Något unikt

Fabrikens maskiner är tysta för eftermiddagssiestan. På gårdsplanen sitter mörkhyade män i klungor under olivträden. Värmen gör det omöjligt att vistas inomhus. Det är nästan så frigoliten smälter.
Murar runt tomten skyddar från insyn. Taggtråden längs krönet hindrar flykt och intrång. I det nordvästra hörnet står en skranglig vaktkur framför en lika nött rödvitrandig bom. På en pinnstol sitter en man med en Uzi väl gömd i nyckelskåpet. Mannen trillar nästan av stolen i sina sömnryckningar.
Bakom fabriksbyggnaden står en avlång barack. Träpanelen är otät och kan inte hålla nattvindarna ute. På golvet i baracken ligger arbetarns filtar ihoprullade.
Männen lutar sig apatiska mot muren. Nästan alla äter. Pasta och pizza slinker ned med några klunkar vin. Några ligger på rygg och pustar ut inför nästa långa heta pass framför maskinerna. Två har orkat ta fram en kortlek och spelar om några cigg.

Zali Keibar lämnar sitt airconditionsvala kontor. Redan när han stänger dörren och ställer sig på trappan börjar svetten pärla sig i porerna. Hans andrechaufför reser sig, men Zali nickar åt honom att han vill köra själv. Tar trappan i ett steg och sätter sig snabbt i Mercan, plockar bort pistolen ur byxbältet och lägger den i handskfacket. Skinnklädseln klibbar mot byxornas jeanstyg. I ryggslutet rinner första rännilen svett. Han startar motorn snabbt för att inte den svarta t-shirten skall hinna få svettfläckar under armarna. Bilens kylsystem väser igång. Tack gode gud för aircondition.

När Zali trycker till signalhornet hoppar mannen vid utfarten upp på benen och häver sig på bommen för att bilen skall kunna passera. Ett dammoln av torr tunn sand lägger sig som en andra hud på vakten som i lugnt mak återgår till pinnstolen. Med en misstänksam blick åt den kvarvarande svarta massan sätter han sig denna gång lite närmre nyckelskåpet.

Zali kör ut från industriområdet och svänger av mot Milanos internationella flygplats. Köerna tätnar ju närmre han kommer. Överallt pågår olika sorters vägunderhåll. Vid avfarten mot Florens bygger man en ny viadukt och rondellen mot city verkar aldrig bli klar. Som alla andra tutar Zali för minsta anledning.

Samtalet som Zali fick på kontoret måste vara något unikt. Han har i varje fall aldrig hört talas om något liknande. Att högste bossen hör av sig till en person i hans ställning. Zali har redan begripit att de som sitter på sina feta arslen i Milano bara är underhuggare, de liksom han, och att organisationen styrs av en internationell liga. Att sedan högsta hönset skulle ha hans direktmobil kan inte vara annat än unikt.

Samtalet hade varit kort. Chefen var tillfälligt i Milano och ville träffa Zali på flygplatsen "as soon as possible". På grund av den försvunna kokainlasten visste Zali inte om han skulle se fram mot mötet eller om han skulle vara orolig. Omständigheterna gjorde att han inte hade så mycket att välja på.
Inte fan kan han hunnit fått det reda på det så snabbt? Det var ju bara sex timmar sedan jag skickade iväg Goga, tänker Zali medan han zick-zackar sig fram mot Linate Airport. Säg inte att den jävla apan har tjallat!

Airconditionkylan hjälper inte mot de svettningar som nu tränger fram i Zalis hårbotten.