillfreds eftersom jag hann före grannarna till svampställena.
Efter några minuter sluts mina ögon. Dimman lägrar sig över mitt sinne. Drömmer om ett skogstroll som ler med snälla ögon.
"Var inte rädd för skogshäxan" säger trollet.
I dvala nickar jag på huvudet och känner mig trygg hos skogstrollet.
Grenarna knakar där trollet går fram.
Helt plötsligt vaknar jag av ett knak precis jämte mig. När jag slår upp mina blå ser jag en siluett i motljuset. Mitt hjärta hoppar först till av rädsla, sen ser jag att det är en älg som lugnt betar av barken på en tall och som tittar mot mitt håll med intresserade bruna ögon.
"Och vad har du för dig" säger älgen utan att sluta med barktuggandet.
Jag tappar hakan. Hade jag inte nyss vaknat?
(inspirerad av skrivövning om "Skog")
Mitt under svamppromenaden lägger jag mig under en gran, med grenar som en vid kjol. Bryter av några kvistar med fjädderlätta barr till huvudkudde. Ligger på rygg och bedömmer molnens utseende. En häst, en gris, en sur kärring och ett flygplan. Korgen är halvfylld med skogens gula guld. Jag är tillfreds eftersom jag hann före grannarna till svampställena.
Efter några minuter sluts mina ögon. Dimman lägrar sig över mitt sinne. Drömmer om ett skogstroll som ler med snälla ögon.
"Var inte rädd för skogshäxan" säger trollet.
I dvala nickar jag på huvudet och känner mig trygg hos skogstrollet.
Grenarna knakar där trollet går fram.
Helt plötsligt vaknar jag av ett knak precis jämte mig. När jag slår upp mina blå ser jag en siluett i motljuset. Mitt hjärta hoppar först till av rädsla, sen ser jag att det är en älg som lugnt betar av barken på en tall och som tittar mot mitt håll med intresserade bruna ögon.
"Och vad har du för dig" säger älgen utan att sluta med barktuggandet.
Jag tappar hakan. Hade jag inte nyss vaknat?
(inspirerad av skrivövning om "Skog")
tisdag 21 september 2010
Kvällstankar
Man kan fundera över hur man skall vara för att vara alla till lags. Går det eller är det en utopi, kanske till och med en dystopi. Skall man vara annorlunda i sin personlighet, tuffare, kallare eller skall man försätta var den man är.
Jag är för snäll, osäker, kan inte ta mothugg eller någon som är missnöjd.
Undrar vad han vill, varför träffa mig personligen? Jag skiter väl i honom, eller ? Arbetsron måste infinna sig, inte bara den förresten, även livslugnet måste komma på plats. Svårt att försätta annars.
Tandborsten far sin vanliga väg i munhålan. Handen i armhålan. Borstar lite extra på framtänderna, i hålorna på kindtänderna och visdomständerna.
Visdom förresten, den har man inte mycket av. Tankar om förändring, summeringen av dagen, kommer alltid vid tandborstning. Konstigt. Funkar hjärnvågorna i samma takt som vibrationen från eltandborsten? Psykoanalys vid badrumsspegeln.
Trycker näsan mot spegeln, ser ut som en hackspett med bakåtslick.
Va fan, ta dig i kragen nu.
”Pappa!! Kom upp och pussa god natt”
”Fortsätt läs lite till, jag kommer strax” ropar jag tillbaks upp mot trappan.
Jag skall göra det för henne, visa min omgivning vad jag går för, så min dotter kan vara stolt över mig. Inte för att hon kommer få reda på vad som hände, varken före eller efter, men en pappa med gott självförtroende kan vara bra för uppväxten.
Stänker lite kallt vatten i ansiktet, tittar på skäggstubben, ångrar mig att jag inte rakade mig i morse. Ser att badkaret inte blivit rengjort på länge. Skiter i att ta ner tvätten, tar på mig pyjamasen och trampar upp för trappan. Pussar dottern på kinden eftersom hon är för stor för en munpuss.
Äntligen!! Sängen, duntäcket och en god bok, som skingrar tankarna till något annat. Hoppas jag kan somna.
Jag är för snäll, osäker, kan inte ta mothugg eller någon som är missnöjd.
Undrar vad han vill, varför träffa mig personligen? Jag skiter väl i honom, eller ? Arbetsron måste infinna sig, inte bara den förresten, även livslugnet måste komma på plats. Svårt att försätta annars.
Tandborsten far sin vanliga väg i munhålan. Handen i armhålan. Borstar lite extra på framtänderna, i hålorna på kindtänderna och visdomständerna.
Visdom förresten, den har man inte mycket av. Tankar om förändring, summeringen av dagen, kommer alltid vid tandborstning. Konstigt. Funkar hjärnvågorna i samma takt som vibrationen från eltandborsten? Psykoanalys vid badrumsspegeln.
Trycker näsan mot spegeln, ser ut som en hackspett med bakåtslick.
Va fan, ta dig i kragen nu.
”Pappa!! Kom upp och pussa god natt”
”Fortsätt läs lite till, jag kommer strax” ropar jag tillbaks upp mot trappan.
Jag skall göra det för henne, visa min omgivning vad jag går för, så min dotter kan vara stolt över mig. Inte för att hon kommer få reda på vad som hände, varken före eller efter, men en pappa med gott självförtroende kan vara bra för uppväxten.
Stänker lite kallt vatten i ansiktet, tittar på skäggstubben, ångrar mig att jag inte rakade mig i morse. Ser att badkaret inte blivit rengjort på länge. Skiter i att ta ner tvätten, tar på mig pyjamasen och trampar upp för trappan. Pussar dottern på kinden eftersom hon är för stor för en munpuss.
Äntligen!! Sängen, duntäcket och en god bok, som skingrar tankarna till något annat. Hoppas jag kan somna.
Mening
Vad är anledningen till att vi existerar?
Har vi en större rätt att finnas till än de som aldrig blev födda?
Om det nu är så att vi finns, vilket man ibland kan fundera över, är det inte då vår skyldighet att göra världen lite bättre? Varje människas mål är väl att få det lite bättre under sin livstid, blir inte då världen lite bättre för varje år som går.
Vad skulle annars vara anledningen till vår existens?
Meningen med livet kan ju inte vara att man till slut skall dö utan att ha åstadkommit något.
Eller ???
(Inspirerad av skrivövning "om en anledning"
Har vi en större rätt att finnas till än de som aldrig blev födda?
Om det nu är så att vi finns, vilket man ibland kan fundera över, är det inte då vår skyldighet att göra världen lite bättre? Varje människas mål är väl att få det lite bättre under sin livstid, blir inte då världen lite bättre för varje år som går.
Vad skulle annars vara anledningen till vår existens?
Meningen med livet kan ju inte vara att man till slut skall dö utan att ha åstadkommit något.
Eller ???
(Inspirerad av skrivövning "om en anledning"
måndag 20 september 2010
Clownen
En bomullstuss indränkt i sprit torkar bort det stora röda leendet. Husvagnen luktar otvättade kläder och gamla pizzakartonger. Från djurtältet hörs en elefant trumpeta och en kedja rassla. Publikens sorl minskar till en svag viskning när cirkusen töms. Det halvt borttagna ansiktssminket gör att han ser ut som en misshandlad hora.
Är jag inte det egentligen? Misshandlad hora? Säljer mig själv för att roa andra. Undrar om det är jag eller elefanten som är mest fängslad. Elefanten har åtminstone en stor kedja runt foten, så det syns att han sitter fast.
De papperstunna husvagnsväggarna skakar när det bankar på dörren. Beethovens ödessymfoni tonar ut när Beppo sänker musiken på sin DVD. Innan han hinner säga "kom in" rycks dörren upp.
Inget privatliv! Ingen som bryr sig om ens personliga integritet, jag kanske vill vara själv.
Cirkusdirektör Brazil-Jack blir stående i dörröppningen. Först verkar han chockad över det ansikte som möter honom, ett anlete där tårar gjort ansiktet vit- och rödrandigt, men han skakar bara på huvudet, blinkar två gånger och låtsas som han inte förstår.
"Du måste ändra på slutklämmen på ditt nummer. Denna gången var det till och med en ungjävel som började lipa. Kärringen till morsan kom å klaga innan de stack. Ville ha pengarna tillbaka"
Nikolai Pugatjov, alias Clownen Beppo, svarar inte. Han vet att något är fel när inte barnen skrattar, men vad skall han göra åt det? För att hitta på roliga saker måste livet vara kul. Det måste finnas en mening med att leva.
"Vad skulle jag göra. Det vara bara att betala, medans ungen tjöt. Jag får dra det på din lön" Cirkusdirektören sniffar med sin stora kroknäsa.
"Å för faan drick ingen sprit INNAN föreställningen"
Han slår igen husvagnsdörren. En kaffemugg trillar i golvet. Genom väggarna hör Nikolai honom mumla om att det är för sent på säsongen att hitta en ny clown, alla bra är redan engagerade.
Nikolai ser på bomullstussens röda yta. Funderar på om han skall slänga den eller svälja den så ingen sprit går förlorad.
Där har vi kanske en ny slutkläm. Jag sitter mitt i manegen, sminkar av mig och äter upp bomullstussarna.. Nikolai klarar inte ens att le åt bilden.
Ett lejon ryter, elefanten trumpetar igen och en tår faller från hakspetsen.
(Inspirerad av skrivövning "Slutkläm")
Är jag inte det egentligen? Misshandlad hora? Säljer mig själv för att roa andra. Undrar om det är jag eller elefanten som är mest fängslad. Elefanten har åtminstone en stor kedja runt foten, så det syns att han sitter fast.
De papperstunna husvagnsväggarna skakar när det bankar på dörren. Beethovens ödessymfoni tonar ut när Beppo sänker musiken på sin DVD. Innan han hinner säga "kom in" rycks dörren upp.
Inget privatliv! Ingen som bryr sig om ens personliga integritet, jag kanske vill vara själv.
Cirkusdirektör Brazil-Jack blir stående i dörröppningen. Först verkar han chockad över det ansikte som möter honom, ett anlete där tårar gjort ansiktet vit- och rödrandigt, men han skakar bara på huvudet, blinkar två gånger och låtsas som han inte förstår.
"Du måste ändra på slutklämmen på ditt nummer. Denna gången var det till och med en ungjävel som började lipa. Kärringen till morsan kom å klaga innan de stack. Ville ha pengarna tillbaka"
Nikolai Pugatjov, alias Clownen Beppo, svarar inte. Han vet att något är fel när inte barnen skrattar, men vad skall han göra åt det? För att hitta på roliga saker måste livet vara kul. Det måste finnas en mening med att leva.
"Vad skulle jag göra. Det vara bara att betala, medans ungen tjöt. Jag får dra det på din lön" Cirkusdirektören sniffar med sin stora kroknäsa.
"Å för faan drick ingen sprit INNAN föreställningen"
Han slår igen husvagnsdörren. En kaffemugg trillar i golvet. Genom väggarna hör Nikolai honom mumla om att det är för sent på säsongen att hitta en ny clown, alla bra är redan engagerade.
Nikolai ser på bomullstussens röda yta. Funderar på om han skall slänga den eller svälja den så ingen sprit går förlorad.
Där har vi kanske en ny slutkläm. Jag sitter mitt i manegen, sminkar av mig och äter upp bomullstussarna.. Nikolai klarar inte ens att le åt bilden.
Ett lejon ryter, elefanten trumpetar igen och en tår faller från hakspetsen.
(Inspirerad av skrivövning "Slutkläm")
söndag 19 september 2010
lördag 18 september 2010
Pröva gränser
Utdrag ur kvällens och nattens SMS-konversation:
17:33
"Är du i Gbg?"
"Nej, hemma sticker snart"
"Kommer du hem lr ska jag hämta dig?"
"Jag fixar det nog"
"Du vet att jag inte gillar ´nog´"
"Klart :) vrf annars skriva det ;)"
"Vad är planen då. sova kvar eller gå från björlanda"
"gå lr cykla, om ni orkar fixa dit cykel"
"Det är OK för mig att hämta om du vill"
"De behövs inte"
"Det är lugnt. Jag hämtar. Var det 00.30 bussen?"
"ja, men du behöver inte"
"kanske vill :P"
"jaja, är ju under 18, inget å säga till om ;)"
"visst har du, har du med dig reflexväst?"
"Nejfan, de glömde jag ju :("
"Du ser!"
"Kan bero att jag inte tog ngn väska med mig"
20:07
"blir nog att jag sover kvar, fixat med en polare"
"gillar inte att du spontan sover över oss folk, du har ju inget med dig"
"vad behöver jag! en tandborste! kan jag klara mig utan"
"gillar det inte ändå, ställer bort cykeln"
":("
23:22
"Kanske blir att jag tar den sena bussen"
"den sista går 02:25, i björlanda 03.00. är inte det lite sent? Hur länge går bussarna från fiskebäck? Åker du själv till centrum"?
"nej jag åker inte själv, kan vara att vi är kvar så länge, har ju ingen tid att passa imorrn"
"går det bussar så länge till centrum?"
"ja det gör det"
00:00
"Det blir nog den sena bussen, är det OK?"
"Vad tycker du?"
"Missar snart den tidiga :-/"
"Vet"
"Men för mig gör det inget å ta den sena"
"Är vid hållplatsen med cykeln. smsa från terminalen innan du går på bussen. missar du den så kommer jag in och hämtar dig i stan"
"Asså, jag är kvar på festen nu"
"Fattar det, 02.25 bussen menar jag, missa inte den."
"Självklart inte"
"Håller festen på så länge? Vilka åker med dig till stan?"
"Elin och anna åker me, kanske inte men jag kan vänta. De e lugnt"
"Refelxvästen i cykelkorgen. Var försiktigt. Ring om det händer något"
"Tack, ni är bäst :D"
00:43
"Släcker nu. Glöm inte texta från bussen. Natti"
"Nej de gör jag inte och som sagt ni är sjukt snälla, tack :D"
"Vi litar ju på dig"
"Och jag är glad att ni gör det"
02:20
"Gått på bussen nu"
"Bra"
"Sover ni inte?"
"Gissa"
17:33
"Är du i Gbg?"
"Nej, hemma sticker snart"
"Kommer du hem lr ska jag hämta dig?"
"Jag fixar det nog"
"Du vet att jag inte gillar ´nog´"
"Klart :) vrf annars skriva det ;)"
"Vad är planen då. sova kvar eller gå från björlanda"
"gå lr cykla, om ni orkar fixa dit cykel"
"Det är OK för mig att hämta om du vill"
"De behövs inte"
"Det är lugnt. Jag hämtar. Var det 00.30 bussen?"
"ja, men du behöver inte"
"kanske vill :P"
"jaja, är ju under 18, inget å säga till om ;)"
"visst har du, har du med dig reflexväst?"
"Nejfan, de glömde jag ju :("
"Du ser!"
"Kan bero att jag inte tog ngn väska med mig"
20:07
"blir nog att jag sover kvar, fixat med en polare"
"gillar inte att du spontan sover över oss folk, du har ju inget med dig"
"vad behöver jag! en tandborste! kan jag klara mig utan"
"gillar det inte ändå, ställer bort cykeln"
":("
23:22
"Kanske blir att jag tar den sena bussen"
"den sista går 02:25, i björlanda 03.00. är inte det lite sent? Hur länge går bussarna från fiskebäck? Åker du själv till centrum"?
"nej jag åker inte själv, kan vara att vi är kvar så länge, har ju ingen tid att passa imorrn"
"går det bussar så länge till centrum?"
"ja det gör det"
00:00
"Det blir nog den sena bussen, är det OK?"
"Vad tycker du?"
"Missar snart den tidiga :-/"
"Vet"
"Men för mig gör det inget å ta den sena"
"Är vid hållplatsen med cykeln. smsa från terminalen innan du går på bussen. missar du den så kommer jag in och hämtar dig i stan"
"Asså, jag är kvar på festen nu"
"Fattar det, 02.25 bussen menar jag, missa inte den."
"Självklart inte"
"Håller festen på så länge? Vilka åker med dig till stan?"
"Elin och anna åker me, kanske inte men jag kan vänta. De e lugnt"
"Refelxvästen i cykelkorgen. Var försiktigt. Ring om det händer något"
"Tack, ni är bäst :D"
00:43
"Släcker nu. Glöm inte texta från bussen. Natti"
"Nej de gör jag inte och som sagt ni är sjukt snälla, tack :D"
"Vi litar ju på dig"
"Och jag är glad att ni gör det"
02:20
"Gått på bussen nu"
"Bra"
"Sover ni inte?"
"Gissa"
fredag 17 september 2010
Familjeföretag
"Hoppas ni begriper vad detta innebär"
Jag tittade på paret på andra sidan skrivbordet. Peter såg tavlan på väggen bakom mig, Jenny följde ett höstlöv som dalade mot marken. Bägge lika oresonliga, lika stolta. Peter andades tungt, Jennys mun var som ett streck. Ingen svarade mig.
De hade tillsammans drivit ett företag i tolv år. Företagets produkter var unika på marknaden, kunderna slogs om det de tillverkade, omsättningen ökade, vinsten var god. De hade varit ett av Gasellföretagen i DI, vunnit priser som årets företagare, framgångsrikt byggt en organisation där femtio människor tjänade sitt levebröd.
En fluga satte sig surrande på min räknemaskin, jag viftade mot den och vred dataskärmen mot paret så de kunde se mina beräkningar. Ingen av dem var rik nog att köpa ut den andre. I dessa stunder var mitt jobb som företagsrådgivare som mest betungande. Att se ett framgångsrikt, välmående och välskött företag gå under, bara för att den ena ägaren sagt till den andra:
"Jag älskar inte dig längre"
Inspirerad av skrivövning om "Lov,löv och lön"
Jag tittade på paret på andra sidan skrivbordet. Peter såg tavlan på väggen bakom mig, Jenny följde ett höstlöv som dalade mot marken. Bägge lika oresonliga, lika stolta. Peter andades tungt, Jennys mun var som ett streck. Ingen svarade mig.
De hade tillsammans drivit ett företag i tolv år. Företagets produkter var unika på marknaden, kunderna slogs om det de tillverkade, omsättningen ökade, vinsten var god. De hade varit ett av Gasellföretagen i DI, vunnit priser som årets företagare, framgångsrikt byggt en organisation där femtio människor tjänade sitt levebröd.
En fluga satte sig surrande på min räknemaskin, jag viftade mot den och vred dataskärmen mot paret så de kunde se mina beräkningar. Ingen av dem var rik nog att köpa ut den andre. I dessa stunder var mitt jobb som företagsrådgivare som mest betungande. Att se ett framgångsrikt, välmående och välskött företag gå under, bara för att den ena ägaren sagt till den andra:
"Jag älskar inte dig längre"
Inspirerad av skrivövning om "Lov,löv och lön"
torsdag 16 september 2010
Köpt kärlek
"Kom hit" Pekfingret gjorde ett djupt hål i täcket.
Hennes fötter rörde sig långsamt från dörren. Hon trängde undan känslan av att vilja känna på dörrhandtaget. Hon hade sett honom vrida om och ta med sig nyckeln.
Takfläkten surrade som en illasinnad geting. Tryckte ner luftkonditioneringens svala luft från taket. Den tropiska värmen hängde utanför fönsterrutorna, ville tränga in för att slänga ut det svala, få dem att svettas redan innan. Från trådgården hördes Gekkoödlans karaktäristiska skri. Blommorna och grönskan i hotellets trädgård prunkade som en idyll. Trädgårdsmästaren kunde sin sak och hon kunde sin.
Fingrar, med smuts under naglarna, kallade på henne. Ville få henne att komma närmre. Hans ögon lyste av en inre låga. En låga som inte luftkonditioneringen kunde minska. Huden var likblek och kalsongerna låg i en hög framför fötterna.
"Thousand baht" Hennes tunga halkade på uttalet av "th". Hon knäppte med fingrarna, först få betalt, sedan action, hade hon fått lära sig. Det svarta håret glänste i det svaga ljuset. Ögonen hade dock tappat sin lyster. Avsaknaden av saliv gjorde att tungan fastnade i gommen. Hon var fjorton år och mer erfaren än en vuxen kvinna.
Han nickade och pekade mot sin plånbok, höll fast hennes ena hand och band den andra i sänggaveln. Svettiga händer knäppte upp bikinitoppen, fummlande, flåsande. Hon blundade och längtade hem till lillebror i Chang Mai.
(Inspirerad av skrivövning om "ett tal")
Hennes fötter rörde sig långsamt från dörren. Hon trängde undan känslan av att vilja känna på dörrhandtaget. Hon hade sett honom vrida om och ta med sig nyckeln.
Takfläkten surrade som en illasinnad geting. Tryckte ner luftkonditioneringens svala luft från taket. Den tropiska värmen hängde utanför fönsterrutorna, ville tränga in för att slänga ut det svala, få dem att svettas redan innan. Från trådgården hördes Gekkoödlans karaktäristiska skri. Blommorna och grönskan i hotellets trädgård prunkade som en idyll. Trädgårdsmästaren kunde sin sak och hon kunde sin.
Fingrar, med smuts under naglarna, kallade på henne. Ville få henne att komma närmre. Hans ögon lyste av en inre låga. En låga som inte luftkonditioneringen kunde minska. Huden var likblek och kalsongerna låg i en hög framför fötterna.
"Thousand baht" Hennes tunga halkade på uttalet av "th". Hon knäppte med fingrarna, först få betalt, sedan action, hade hon fått lära sig. Det svarta håret glänste i det svaga ljuset. Ögonen hade dock tappat sin lyster. Avsaknaden av saliv gjorde att tungan fastnade i gommen. Hon var fjorton år och mer erfaren än en vuxen kvinna.
Han nickade och pekade mot sin plånbok, höll fast hennes ena hand och band den andra i sänggaveln. Svettiga händer knäppte upp bikinitoppen, fummlande, flåsande. Hon blundade och längtade hem till lillebror i Chang Mai.
(Inspirerad av skrivövning om "ett tal")
onsdag 15 september 2010
Försenade
Kofångare mot kofångare. Avgasrör som spyr ut bly och koldioxid. Bensin och dieselångor sticker i näsan. Bussar, bilar och tradare i snigelfart. Motorcyklar som zick-zackar mellan filerna. På trottoaren går en kvinna med rollator förbi oss och vår BMW X3. Är detta verkligen rusningstrafik? Man kan fan i mej undra. Nu kommer vi missa dem, komma försent.
Med foten på bromspedalen sneglar jag i backspegeln. Stora blanka svettpärlor rullar ner för den mörkhyade mannens panna. Han har handen innanför blixtlåset på sin svarta skinnjacka. Hans blick flackar, stannar till slut i nacken på Karen i framsätet.
"Ta det för helvete lite lugnt Andy. Du flåsar ju som en jävla blåsbälg på värsta järnverket" svär Karen.
Hennes fötter stampar oroligt på lådan med sprängmedel. Skosnörena på gympaskorna är oknutna, jeansbyxorna är uppvikta till halva vaden. Hennes bruna, djupa ögon syns inte bakom Ray-Ban glasen.
"Cant u fuckin drive faster" Andy slår med handflatan mitt ryggstöd.
"Visst, bara att fälla ut vingarna och flyga över hela kaoset" jag ler tillbaka i spegeln. "Nothing I can do, man" Jag rycker på axlarna.
Karen vänder sig om i framsätet och ger Andy ett knytnävslag över näsan.
"Fuckin´ bitch" skriker Andy, sjunker ner och håller bägge händerna för ansiktet. Fingrarna färgas röda.
Kofångaren stöter lätt mot en vinröd Saab 9-5 turbo, föraren framför, gubbe i hatt, vänder sig om, ser mig i ögonen, men vänder snabbt tillbaka när Karen lyfter bägge långfingrarna i vindrutan.
Mina ögon följer damen med rollator, kappan svajar, burken med kattmat rullar i korgen, haltar på vänster benet, hennes ryggtavla försvinner runt hörnet. Jag ser det osannolika i situationen.
Tänk om hon bara visste att hennes vardag kommer förändras för alltid.
(inspirerad av skrivövning om "trafik")
Med foten på bromspedalen sneglar jag i backspegeln. Stora blanka svettpärlor rullar ner för den mörkhyade mannens panna. Han har handen innanför blixtlåset på sin svarta skinnjacka. Hans blick flackar, stannar till slut i nacken på Karen i framsätet.
"Ta det för helvete lite lugnt Andy. Du flåsar ju som en jävla blåsbälg på värsta järnverket" svär Karen.
Hennes fötter stampar oroligt på lådan med sprängmedel. Skosnörena på gympaskorna är oknutna, jeansbyxorna är uppvikta till halva vaden. Hennes bruna, djupa ögon syns inte bakom Ray-Ban glasen.
"Cant u fuckin drive faster" Andy slår med handflatan mitt ryggstöd.
"Visst, bara att fälla ut vingarna och flyga över hela kaoset" jag ler tillbaka i spegeln. "Nothing I can do, man" Jag rycker på axlarna.
Karen vänder sig om i framsätet och ger Andy ett knytnävslag över näsan.
"Fuckin´ bitch" skriker Andy, sjunker ner och håller bägge händerna för ansiktet. Fingrarna färgas röda.
Kofångaren stöter lätt mot en vinröd Saab 9-5 turbo, föraren framför, gubbe i hatt, vänder sig om, ser mig i ögonen, men vänder snabbt tillbaka när Karen lyfter bägge långfingrarna i vindrutan.
Mina ögon följer damen med rollator, kappan svajar, burken med kattmat rullar i korgen, haltar på vänster benet, hennes ryggtavla försvinner runt hörnet. Jag ser det osannolika i situationen.
Tänk om hon bara visste att hennes vardag kommer förändras för alltid.
(inspirerad av skrivövning om "trafik")
tisdag 14 september 2010
Livegen
Jag såg järnet när det lyftes från elden. Det tidigare stålgrå var nu eldrött, luften runt stålet vibrerade av värmen. Jag försökte sprattlande ta mig loss, men de kraftiga händerna höll mig på plats. Det röda stålet fräste när ett skäggigt ansikte spottade saliv mot det.
För varje steg som järnet kom mot mig ju större blev mina ögon, ju mer kände jag värmen stråla. Jag kände att händerna runt mina ben och armar höll hårdare och hårdare. Handen som tryckte bak i nacken gjorde att jag låg alldeles stilla på träbänken, trots att mina muskler protesterade.
Det sista jag minns var att min hud glödde i samma färg som järnet. Jag hann precis tänka att min frihet var över, nu tillhör jag någon annan, när smärtan och mitt egna skri fick mig att svimma.
(Skrivövning inspirerade av "något som glöder")
För varje steg som järnet kom mot mig ju större blev mina ögon, ju mer kände jag värmen stråla. Jag kände att händerna runt mina ben och armar höll hårdare och hårdare. Handen som tryckte bak i nacken gjorde att jag låg alldeles stilla på träbänken, trots att mina muskler protesterade.
Det sista jag minns var att min hud glödde i samma färg som järnet. Jag hann precis tänka att min frihet var över, nu tillhör jag någon annan, när smärtan och mitt egna skri fick mig att svimma.
(Skrivövning inspirerade av "något som glöder")
måndag 13 september 2010
Skyldig eller icke skyldig
"Fattar du vad du gjort dig skyldig till ?"
Hon stod i farstun och bankade på sovgemakets dörr så gångjärnen bågnade och nyckeln skakade. Det blev till och med små inbuktningar i dörrens furuträ av hennes knogar. Det enda som hördes tillbaka var skramlet med handfatet när det lyftes upp på lavoarens vitmålade yta. Därefter porlade det i porslinet.
"Fattar du vad du gjort!!" på andra sidan dörren fortsatte kärringens ylande. Han frustade när ansiktet möte den kalla vätskan. Vattnet färgades med röda strimlor när han rengjorde händer och ansikte. Men han sa inget. Hon fick tro vad hon ville. Han kände ingen ånger, han hade upptäckt dem och han hade gjort vad som krävdes. Han doppade ned det tunna knivbladet i vattnet och rengjorde den från blod med tummen och pekfingret.
Det hade varit en ohelig allians. Dödsdömd från början. Flickan var ju dotter till Riddare Gunnar på Nolhaga Slott. Vad hade han trott, hur tänkte han egentligen. Sonen. Deras förstfödde. Han som skulle ärvt deras lilla hemman och de tio hektaren. Han som inte längre fanns.
Han fick ett längtans sår i hjärtat och mindes den blonda lille parveln som sprungit mellan benen på honom när han harvat, haft alla rätt när prosten förhört byns barn i lilla katekesen, till slut vuxit upp till en duglig tonåring, som hjälpte sin far på odals fälten. Nu var det slut med det.....
Utanför dörren hade hans fru sjunkit ner i sittande, snyftandes med pannan mot sovgemaksdörren. Han torkade ansiktet på handduken som fallit till golvet av allt bankande. Han orkade inte med att möta hennes blick igen, så han la sig på bolstret. Det prasslade i sängens hö, trägavlarna protesterade under hans tyngd. Tjuren brölade på gärdet och från fönstret luktade det nyslaget hö. Han slöt ögonlocken. Försökte glömma, ville vara stark. Förberedd på de frågor som Riddar Gunnar skulle ha när hans dotter berättat allt.
Han kunde bara hoppas att resten av familjen fick leva tack vare hans snabba ingripande.
(Skrivövning inspirerad av "Att bli upptäckt"
Hon stod i farstun och bankade på sovgemakets dörr så gångjärnen bågnade och nyckeln skakade. Det blev till och med små inbuktningar i dörrens furuträ av hennes knogar. Det enda som hördes tillbaka var skramlet med handfatet när det lyftes upp på lavoarens vitmålade yta. Därefter porlade det i porslinet.
"Fattar du vad du gjort!!" på andra sidan dörren fortsatte kärringens ylande. Han frustade när ansiktet möte den kalla vätskan. Vattnet färgades med röda strimlor när han rengjorde händer och ansikte. Men han sa inget. Hon fick tro vad hon ville. Han kände ingen ånger, han hade upptäckt dem och han hade gjort vad som krävdes. Han doppade ned det tunna knivbladet i vattnet och rengjorde den från blod med tummen och pekfingret.
Det hade varit en ohelig allians. Dödsdömd från början. Flickan var ju dotter till Riddare Gunnar på Nolhaga Slott. Vad hade han trott, hur tänkte han egentligen. Sonen. Deras förstfödde. Han som skulle ärvt deras lilla hemman och de tio hektaren. Han som inte längre fanns.
Han fick ett längtans sår i hjärtat och mindes den blonda lille parveln som sprungit mellan benen på honom när han harvat, haft alla rätt när prosten förhört byns barn i lilla katekesen, till slut vuxit upp till en duglig tonåring, som hjälpte sin far på odals fälten. Nu var det slut med det.....
Utanför dörren hade hans fru sjunkit ner i sittande, snyftandes med pannan mot sovgemaksdörren. Han torkade ansiktet på handduken som fallit till golvet av allt bankande. Han orkade inte med att möta hennes blick igen, så han la sig på bolstret. Det prasslade i sängens hö, trägavlarna protesterade under hans tyngd. Tjuren brölade på gärdet och från fönstret luktade det nyslaget hö. Han slöt ögonlocken. Försökte glömma, ville vara stark. Förberedd på de frågor som Riddar Gunnar skulle ha när hans dotter berättat allt.
Han kunde bara hoppas att resten av familjen fick leva tack vare hans snabba ingripande.
(Skrivövning inspirerad av "Att bli upptäckt"
söndag 12 september 2010
Säljes
Helt plötsligt är man fast. Förstår varför det kallas webben. Som en liten insekt som fastnat i spindelns nät, så kan fastnar jag i det stora nätet. Jag sätter på datorn och loggar in och helt plötsligt har en timme gått, inget vettigt har blivit gjort.
Jag förstå hur den infångade insekten sprattlar med benen och viftar med vingarna för att komma loss. Ju mer insekten viftar ju mer sitter den fast. Själv försöker man göra något av det man tänkt sig, skriva en sida eller bli inspirerad, men inte då. Man surfar från den ena oviktiga sidan till den andra. Alltid hittar hjärnan nya orsaker. Oviktigt, oprioriterat, onödigt.
Nej nu vill jag slå mig ur mitt nät och göra det jag ska. Det största hindret för det är jag själv. Kan jag byta ut mig själv. Är det någon som är intresserad?
"Bättre begagnad 47 åring, inga synliga defekter, men behöver lära sig disciplin, bra pris vid snabb affär, säljes i befintligt skick. Det åligger köparen att besiktiga varan innan köp"
Någon ??
Jag förstå hur den infångade insekten sprattlar med benen och viftar med vingarna för att komma loss. Ju mer insekten viftar ju mer sitter den fast. Själv försöker man göra något av det man tänkt sig, skriva en sida eller bli inspirerad, men inte då. Man surfar från den ena oviktiga sidan till den andra. Alltid hittar hjärnan nya orsaker. Oviktigt, oprioriterat, onödigt.
Nej nu vill jag slå mig ur mitt nät och göra det jag ska. Det största hindret för det är jag själv. Kan jag byta ut mig själv. Är det någon som är intresserad?
"Bättre begagnad 47 åring, inga synliga defekter, men behöver lära sig disciplin, bra pris vid snabb affär, säljes i befintligt skick. Det åligger köparen att besiktiga varan innan köp"
Någon ??
lördag 11 september 2010
Skräck
Luften i rummet var tung och stilla. I ett hörn brann en blåröd rökelsesticka, mjuk musik hördes i bakgrunden. Ljuset var dämpat. Kvinnan framför honom andades med långsamma andetag. Varje utandning spred en doft av vitlök och curry. Hennes blick var intensiv. Såg liksom rakt på honom genom glaskulan på bordet.
Han försökte stirra tillbaka på henne lika intensivt, men såg bara sin egen spegelbild i det runda glaset. Inget av det hon berättade om honom såg han, ändå kändes det som hon visste vem han var. Tolkade hans innersta tankar.
Det mörka linnet började klippa av den fukt som sipprade ut genom porerna. Vaxet i hans blonda kalufs löstes upp och skulle snart börja rinna nerför panna och nacke.
Vad hade fått honom att gå in? Han trodde ju inte på sådant här ändå?
Kanske var det hennes eldiga blick, hennes gyllene smycke eller bara den vita hårtofsen, i ett annars korpsvart hår, som lockat honom. Väckt en nyfikenhet han inte trodde fanns.
Frågan han ställde hade varit kort och konsis. Det rådde inga tveksamheter om vad han ville veta. Ändå lekte hon med honom, analyserade, drog slutsatser, vände och vred på hans känslor, som en katt leker med sitt byte. När hon var klar med hans personlighet tittade hon upp från glaskulan, blicken fick tillbaka sin fokusering.
"Då så, tillbaka till din fråga. Vill du verkligen veta?"
Katten spann i hennes knä, rökelsen gjorde honom yr och osäker. Musiken och hennes tunga halsband var hypnotiserande. Ville han?
"Visst" svarade han, lite sluddrande. Fem sekunder gick. Ingen rörde sig.
"Ja det vill jag" fick han säga en gång till för att hon skulle höra honom.
"Sådana sanningar kan inte uttalas högt" hennes svar var kryptiskt och hon bröt något med en sydländsk dialekt. Hon tog fram en blodfärgad papperslapp från en låda under bordsduken. Skrev några siffror och bokstäver med en gåspenna hon doppat i bläck. Vek ihop lappen och la den i ett lika blodrött kuvert. Tungan fuktade långsamt limmet längs brevmynningen.
När hon räckte över pappret hoppade katten ner på golvet och försvann ut genom vagnsdörren. Det kändes som hon höll hans hjärta i handen. Han tog emot kuvertet. Darrade han? Pappret brändes. Hennes djupa stämma förkunnade:
"Här står plats, dag och tidpunkt"
Med halft skräckslagna ögon stirrade han ner mot sin hand.
"men du bör tänka efter innan du öppnar det"
Han ville knyckla ihop allt och slänga det i ansiktet på henne.
"det är inte alla som klarar ett veta sin dödsdag."
Med de orden vinkade hon iväg honom med baksidan av sin hand och utan att veta hur det skedde stod han helt plötsligt ute bland marknadstånden igen. Knallarna ropade ut sina erbjudanden, karusellerna gnisslade, folkets mummel var som en ljudfond runt honom. Det luktade popcorn och nedtrampat gräs. Hennes husvagn såg vag ut i konturerna, som om den vara var en illusion. Hade det som hänt verkligen hänt? Kuvertet, som rödfärgade fingertopparna, var beviset.
Skulle han våga öppna förslutningen ?
Skulle du?
(Inspirerad av habitat- och personakortlekar samt ordet Skräck)
Han försökte stirra tillbaka på henne lika intensivt, men såg bara sin egen spegelbild i det runda glaset. Inget av det hon berättade om honom såg han, ändå kändes det som hon visste vem han var. Tolkade hans innersta tankar.
Det mörka linnet började klippa av den fukt som sipprade ut genom porerna. Vaxet i hans blonda kalufs löstes upp och skulle snart börja rinna nerför panna och nacke.
Vad hade fått honom att gå in? Han trodde ju inte på sådant här ändå?
Kanske var det hennes eldiga blick, hennes gyllene smycke eller bara den vita hårtofsen, i ett annars korpsvart hår, som lockat honom. Väckt en nyfikenhet han inte trodde fanns.
Frågan han ställde hade varit kort och konsis. Det rådde inga tveksamheter om vad han ville veta. Ändå lekte hon med honom, analyserade, drog slutsatser, vände och vred på hans känslor, som en katt leker med sitt byte. När hon var klar med hans personlighet tittade hon upp från glaskulan, blicken fick tillbaka sin fokusering.
"Då så, tillbaka till din fråga. Vill du verkligen veta?"
Katten spann i hennes knä, rökelsen gjorde honom yr och osäker. Musiken och hennes tunga halsband var hypnotiserande. Ville han?
"Visst" svarade han, lite sluddrande. Fem sekunder gick. Ingen rörde sig.
"Ja det vill jag" fick han säga en gång till för att hon skulle höra honom.
"Sådana sanningar kan inte uttalas högt" hennes svar var kryptiskt och hon bröt något med en sydländsk dialekt. Hon tog fram en blodfärgad papperslapp från en låda under bordsduken. Skrev några siffror och bokstäver med en gåspenna hon doppat i bläck. Vek ihop lappen och la den i ett lika blodrött kuvert. Tungan fuktade långsamt limmet längs brevmynningen.
När hon räckte över pappret hoppade katten ner på golvet och försvann ut genom vagnsdörren. Det kändes som hon höll hans hjärta i handen. Han tog emot kuvertet. Darrade han? Pappret brändes. Hennes djupa stämma förkunnade:
"Här står plats, dag och tidpunkt"
Med halft skräckslagna ögon stirrade han ner mot sin hand.
"men du bör tänka efter innan du öppnar det"
Han ville knyckla ihop allt och slänga det i ansiktet på henne.
"det är inte alla som klarar ett veta sin dödsdag."
Med de orden vinkade hon iväg honom med baksidan av sin hand och utan att veta hur det skedde stod han helt plötsligt ute bland marknadstånden igen. Knallarna ropade ut sina erbjudanden, karusellerna gnisslade, folkets mummel var som en ljudfond runt honom. Det luktade popcorn och nedtrampat gräs. Hennes husvagn såg vag ut i konturerna, som om den vara var en illusion. Hade det som hänt verkligen hänt? Kuvertet, som rödfärgade fingertopparna, var beviset.
Skulle han våga öppna förslutningen ?
Skulle du?
(Inspirerad av habitat- och personakortlekar samt ordet Skräck)
fredag 10 september 2010
Beroende
Beroende av dig, som mitt hjärta är av syre.
Beroende av din närhet, som träden är av solljus.
Beroende av ditt leende, som knarkaren är av sin drog.
Beroende av att ditt liv skall fungera,
fungerar inte ditt fungerar inte mitt.
dras till dig, som månen dras till jorden
bränner mig på dina strålar
sitter fast i ett beroende
kommer det någonsin att försvinna?
kan jag ta antabus eller läggas in på behandlingshem?
Hjälp mig, hur skall jag göra?
jag vill ju bara bli fri, att drogen skall försvinna!!
(inspirerad av skrivövning om något som försvinner)
Beroende av din närhet, som träden är av solljus.
Beroende av ditt leende, som knarkaren är av sin drog.
Beroende av att ditt liv skall fungera,
fungerar inte ditt fungerar inte mitt.
dras till dig, som månen dras till jorden
bränner mig på dina strålar
sitter fast i ett beroende
kommer det någonsin att försvinna?
kan jag ta antabus eller läggas in på behandlingshem?
Hjälp mig, hur skall jag göra?
jag vill ju bara bli fri, att drogen skall försvinna!!
(inspirerad av skrivövning om något som försvinner)
torsdag 9 september 2010
Torsdag
Det började en torsdag. Bara det borde gjort mig misstänksam, allt annat börjar ju på en måndag eller en fredag, ibland kanske på en lördag, men inget av värde hände väl på en torsdag.
Men denna torsdagen var ett undantag från normen, redan från start. På morgonen ringde aldrig väckarklockan. Det lilla 1,5 voltsbatteriet hade gett sin sista elektriska impuls klockan 01.34 och var klar för återvinning. Istället väcktes jag av en dröm där jag föll från World Trade Center den 11 september, redan då borde jag kanske misstänkt något. När mina ögon blinkat bort fartvinden i ögonvrån och tungan svalt ner hjärtat på sin vanliga plats, så kändes sovrummet ljusare än det borde vara. Hjärnan förstod att jag var sen, men kroppen ville inte reagera.
Jag sträckte ut min hand mot platsen jämte mig i dubbelsängen. Mina fingrar grep om luft och tomt duntäcke. Fingertopparna kunde ana din kroppsvärme, en decimeter ovanför lakanet dröjde doften av dig kvar. En blandning av persika och lavendel.
Jag reste mig upp i sittande och ropade ditt namn. Väntade, lyssnade, blinkade med trötta ögonlock, men tomrummet ekade tillbaka utan respons.
Nu, så här i efterhand, när jag står här på bårhuset för att identifiera din kropp fattar jag att jag borde begripit mycket tidigare. Att jag redan då, där i sängen, borde ha insett, förstått eller åtminstone anat, att denna torsdagen skulle bli speciell. En torsdag man inte önskade sin värste fiende.
Ett undantag från alla andra torsdagar.
(Insiprerad av skrivövning om ett undantag)
Men denna torsdagen var ett undantag från normen, redan från start. På morgonen ringde aldrig väckarklockan. Det lilla 1,5 voltsbatteriet hade gett sin sista elektriska impuls klockan 01.34 och var klar för återvinning. Istället väcktes jag av en dröm där jag föll från World Trade Center den 11 september, redan då borde jag kanske misstänkt något. När mina ögon blinkat bort fartvinden i ögonvrån och tungan svalt ner hjärtat på sin vanliga plats, så kändes sovrummet ljusare än det borde vara. Hjärnan förstod att jag var sen, men kroppen ville inte reagera.
Jag sträckte ut min hand mot platsen jämte mig i dubbelsängen. Mina fingrar grep om luft och tomt duntäcke. Fingertopparna kunde ana din kroppsvärme, en decimeter ovanför lakanet dröjde doften av dig kvar. En blandning av persika och lavendel.
Jag reste mig upp i sittande och ropade ditt namn. Väntade, lyssnade, blinkade med trötta ögonlock, men tomrummet ekade tillbaka utan respons.
Nu, så här i efterhand, när jag står här på bårhuset för att identifiera din kropp fattar jag att jag borde begripit mycket tidigare. Att jag redan då, där i sängen, borde ha insett, förstått eller åtminstone anat, att denna torsdagen skulle bli speciell. En torsdag man inte önskade sin värste fiende.
Ett undantag från alla andra torsdagar.
(Insiprerad av skrivövning om ett undantag)
onsdag 8 september 2010
Byn
Som utomstående kunde man kanske tycka att byn var liten.
Bytte man cd, skruvade in rätt kanal på radion eller letade efter mobilen (medan den vibrerade i innerfickan) kunde det hända att man helt missade skylten. Bynamnet stod nämligen på bägge sidor av samma vägskylt och hade man väl passerat den så var man redan ute ur byn.
För invånarna var byn livets centrum och den bestod av tre tättliggande bondgårdar. Först var det Mellangården, som inte fått namnet av någon speciell orsak annat än att den låg mellan kyrkan och vägen. Därefter kom Sörgården och den kunde man ju tro låg i söderläge, men inte då. Utan den hade fått sitt namn från gårdens grundare, knekten Sören Blixt, som anlagt mangårdsbyggnadens grundstenar någon gång på mitten av 1850-talet.
Slutligen var det då vår gård. Prästgårn, inte för att här någonsin bott en präst, men gården låg närmast kyrkogården, så Prästgårn fick det bli.
I byn pågick vardagens lunk utan att någon gjorde sig något bekymmer om att den existerade. Bilar körde förbi utan att stanna, busshållplatsen var indragen sedan länge och flygplanen passerade på hög höjd. Den enda kontakt med omvärlden var en bredbandskabeln som något stockholmsföretag dragit fram, men som ingen kopplat in sig på.
Så visst var byn liten, mätt med andra byars måttstock, men även små byar kan bära på stora hemligheter.
(Inspirerad av skrivpuff om vardagsproblem)
Bytte man cd, skruvade in rätt kanal på radion eller letade efter mobilen (medan den vibrerade i innerfickan) kunde det hända att man helt missade skylten. Bynamnet stod nämligen på bägge sidor av samma vägskylt och hade man väl passerat den så var man redan ute ur byn.
För invånarna var byn livets centrum och den bestod av tre tättliggande bondgårdar. Först var det Mellangården, som inte fått namnet av någon speciell orsak annat än att den låg mellan kyrkan och vägen. Därefter kom Sörgården och den kunde man ju tro låg i söderläge, men inte då. Utan den hade fått sitt namn från gårdens grundare, knekten Sören Blixt, som anlagt mangårdsbyggnadens grundstenar någon gång på mitten av 1850-talet.
Slutligen var det då vår gård. Prästgårn, inte för att här någonsin bott en präst, men gården låg närmast kyrkogården, så Prästgårn fick det bli.
I byn pågick vardagens lunk utan att någon gjorde sig något bekymmer om att den existerade. Bilar körde förbi utan att stanna, busshållplatsen var indragen sedan länge och flygplanen passerade på hög höjd. Den enda kontakt med omvärlden var en bredbandskabeln som något stockholmsföretag dragit fram, men som ingen kopplat in sig på.
Så visst var byn liten, mätt med andra byars måttstock, men även små byar kan bära på stora hemligheter.
(Inspirerad av skrivpuff om vardagsproblem)
tisdag 7 september 2010
Skrämmande
Mannen satt stilla på stolen. De tunna glasögonen hade halkat ner på halva näsan när han observerade sin omgivning. När han blev tilltalad log han bakom skägget, men verkade inte förstå frågan, inte förstå vad de alla ville honom.
Advokaten lutade sig mot honom och sa att det var ok att han berättade.
"Allt?" han lyfte på ögonbrynen. "Tror du de verkligen vill veta allt?"
Advokaten nickade. Advokaten drog sin handflata över ansiktet, rätade till slipsen och sneglade på domaren. Nickade åt åklagaren. Advokaten tyckte att alla hade rätt till en rättegång, men varför skulle det bli just han denna gången kunde han inte förstå.
Innan mannen talade tryckte han tillbaka stålglasen till näsroten. Harklade sig och fäste blicken på sina vita knogar. Sen berättade han det ingen ville höra. Hur allt hade gått till. Hur han stannat bakom cykeln, hur mycket flickan sprattlat, vad han gjorde för att få henne att lyda. Stämman var mörk och entonig, som om han läste ur ett protokoll.
Domaren tittade ut på åskådarna, åklagaren bläddrade bland sina papper, advokaten rätade på slipsen och blev röd i ansiktet. Halva juryn tittade upp i taket, de andra ut genom fönstret. Ingen tittade direkt på mannen som talade. Ingen såg hans läppar röra sig. Men alla lyssnade på det ingen ville höra.
När mannen var klar drog han handen genom det röda skägget. Log. Väntade på att få beröm. Han hade ju räddat henne. Räddat henne från det onda livet. Ledsagat henne till himmelriket. Men ingen sa något, åklagaren vinkade avvärjande mot domaren att han inte hade fler frågor. Advokaten reste sig och samlade ihop sina papper och la ned dem i läderportföljen.
Mannens blick flackade, från domaren, till juryn, mot åklagaren, domaren igen. När advokaten lämnade rättsalen skulle mannen precis resa sig och ropa ut sin förvirring när sjuksystern klappade honom milt på kinden. Hennes hand kändes len mot skägget.
"Så ja, så ja" sa hon med mjuk stämma, "Allt kommer bli bra ska du se". Hela hennes ansikte log, lyste mot honom. Hon hjälpte mannen att resa sig. Han vinglade lite, som en vajande gran i en mild höstbris.
Det är svårt att hålla balansen i en tvångströja.
skrivövning "om att berömma"
Advokaten lutade sig mot honom och sa att det var ok att han berättade.
"Allt?" han lyfte på ögonbrynen. "Tror du de verkligen vill veta allt?"
Advokaten nickade. Advokaten drog sin handflata över ansiktet, rätade till slipsen och sneglade på domaren. Nickade åt åklagaren. Advokaten tyckte att alla hade rätt till en rättegång, men varför skulle det bli just han denna gången kunde han inte förstå.
Innan mannen talade tryckte han tillbaka stålglasen till näsroten. Harklade sig och fäste blicken på sina vita knogar. Sen berättade han det ingen ville höra. Hur allt hade gått till. Hur han stannat bakom cykeln, hur mycket flickan sprattlat, vad han gjorde för att få henne att lyda. Stämman var mörk och entonig, som om han läste ur ett protokoll.
Domaren tittade ut på åskådarna, åklagaren bläddrade bland sina papper, advokaten rätade på slipsen och blev röd i ansiktet. Halva juryn tittade upp i taket, de andra ut genom fönstret. Ingen tittade direkt på mannen som talade. Ingen såg hans läppar röra sig. Men alla lyssnade på det ingen ville höra.
När mannen var klar drog han handen genom det röda skägget. Log. Väntade på att få beröm. Han hade ju räddat henne. Räddat henne från det onda livet. Ledsagat henne till himmelriket. Men ingen sa något, åklagaren vinkade avvärjande mot domaren att han inte hade fler frågor. Advokaten reste sig och samlade ihop sina papper och la ned dem i läderportföljen.
Mannens blick flackade, från domaren, till juryn, mot åklagaren, domaren igen. När advokaten lämnade rättsalen skulle mannen precis resa sig och ropa ut sin förvirring när sjuksystern klappade honom milt på kinden. Hennes hand kändes len mot skägget.
"Så ja, så ja" sa hon med mjuk stämma, "Allt kommer bli bra ska du se". Hela hennes ansikte log, lyste mot honom. Hon hjälpte mannen att resa sig. Han vinglade lite, som en vajande gran i en mild höstbris.
Det är svårt att hålla balansen i en tvångströja.
skrivövning "om att berömma"
måndag 6 september 2010
Efter jordfästningen
Klagade hon någonsin?
Fick mat sist. Alltid minsta biten på tårtan. Ärvde sina kläder från de större syskonen. Var glassen slut fick hon vara utan. Minst antal julklappar på julafton. Hon kunde inte få undan känslan av att vara ett offer.
Nu satt hon där i sitt barndomshem. Framför sminkbordet hon delat med systern. Hon mindes vilka kajaler och ögonskuggor hon absolut inte fick röra. Egentligen fick hon inte ens sminka sig, men det hade hon gjort ändå. När hon var ensam, utan att någon såg, utan att någon brydde sig. Hon la sig med sminket på och torkade bort det på morgonen.
Hon såg in i sin tomma spegelbild. De trötta blå ögonen, den korta blonda frisyren. Tatueringen på axeln syntes tydligt under det svarta linnet. Tatueringen hade hon skaffat efter hon flyttat. Det tog två jular innan hon var välkommen tillbaka.
Känslan att vara en liten planet som drogs mellan två svarta hål fanns fortfarande kvar. Dragningskraften var så stor att hon inte kom någonstans. Hon var klämd och obetydlig. Trots allt som hänt satt hon fortfarande fast i dragningskraften mellan de två svarta hålen.
Hade hon en man? Hade hon några barn? Hade hon några överhuvudtaget några vänner eller ett jobb att vara stolt över?
Ingen av de mest elementära glädjekällorna hade hon.
Inte ens glädje kunde hon känna. Inte ens nu, på föräldrarnas begravning.
De svarta hålen fanns ju kvar. Drog och slet i henne.
Fick mat sist. Alltid minsta biten på tårtan. Ärvde sina kläder från de större syskonen. Var glassen slut fick hon vara utan. Minst antal julklappar på julafton. Hon kunde inte få undan känslan av att vara ett offer.
Nu satt hon där i sitt barndomshem. Framför sminkbordet hon delat med systern. Hon mindes vilka kajaler och ögonskuggor hon absolut inte fick röra. Egentligen fick hon inte ens sminka sig, men det hade hon gjort ändå. När hon var ensam, utan att någon såg, utan att någon brydde sig. Hon la sig med sminket på och torkade bort det på morgonen.
Hon såg in i sin tomma spegelbild. De trötta blå ögonen, den korta blonda frisyren. Tatueringen på axeln syntes tydligt under det svarta linnet. Tatueringen hade hon skaffat efter hon flyttat. Det tog två jular innan hon var välkommen tillbaka.
Känslan att vara en liten planet som drogs mellan två svarta hål fanns fortfarande kvar. Dragningskraften var så stor att hon inte kom någonstans. Hon var klämd och obetydlig. Trots allt som hänt satt hon fortfarande fast i dragningskraften mellan de två svarta hålen.
Hade hon en man? Hade hon några barn? Hade hon några överhuvudtaget några vänner eller ett jobb att vara stolt över?
Ingen av de mest elementära glädjekällorna hade hon.
Inte ens glädje kunde hon känna. Inte ens nu, på föräldrarnas begravning.
De svarta hålen fanns ju kvar. Drog och slet i henne.
torsdag 26 augusti 2010
Yvigt
Valkiga grova händer, ett lillfinger saknas, smuts under naglarna, spelande muskler på bar överkropp, grova blå byxor ihopsnörda med ett rep i midjan. Ett djupt andetag. Han drar baksidan av handen över pannan. Sträcker sig efter en kaffekopp i fikakorgen.
Cirklande rörelser. Tummarna pressas mot nacken. Mjuka fingrar över värkande muskler. Fingertopparna bränner mot hans hud. Vill men vågar inte fortsätta. Osäker.
Hon sätter sig på vedhögen, darrar av hans närhet, svetten som ångar, överarmarnas styrka, de försiktiga händerna. Sockerkakan smular när hon delar den mellan sina tummar. Hans läppar öppnas för att ta emot det söta. Hennes fingrar blir fuktiga av saliv. Han slickar den mjuk handflatan efter de sista smulorna. Tungspetsen följer livslinjen upp mot handleden.
Skuggorna från vedstaplarna är långa. På ladugårdsvägen värmer sig flugorna i dagens sena strålar. Fölet galopperar runt i hagen.
Hon kisar och skuggar ögonen med ena handen. Ser in i hans ansikte. Konturerna är suddiga i motljuset. Hans blå ögon är havsdjupa. Han sluter dem drömmande och sätter
kaffekoppen på huggkubben. Lutar sig fram. Nafsar i det mjuka skinnet där hals möter axel. Känner doften klöver och timotej. Tänderna biter i örsnibben. Han viskar. Hon fnittrar. De reser sig gemensamt utan att hans läppar lämnar hennes nacke. Hennes hand försvinner i en stor näve. Den andra trycker mot hans bröstkorg. Han försöker fånga hennes midja. Hon glider undan, trippar med små korta steg. Han följer efter, långsamt, låter henne få ett försprång. Hon skrattar högt och smiter in på höskullen.
Med yviga gester följer han efter in i ladans dunkel. Den tidigare tröttheten är som bortblåst.
Cirklande rörelser. Tummarna pressas mot nacken. Mjuka fingrar över värkande muskler. Fingertopparna bränner mot hans hud. Vill men vågar inte fortsätta. Osäker.
Hon sätter sig på vedhögen, darrar av hans närhet, svetten som ångar, överarmarnas styrka, de försiktiga händerna. Sockerkakan smular när hon delar den mellan sina tummar. Hans läppar öppnas för att ta emot det söta. Hennes fingrar blir fuktiga av saliv. Han slickar den mjuk handflatan efter de sista smulorna. Tungspetsen följer livslinjen upp mot handleden.
Skuggorna från vedstaplarna är långa. På ladugårdsvägen värmer sig flugorna i dagens sena strålar. Fölet galopperar runt i hagen.
Hon kisar och skuggar ögonen med ena handen. Ser in i hans ansikte. Konturerna är suddiga i motljuset. Hans blå ögon är havsdjupa. Han sluter dem drömmande och sätter
kaffekoppen på huggkubben. Lutar sig fram. Nafsar i det mjuka skinnet där hals möter axel. Känner doften klöver och timotej. Tänderna biter i örsnibben. Han viskar. Hon fnittrar. De reser sig gemensamt utan att hans läppar lämnar hennes nacke. Hennes hand försvinner i en stor näve. Den andra trycker mot hans bröstkorg. Han försöker fånga hennes midja. Hon glider undan, trippar med små korta steg. Han följer efter, långsamt, låter henne få ett försprång. Hon skrattar högt och smiter in på höskullen.
Med yviga gester följer han efter in i ladans dunkel. Den tidigare tröttheten är som bortblåst.
lördag 21 augusti 2010
10. Klockan 10.50 Trams
Ljudet från krattans stålkam när den dras över stenarna är ojämn. Flera drag får göras om innan stenarna ligger i de vanliga exakta räta raderna. Varje steg i gruset skall försvinna och ersättas av täta, jämna rader. Kyrkvaktmästare Enock Hoffmans ögon följer inte krattans drag, ser inte de ojämna dragen, bryr sig inte. Han brukar inte arbeta i finkläder, men måste ha något för händerna.
Kan inte den här dan återgå till en normal dag?!!
Innerst inne vet han att nästa normala dag ligger flera dagar in i framtiden.
Krattandet upphör. Enock rätar på ryggen. En suck pressas upp mellan stämbanden. Blicken reser över fälten. Ser de svartvita korna beta närmast skogsbrynet. Dörren in i kyrkan står fortfarande lite på glänt.
Jag har gjort allt som förväntades av mig. vad familjen önskade jag skulle göra. Föra traditionen vidare. Varför blir jobbet inte lättare med åren?! Han noterar att stenarna inte ligger i de förväntade räta raderna. Enocks blick fokuseras igen. Hans grova fingrar tar ett stadigt tag om skaftet. Krattandet blir jämnare. Långsammare. Koncentrerat.
Halvvägs noterar han att gräskanterna runt Friherre Gustav Didens familjegrav behöver ansas. Han hämtar ullsaxen som används som kantklippare.
En grimas och ett stön passerar hans läppar när han sätter det ömmande knät på trädgårdskudden. Lukten av nyklippt gräs känns fräscht och rensar tankarna.
Saxens jämna rytm upphör när en bildörr stängs med en dov dunst. Enocks ögon rör sig inte. Öronen nästan fladdrar av nyfikenhet. När ljudet av en gnisslande grind hörs fortsätter hsn klippandet, som inget har hänt. Denna gång i snabbare takt. Han varken slutar eller tittar upp när Elins Eccobeklädda fötter stannar på grusgången
jämte honom.
Tänk. Koncenterara dig. Hon är intelligent. Inte vilken färsking som helst. Låtsas som ingenting. Vaksam.
"Jag tänkte gå över till paret Hansson nu"
Kyrkvaktmästaren avslutar klippandet, gör en rörelse för att resa sig. Grimaserar.
"Men du behöver inte avsluta det du gör. Jag kan gå till dem ensam" Elin visar med en handrörelse att hon klarar sig själv. Vill gå själv.
"Men jag kan visa dig vägen" Enock Hoffman låter angelägen. Nästan krävande.
"Nej då. Inte skall jag besvära dig. Jag hittar. Fortsätt du med ditt arbete" Elin låtsats inte om hans krav. Istället ler hon lite i mjugg.
"Finns är något eluttag där jag kan ladda min mobil?" frågar hon istället, som för att byta ämne.
Synd att vi aldrig installerat el i sakristian. Då hade allt varit löst, tänker kyrkvaktmästaren och leder Elin mot församlingshemmet på andra sidan parkeringen.
Kan inte den här dan återgå till en normal dag?!!
Innerst inne vet han att nästa normala dag ligger flera dagar in i framtiden.
Krattandet upphör. Enock rätar på ryggen. En suck pressas upp mellan stämbanden. Blicken reser över fälten. Ser de svartvita korna beta närmast skogsbrynet. Dörren in i kyrkan står fortfarande lite på glänt.
Jag har gjort allt som förväntades av mig. vad familjen önskade jag skulle göra. Föra traditionen vidare. Varför blir jobbet inte lättare med åren?! Han noterar att stenarna inte ligger i de förväntade räta raderna. Enocks blick fokuseras igen. Hans grova fingrar tar ett stadigt tag om skaftet. Krattandet blir jämnare. Långsammare. Koncentrerat.
Halvvägs noterar han att gräskanterna runt Friherre Gustav Didens familjegrav behöver ansas. Han hämtar ullsaxen som används som kantklippare.
En grimas och ett stön passerar hans läppar när han sätter det ömmande knät på trädgårdskudden. Lukten av nyklippt gräs känns fräscht och rensar tankarna.
Saxens jämna rytm upphör när en bildörr stängs med en dov dunst. Enocks ögon rör sig inte. Öronen nästan fladdrar av nyfikenhet. När ljudet av en gnisslande grind hörs fortsätter hsn klippandet, som inget har hänt. Denna gång i snabbare takt. Han varken slutar eller tittar upp när Elins Eccobeklädda fötter stannar på grusgången
jämte honom.
Tänk. Koncenterara dig. Hon är intelligent. Inte vilken färsking som helst. Låtsas som ingenting. Vaksam.
"Jag tänkte gå över till paret Hansson nu"
Kyrkvaktmästaren avslutar klippandet, gör en rörelse för att resa sig. Grimaserar.
"Men du behöver inte avsluta det du gör. Jag kan gå till dem ensam" Elin visar med en handrörelse att hon klarar sig själv. Vill gå själv.
"Men jag kan visa dig vägen" Enock Hoffman låter angelägen. Nästan krävande.
"Nej då. Inte skall jag besvära dig. Jag hittar. Fortsätt du med ditt arbete" Elin låtsats inte om hans krav. Istället ler hon lite i mjugg.
"Finns är något eluttag där jag kan ladda min mobil?" frågar hon istället, som för att byta ämne.
Synd att vi aldrig installerat el i sakristian. Då hade allt varit löst, tänker kyrkvaktmästaren och leder Elin mot församlingshemmet på andra sidan parkeringen.
onsdag 18 augusti 2010
10. Klockan 10.47 Skratt och ordning
Elin avläser det digitala analyssvaret. Hon är inte så bra på vatten, men kemilektionerna från Naturlinjen gör i varje fall så pass att hon begriper att värdena är ovanliga.
Hon är inte så bra i vatten heller, på somrarna är hon alltid den största badkrukan. Alltid sist i, gnäller över sanden som är överallt, tårna som sjunker ner i dybotten, om de höga vågorna, att bikinin sitter fel eller de jävla brännmaneterna.
Frågan är om jag är bra på nånting?
Efter mormoderns död hade hon sökt till Skövde för att gå utbildningen till socionom, eftersom hon trodde hon gillade att hjälpa andra, men huvudorsaken hade varit att söka spår eller livstecken efter sin mor.
Och hur mycket efterforskningar har jag gjort? Inte ett skit!
Hur mycket spår kan man hitta efter en som varit försvunnen i tjugo år, egentligen?
De är så man kan hålla sig för skratt.
Undra om jag inte skall lägga ner hela skiten, flytta, åka utomlands, börja om, gå en skrivkurs, få ordning på mitt liv.
Vid tanken på "att börja om" dyker minnesbilden av Erik upp.
Mörkgröna bottenlösa ögon, brunkruffsig lugg och mjuka, försiktiga händer. Hon har inte hört av sig sedan de delade ett tvåmannatält på Roskilde-festivalen. Han går VA / VVS på Chalmers.
Han om någon borde väl veta något om vatten!
Men vafan skall jag skriva?:
Hej. Det var inte igår. Kan du hjälpa mig med att tolka det här vattenprovet?
Hälsningar Elin.
Jovisst det lät ju ytterst intimt och förlåtande.
Eller, varför inte!
Elin börjar knappa på Iphonen och bilägger analysfilen till textmeddelandet. Eftersom batteri ikonen visar endast en pinne, hastar hon iväg meddelandet och stänger av telefonen.
Undra om det finns ett eluttag i den här hålan
Hon är inte så bra i vatten heller, på somrarna är hon alltid den största badkrukan. Alltid sist i, gnäller över sanden som är överallt, tårna som sjunker ner i dybotten, om de höga vågorna, att bikinin sitter fel eller de jävla brännmaneterna.
Frågan är om jag är bra på nånting?
Efter mormoderns död hade hon sökt till Skövde för att gå utbildningen till socionom, eftersom hon trodde hon gillade att hjälpa andra, men huvudorsaken hade varit att söka spår eller livstecken efter sin mor.
Och hur mycket efterforskningar har jag gjort? Inte ett skit!
Hur mycket spår kan man hitta efter en som varit försvunnen i tjugo år, egentligen?
De är så man kan hålla sig för skratt.
Undra om jag inte skall lägga ner hela skiten, flytta, åka utomlands, börja om, gå en skrivkurs, få ordning på mitt liv.
Vid tanken på "att börja om" dyker minnesbilden av Erik upp.
Mörkgröna bottenlösa ögon, brunkruffsig lugg och mjuka, försiktiga händer. Hon har inte hört av sig sedan de delade ett tvåmannatält på Roskilde-festivalen. Han går VA / VVS på Chalmers.
Han om någon borde väl veta något om vatten!
Men vafan skall jag skriva?:
Hej. Det var inte igår. Kan du hjälpa mig med att tolka det här vattenprovet?
Hälsningar Elin.
Jovisst det lät ju ytterst intimt och förlåtande.
Eller, varför inte!
Elin börjar knappa på Iphonen och bilägger analysfilen till textmeddelandet. Eftersom batteri ikonen visar endast en pinne, hastar hon iväg meddelandet och stänger av telefonen.
Undra om det finns ett eluttag i den här hålan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)