Josef sneglar på Melker och Kaspar. Blinkar lätt med vänster ögonlock. Ingen av dem har sagt något sedan de anlände till lagerlokalen. Allt som behövde sägas sades i förarhytten när Baltzar satt på flaket med TV-apparaterna. Nu är det dags, innebär blinkningen.
Baltzar säger nu desto mer, eller skriker. Typ: "Det var inte min idé! Det var inte mitt fel" eller "Varför just jag? De andra då?" Han sparkar och sprattlar. Allt detta medan de med viss möda tejpar fast honom i stolen mitt på golvet. Baltzar försöker till och med bita dem när de trycker in golfbollen och drar tejpen runt nacken, över munnen.
När Josef tar hammaren från verktygshyllan ylar Baltzar genom tejpen, trots fastsatta händer och ben så får han stolen att studsa. En blöt fläck sprider sig från skrevet ner längs byxbenen. Inte förrän järnhuvudet träffar Baltzars underkäke tystnar han. Ljudet av krossat käkben och utslagna tänder ekar mot den tömda lastbilen. Kraften i slaget gör att kroppen faller åt höger och Baltzars huvud slår i betonggolvet med en dov duns. Ögonen slocknar som ett strömavbrott. En tand spretar ut genom tejpen.
Josef säger fortfarande ingenting. Han sträcker bara fram hammaren till Melker. Alla är tysta. Baltzars rosslande andhämtning låter som en motorsåg. Bredvid Melker står Kaspar som förstelnad.
Med den överräckta hammaren menar Josef att nu är det Melkers ansvar att göra resten. Sopa igen spåren och rätta till misstaget. Melker vet vad som krävs och tar stillsamt hammarskaftet i sin hand. När han går fram mot Baltzar står Kaspar kvar bakom honom. Fortfarande fastfrusen försöker Kaspar vara någon annanstans. Han förstod vad som skulle hända, men var ändå inte beredd. "Är det jag nästa gång?" Frågan hans ögon uttrycker uttalas inte.
Melker slår baksidan av hammaren mot Baltzars tinning. Grön hjärnsubstans blandar sig med blodpölen runt huvudet. De rödagröna prickarna i Melkers ansikte ser ut som en blandning av röda hund och digerdöden. Ansiktet blir randigt när han försöker torkar bort vätskan med baksidan av handen. Bara hammarskaftet sticker ut framför örat på Baltzar.
Kaspar får panik och kaskadspyr när Josef lägger sin näve på hans axel.
11 kommentarer:
Det är inte alltid det läskigaste som är läskigast, utan det kan vara en detalj på rätt ställe: "En tand spretar ut genom tejpen."
Tempusbyten!!
Olika tempus! Jag vet.
Men ville få Josefs slag att vara dåtid och Melkers att vara nutid.
Blev lite svårt.
Jo, det funkar, om du har imperfekt (preteritum) även på: "Kraften i slaget gör..." och fram till det styckets slut. Då blir det logiskt. Tror jag!
Morgonlektyr av det otäckare slaget ;o.
Mycket bra, spec när jag hänger med i hur du tänkte kring nutid/dåtid, det höjer. (Fast, och jag är inte någon expert, måste inte hela det stycket vara i preterium? Du har kanske inte ändrat än...) Som sagt, mycket bra. Och att du lyckas skriva innan puffen :)
Otäckt. Tempusbyten, redan påpekat av andra ser jag.
"Ögonen slocknade som ett strömavbrott" fungerade inte riktigt för mig men i övrigt tycker jag att du har lyckats bra med en riktigt vidrig scen.
En så otäck historia att jag fastnade i den. Jag var tvungen att se hur det gick för den stackars Baltzar.
Inte alls bra, fick jag konstaterat.
Det vidrigaste av allt var när hammarskaftet stack ut framför örat på den stackaren.
Detaljer får din historia att fängsla. Bra gjort!
:)
bra lite action och röj....
Otäck historia.
Läbbigt!
Lite väl läbbigt för mig. Jag fick äckelkänsla och det gjorde ont i mig när jag fortsatte läsa.
Att du lyckas ;) Ordet stämde ju perfekt. Nu blev jag färdig att skriva till sist. Inte en dikt!
Skicka en kommentar