Hon slänger in färdigmåltiden i micron. Knäpper upp polisuniformens översta knappar.
Hon är frustrerad över att hennes arbetskamrater inte accepterar henne sätt at jobba. Therese, liksom alla andra, vill visa sig duktig och känna att hon duger för den hon är.
Ovanför matbordet visar den ärvda amerikaklockan att hon borde ätit för tre timmar sedan. I köksfönstret kämpar tre torra krukväxter för sin överlevnad. En svärmors tunga, en svärdslilja och en orkidé. Micron plingar till och Therese drar av skyddsplasten.
Inte heller familjen eller vännerna förstår henne. De tycker hon engagerar sig för mycket i sitt jobb. Trots att Therese försökt förklara så förstår de inte.
Med ett glas rött i handen tar hon tallriken med sig till vardagsrummet. På TVn körs jingeln för kvällens Rapport. Doften från kycklingrätten känns inte alls som den ser ut på förpackningen. Långsamt och med stela leder sätter hon sig i Billysoffan. Förutom den upphängda TVn är väggarna i vardagsrummet tomma. I de nedåtgående solstrålarna noterar Therese att fönstrerna inte blev putsade denna våren heller.
Therese höjer volymen när TV-reportern inleder ett inslag om risken för ett eskalerande MC-krig.
”Varför skall inte mitt arbete gå att kombinera med ett privatliv?”, tänker hon ”Nu måste jag förmodligen välja mellan det jag vill eller det andra tycker jag skall. En vacker dag skall de få se att arbete och privatliv går att kombinera”.
Medan inslaget om den mördade MChuliganen Baltzar Jönsson körs på TVskärmen lyfter hon gaffeln mot sin öppna mun. Med en rynkning på näsan går hon tillbaka till köket och fiskar upp förpackningen ur soporna. Sista förbrukningsdag var förra måndagen. Therese knycklar ihop kartongen tillsammans med kycklingröran och trycker ner de återförenade förpackningarna i en tom ICA-kasse. Från hörnskåpet tar hon ut bag-in-boxen ”Vina Maipo” förkunnar etiketten. ”Jag får väl dricka mig mätt då” konstaterar hon. Resignerat sjunker hon tillbaka ner i soffan och tar en klunk ur vinglaset.
I intervjun med Länspolismästaren ser hon sig själv och Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon passera i bakgrunden.
”Men hur? Hur skall man få arbete, fritid och familj att fungera i symbios med varandra.?” Frågan hänger obesvarad kvar i hennes undermedvetna.
6 kommentarer:
Bra skrivet, och jag vet svaret...
Som polis har man inget privatliv och kan glömma ett normalt liv.
Det fick jag lära mig då jag sökte till polisen som tjugotreåring, och valde därför att INTE bli polis.
Ett val jag aldrig ångrat.
Tycker det är lite för mycket berättarröst i den här, hade kunnat vara lite mer aktivt skrivande. Pass oppp också med folk som pratar för sig själv. Om du absolut vill ha en privat monolog så kör på en inre monolog. Då är det också mycket bra att inte skriva tankar som repliker utan som just tankar. Vanligen i kursiv stil. Det är lite för mycket citationstecken i din text som förkunnar olika saker. Försök hålla dig till ett sätt. Ex. citationstecken för repliker, enkla citationstecken för citering, och kursiv text för tankar. Pluspoäng för maten som gått ut. Akta dig dock för clichéerna; halvalkoholiserad polis är definitivt en överanvänd karaktärisering.
Bra skrivet! Funderar på om tankarna om jobb och privatliv går att få fram på annat sätt än genom citerade tankar...?
Några småsaker om en bra text:
Svärmorstunga, eller bajonettlilja som den också heter, är ett ord.
Maten i micron fick mig ställd eftersom den oftast är fryst och alltså håller sig i evigheter. Färsk färdigmat å andra sidan håller sig så kort att man vanligen äter den samma eller nästa dag. Tror jag, i alla fall.
" ”Varför skall inte mitt arbete gå att kombinera med ett privatliv?”, tänker hon ”Nu måste jag förmodligen välja mellan det jag vill eller det andra tycker jag skall. En vacker dag skall de få se att arbete och privatliv går att kombinera”."
Första och sista meningen är i princip identiska. Ändra en av dem.
Inte din bästa text men du håller deckarstilen på ett konsekvent, behagligt sätt.
Man kan tydligen tycka väldigt olika om texter (så det här gör dig säkert förvirrad ;)).
Jag tyckte detta var jättebra!!! (hackade bara vid svärmorstunga och tänker duger som "den" hon är inte "för") (alltså absoluta petitesser, maten ska du inte ändra, man kan köpa kyld snabbmat som har råkat bli gammal och den kan ha stått i kylskåpet ett par dagar för länge, för mig visade det just på hur sorglig situationen var!)
Det som också fångade mig med en gång var sättet du berättade det på, en slags ögonblicksbild av någon, tecknad med värme, inte alls för mycket berättarröst för mig, hennes tankar och tröttstämningen som jag så kände igen så mycket trots att jag inte alls egentligen lever den sortens liv - alla har vi väl sådana dagar och alla borde vi ha så pass mycket fantasi/empati att vi kan sätta oss in i det.
Jag blev nästan förvånad över hur "nära" och naken den här texten kändes för mig som kvinna, skriven av en man.
Så man kan tycka väldigt olika om texter tydligen...
Du skrev bra!
Ps. Jo, har länge haft någon som är modig ;). Fast det gör ju ändå inte alltid livet enkelt...
(kanske krävs det mod av mig att inse det, så den raden var på sätt och vis dubbel trots allt, usch jag är mycket "naken" i mina texter - på gott och ont, har ett behov att lämna ifrån mig, för att sedan kunna gå vidare). Någon bok blir det nog aldrig.
Nu försvinner jag ut i Skotska vildmarken, så det blir nog tyst med kommentarer från mig ett tag. Må gott :)
Och sen kom jag på att jag antagligen är den av alla här som inte skriver professionellt... Hm - alltså sa jag antagligen fel saker iaf :(
Skicka en kommentar