Oviktigt

Anton Burghofers filosofi är att leverera det kunden vill ha, att göra det snabbt utan att godset har tagit skada. Naturligtvis mot bra betalning. Man måste ju leva också. Antons anställda gillar att ha honom som chef. Han är snabb till beslut, rättvis, lyhörd för allas behov och inte alltför auktoritär. I Berlinområdet är hans företag den snabbast växande transportfirman. Men han har aldrig ställts för det ultimatum som mannen mitt emot honom ställer.
Mannen hade parkerat hans frus Audi framför ingången, stormat in på hans kontor, iklädd hans egen kostym, vilt viftande med hans farfars SS-bajonett. Anton skjuter stolen från skrivbordet och iakttar mannen framför sig. Kortklippt rödlätt frisyr, mjuka händer som aldrig utfört något grovarbete, utstående öron. Anton behöver tid, behöver fundera igenom situationen, men det är något med mannens ögon som gör att han inser att tiden är knapp. Måste vara vildheten de utstrålar.

Zygmunt ler inombords över bordsgrannens vånda. Medan han väntar på ett svar karvar han in sina initialer i mahognyskivan. "ZZ". Zygmunt Zimmerman. Han hade ju bara ställt en enkel fråga. Borde varit hur lätt som helst att leta fram en så oviktigt uppgift. Att sen konsekvenserna av att lämna frågan obesvarad inte är oviktiga är ju en annan sak. Ett knorrande från magen göra att Zugmynt kommer på att han glömde äta frukost innan han lämnade Burghofska hemmet.

"Vet du hur många bilar vi har ute på vägarna samtidigt" dialog ger tid tänker Anton. Kanske hinner någon i personalen komma. Mannen slutar med sitt karvande, reser sig och säger OK, så ljudlöst att det nästan inte hörs och börjar gå mot det halvöppna kontorsdörren.
"Nej, vänta nu lite" Anton viftar avvärjande med händerna. "Inte så många att det inte går att ta reda på vilken som åkte över Krakow de 24de." Anton lugnar sig när främlingen vänder sig om. "Men det kan ta lite tid" Anton höjer ögonbrynen för att få lite förståelse. Samtidigt vågar han inte tänka på sin hustru och son. Ljuger han om att de lever och är välbehållna?

Zygmunt tröttnar på mannens förhalande. Med två snabba steg hoppar han över skrivbordet och sätter sig i företagsledarens knä. Sticker upp bajonetten i näsan och drar till. Mannen skriker till, tar sig för ansiktet. Blodet från den uppsnittade näsvingen sipprar fram mellan fingrarna.

"Jag ska, JAG SKA!!" skriker Anton och försöker göra sig fri från galningen.
Aldrig har hans prinskorvar till fingrar rört sig så snabbt på tangentbordet. Han loggar in på GPS-historiken. Slår in Krakow och datumet. Får fram att Mandini hade en körning den 24de, destination Milano. Trycker "print-screen" och sträcker fram utskriften. Blodfläckarna på pappret verkar inte störa när psykfallet läser innehållet.

"Det funkade ju fint" Zygmunt bryter på polska. Han viftar glatt med lappen framför ansiktet. "Nebosian Srl, Milano. Jag lånar din frus bil igen?" Zygmunts fråga är retorisk och får heller inget svar. "åsså behöver jag de här" Zygmunt sträcker sig efter mobilen och plånboken som ligger i utkorgen på skrivbordet.
"Jag låter sonen ligga kvar i bagageluckan hela vägen till Milano. Han har säkert aldrig varit i Italien" Zygmunt blinkar åt mannen som återigen sjunkit ner i chefsstolen."dessutom vill jag inte köra ikapp med polisen på autobahn, man måste vara försiktig på vägarna. En olycka händer så lätt". Glatt visslande lämnar Zygmunt kontoret.

Sårbar

Amning är en bubbla av osårbarhet. Barnets fulla koncentration av att inmundiga näring. Marias enkelspåriga tanke att det enda som betyder något är att Jezus får i sig den mat han behöver. Vid tinningarna ser hon barnets vener pulsera i takt med hjärtslagen. Små tysta, lätta "da dunk, da dunk" som hon känner mot sin bröstkorg. Barnets tunga runt bröstvårtan ger ifrån sig ett litet smackande ljud vid varje sugning. På grund av en lätt snuva släpper han ibland bröstvårtan för att få luft. Helst hade han nog sugit utan att andas. Lukten av hotellrum blandas med odören från en obytt blöja. I sin bubbla känner Maria en total harmoni, utan vilja eller lust att gå tillbaka till världen utanför. Hon och barnet är universum.

Tänker hon efter är det egentligen tvärt om. Hon har aldrig varit mer sårbar än nu. Med barnet har Josef fått ytterligare en hållhake på henne. Ytterligare en orsak för honom att tvinga henne kvar. Tidigare har hon alltid kunna skydda och försvara sig själv, varit lite av en tigrinna i en värld av onda, starka män. Men nu, nu har hon en till att ta hand om.
Hon vet mycket väl vad Josef håller på med. Det var bara under deras första tid tillsammans som han försökte göra intryck av att vara företagare. Sa hela tiden att han hade en byggfirma, eller en videofirma, eller en kiosk. Det var alltid olika grejer han höll på med. Tills en dag då Maria råkade läsa ett brev från försäkringskassan, där en mutad tjänsteman hade sjukpensionerat Josef för en whiplashskada från en olycka som han aldrig hade varit med om. Brottsligheten betalar deras vardag och Josef är näst högst på stegen.

Var skall hon hitta skydd? Samtidigt som hon tänker tanken framträder en bild av en man. Muskulös, leende och med kraftiga handleder. Det är knappt hon vågar tänka på honom. Rädda att bara tanken på barnets far skall göra att Josef får reda på sanningen. Trots att hon är nyförlöst känner hon ett pirr i underlivet och hjärtfrekvensen ökar när hon tänker på deras enda natt tillsammans. Hon hade känt sig som en annan person. Fri i anden och utan krav. En natt tillsammans med ett spöke, ett andeväsen. Hon med ledaren som inte många hade sett, än färre träffat. Maria visste att hans högre rang aldrig skulle hindra Josef. Det skulle bli på liv och död. Hon, om någon, visste vad Josef var kapabel till.

Hon tycker synd om de tre motorhuliganerna. Efter hon berättat för Josef om den stores kommentarer efter han lämnat rummet, hade något vilt skymtat bakom Josefs svarta blick. Hon kände igen de ögonen. Två pupiller redo att explodera i våldsamhet. Nu är de försvunna med lastbilen som stått parkerad utanför hotellfönstret. Hon vet att de kommer tillbaka med minst en man mindre. Man ljuger inte för Josef ostraffat.

Hon måste börja planera. Planera för en annan framtid. En egen framtid. Hon kan inte fortsätta leva med oron. Hon kan inte fortsätta vara så här sårbar.

Kulturkrock

Goga lyfter på munstycket till bensinpumpen. Hans pupiller rör sig oroligt. Skannar av området. Observerar de andra bilisterna. Följer de bilar som kör upp på infarten till bensinstationen. Hans blick letar efter den röda mercan och den uppretade tysken. Han förstod sig inte på tyskar. Det hade ju bara varit en skråma i lacken, men för tysken verkade det varit jordens undergång. Goga förstod inte hur en bil kan vara så viktigt? I Senegal fanns inga bilar utan att de var rostiga och repiga. Utsidan spelade väl ingen roll bara de fungerade.
Den uppretade tysken hade inte slutat svära och vifta med armarna förrän de alla fem rest sig ur toyotan och ställt sig i en ring runt det lilla, feta, rödlätta tyskskrället. Då hade han knipit och surmulet gått tillbaka till sin bil och kört ifrån rondellen i en rivstart. Goga visste att tyskar inte vek ner sig så lätt och skulle han dyka upp kunde vad som helst hända.

Det är fjärde gången de kört fel. Utanför Munchen bytte han kartläsare. Viva är bra på mycket, flink, snabb och lydig. Men kartor och bokstäver är inte hans gebit. Goga tror inte han gått en dag i skolan. Surmulet flyttade Viva till baksätet, när Goga slängt kartboken till Jean-Luc. Hade det hjälpt? Icke. Nu är de fel igen.

"Merde" svor Goga tyst för sig själv. "Merde, merde, merde" sa han högt och blängde in på Jean-Luc. Jean-Luc låtsas inte han hör, kanske gör han inte det heller för han lyfter upp telefonen som ligger i framrutan och svarar. Goga kör ner ena handen i fickan och prasslar med de sista eurosedlarna. Sista tankningen sen måste vi fixa med pengar, tänker han när Jean-Luc öppnar sidorutan och sticker ut telefonen.
"Zali!" säger han mellan tänderna.

Goga ser trött på mobilen. Det är fjärde gången han ringer.
"Hålla"
"Hur långt har ni kommit?"
"Vi är strax utanför Hamburg" ljuger Goga. På en skylt innan bensinmacken stod det HAMBURG 200.
"Bra. Jag har namnet på chaffören. Giovanni Mandini. Jag textar det till dig."
"mmmm" mumlar Goga till svar.
"Våra kontakter på tullen har sett lastbilen passera Öresundsbron. Så bilen försvann någonstans mellan Malmö och Stockholm. Letar just efter någon kontakt hos polisen som kan informera om de fått in någon anmälan."

Goga känner igen den röda mercan som passerar ute på motorvägen. I följe har mercedesen två vitgröna audis. På audibilarnas sidodörrar står texten "Polizie". Helvete!!, far genom huvudet på Goga när han duckar bakom bussen.
"OK tack, Vi måste dra nu" Goga avslutar samtalet. Slänger sig i in på förarsätet utan att betala för tankningen.

Nere i Milano tittar Zali förvånat på sin Nokia.

Franskt

Carlos spänner munskyddet över ansiktet och böjer sig ner över den späda flickkroppen.
”Hur gammal år hon”
”Tretten, fjorten. Högst femten år” Tone applicerar kamerautrustningen på stålställningen en halvmeter ovanför Carlos huvud.
”Hur långe har de legat här?”
”Inte mer än tre-fyre timer, om man bedömer koaguleringsprocessen på blodet.”
”Du tror inte de är släkt då? Far och dotter? På sightseeing resa i Sverige” frågar Carlos. Inte för att han tror det själv eftersom mannen och flickan inte är ett dugg lika till utseende. Flickan har tunna lemmar, nästan späd, inte anorektisk, men nästan. Brösten under den röda blusen är inte fullt utvecklade, utan små och päron formade. Mannen är svartmuskig, sydeuropeisk. Grova arbetarhänder och en tjock mustasch. Klädd i arbetsoverall.
”Nä tror inte det. Mannen är sydeuropé” bekräftar Tone” kanske arab, flickan härstammar mer från öst, Ryssland? Flytta på dig nu så jag kan ta de bilder ni behöver till utredningen” avslutar Tone.
”Något sexuellt?”
”Inget som tyder på det så här långt. Hon har ju jeansen på!” Tone trycker på kameran och ljusblixtarna reflekteras i tältets vita plast.

Therese sticker in sin vassa näsa i tältöppningen. Vädrar i den unkna luften. En air av död och blod. I Carlos profil ser hon nyfikenhet och intresse. Hans dåliga morgonhumör är nästan helt borta.
”Hittade du något på förgasaren?” frågar han utan att ta blicken från en liten blänkande metallbit han observerat på mannens overallkrage.
”Jo, där fanns ett serienummer. 354-SHR-89443-SE.” Therese sifferminne är inte det bästa så hon läser raden från sin Iphone.
Carlos sträcker fram handen för att vända på mannens krage. Tone slår till hans hand, lite lätt. Han rycker den till sig av förvåning. Ovan att bli tillrättavisad.
”Inte röra. Inte än” säger Tone förmanande.
Carlos vänder upp sig mot Therese.
”Ring till kontoret och be dem kontakta Harley Davidsons fabrik i USA”
”Redan gjort. Jag skickade ett mail” Therese viftar med sin mobil.
Carlos suckar ”Så bra då” får han ur sig med viss tvekan.

”Nu så, jeg er klar” Tone ger sitt tillstånd att röra kropparna, men bara efter de tagit på sig de framsträckta plasthandskarna. Efter visst meckande för att få in sina fingrar i den thighta plasten vänder Carlos på mannens krage.
”Ohh, en fleur-de-lis” noterar Therese. På undersidan av kragen är en liten metallfigur fastsatt. Figuren har tre lila kronblad. Bladen vid sidorna är utåtböjda, kronbladet i mitten står rakt upp.
”En flör-de-vaddå?” Carlos är spydigt.
”En fransk lilja. Symbolen för Frankrike” Therese ger gärna tillbaka på Carlos spydighet.
”Detta villa jag också ni ska se.” Tone avbryter den påbörjade munhuggningen och viker ner flickans jeansjacka så ena axeln blottläggs. Ungefär där man tar sin poliospruta har flickan en duva tatuerad. Duvan har en liten lilja i näbben. Under duvan är namnet: ”NINA” ingraverat med snirkliga bokstäver..

Nina

Granarnas långa grenar skär i ansiktet. Dyngsura strumpor klafsar i den blöta mossan. Bakom honom knäcks en gren. När han ser över över axeln byter stigen riktning. Hela tiden. Varje gång.
Stämbanden är sträva och slitna efter allt ropande och skrikande.
"Ninotschka, NINOTSCHKA" kraxar han, med händerna framför munnen som en megafon. "otschka, otscka" ekar det tillbaka mellan träden.
"Min duva, min syster! Var är du?" "är du. är du"
Han ber med armarna utsträckta. Tårar sältar hans mungipor.

Utan att han märker det tar skogen slut, övergår utan förvarning till en sumpig sankmark. Redan efter ett par steg sitter han fast med dy upp till knäna. Han faller framåt i slow motion.
Just när ansiktet skall träffa vattenytan är han tillbaka i sjukhuset. Tvångströjan stramar. Fästena för elkontakterna bränner i bröstkorgen. I skuggan vid dörren står en läkare med en borrmaskin. När den vita rocken kommer ut i ljuset ser han att läkarens ansikte är hans eget. Läkaren ler med en glugg i främre tandraden. Mannen sätter igång slagborren.
Helt plötsligt ser han borrmaskinen i sin egen hand. Den trycks mot tinningen på styvfadern. Skinnet snurrar ihop sig när borren nuddar huden. Han trycker till för allt vad han är värd och känner en varm vätska spruta upp i ansiktet. Utanför, på gårdsplanen, ropar modern: "Ninotscka". Systern svarar glatt.

Tillbaka på rygg i träsket. Helt genomblöt. Vinden viner i trätopparna. Brummandet från slagborren fortsätter.


Zygmunt vaknar badande i svett med lakanet virat runt kroppen som en tvångströja. På golvet, jämte den vibrerande telefonen, ligger en kvinna i fosterställning. Hennes händer och ben är ihoppressade med en gulsvart packtejp. Skräck och rädsla lyser i ögonen. Framför ansiktet har blod koagulerat i en brunröd fläck. Kvinnan andas med små korta andetag. Hon har inte sovit en blund på hela natten.
Utan att öppna ögonlocken trevar Zygmunt över hennes ansikte, känner tejpen över munnen, fingrarna glider över snor och tårar. Han hittar telefonen med långfingret, just bredvid kvinnans avskurna öra.
Allt är hennes egna fel! Hade hon bara haft bättre koll på sitt barnhem hade Nina inte varit borta. Inte varit försvunnen. Han måste hitta henne, måste ha tillbaka sin lilla duva, annars orkar han inte leva mer.
"Ninotschka?" svarar han i luren utan att läsa numret på displayen.

Linjal

Maria mäter avståndet mellan månen och jupiter i kräftans tecken. 91 -120 grader söder. Längs linjalen drar hon ett tunt blyerts sträck. Bilden framför henne gör henne lite orolig. Dels att kräftan, eller cancer, låter olycksbådande på svenska, men också att vatten är ett styrande element i stjärntecknet oroar henne. Hon har själv aldrig lärt sig simma och hennes syster togs av tsunamin för några år sedan. Så hon har inga goda erfarenheter av vatten. Hon är mycket angelägen att hennes nyfödde son skall få en bra framtid. Hon tittar på barnet som tar sin frukostsovning på snuttefilten i soffan. Han ser helt harmoniskt ut efter amning. Hur skall det gå för dig i denna onda värld, undrar Maria och får nästan en tår i ögonvrån.

Hon jämför barnets horoskop med sitt egna och med faderns. Kan hon gjort fel någonstans. De räta linjerna går kors och tvärs över pappret. Hon slår tankspritt linjalen mot kinden. Den sista linjen gör henne konfunderad. Så bra kan det ju ändå inte vara? Hon rättar till en hårtes som hänger i ögonen och tittar under luggen bort mot Josef i andra änden av hotellsviten, orolig att han ska märka att det inte är hans horoskop som hon jämför med på soffbordet. Men det verkar lugnt. Josef är inte det minsta intresserad av astrologi och kan inte skilja oxen från tvillingarna. Dessutom verkar han vara fullt upptagen med att skälla ut de tre nyanlända motorcykelkillarna.

”Era puckon” Josefs ögon slår blixtar mot de tre skamsna besökarna. ”Hur fan tänkte ni? Tänkte ni överhuvudtaget?” Det var länge sedan han varit så upprörd. När han är upprörd bryter han på persiska.
Melker försöker att inte möta Josefs blick, Kaspar önskar han stannat hemma, Baltzar har pekfingret lång uppkört i näsan och verkar vara på en helt annan plats.
Josefs slår till Baltzar med öppen hand så nageln i näsan snittar ett litet jack i näsvingen. Aj som fan, skall Baltzar till att säga, när Josefs lavett återkommer från andra hållet och spräcker Baltzars överläpp.
”För helvete, visa lite respekt när jag talar till er” säger Josef och höjer handen även mot Melker, men stoppar slaget i luften.
”Vi trodde…. trodde… du skulle bli glad” stammar Melker fram och hukar sig något över den kommande smärtan. ”att det var en bra födelsepresent till Jezus” samtidigt räcker han fram det tre första presenterna. Pengar, röka och Myrra.
”Visst, men ni kan ju inte bara sno en långtradare, så där efter eget tycke och smak.” Handen hänger fortfarande över Melker. Med andra handen pekar han att Melker skall sätta ner de andra gåvorna på golvet. ”Sånt måste planeras, beställas, kontrolleras. Tänk om någon annans organisation planerat något för denna transporten?”
”Vi tänkte nog inte så långt” säger Kaspar. Baltzar säger inte något alls utan tar t-shirten och försöker stoppa blodflödet från att sprida sig ner i skägget.
”Dessutom stod långtradaren inte på vårat området. Vad skall juggarna i Kalmar säga?” Josef tar ner handen. Melker andas ljudlöst ut mellan tänderna.

På vägen ut ur hotellrummet sparkar Josef till Baltzar mellan benen, så denne ramlar i en kvidande hög på golvet. När Josef slår igen hotelldörren efter sig, får Jezus nog och vaknar med ett skrik. Maria plockar upp barnet, tröstar med bröstet och hör Melker viska till Kaspar:
”Säg för helvete inget om resten som hände, för då är det över för oss alla”


Och här händer sedan ?
1. Maria skvallrar för Josef om vad Melker sa
X. Baltzar skyller på de andra och berättar för Josef att Kaspar råkade ha ihjäl chaffisen
2. Efter frukosten är Josef ändå rätt nöjd och förlåter dem

Dagsnyhet

Emily står som vanligt framför alla diplom och upphängda utmärkelser. En del har ram och glas, andra är bara uppsatta med nålar. I mitten hänger det finaste priset. En guldmedalj. Emily känner på strukturen på det förgyllda myntet. Myntet känns stort och tungt. Hon vänder på den runda skivan och läser: "Förtjänsttecken för extraordinärt utfört arbete tilldelas Carlos Villacorta de Falcon". Hennes mor är stolt över sin bror, men Emily älskar sin morbror. Emily längtar till imorgon när morbrodern skall komma på hennes 10-årsdag. Han brukar alltid ha så spännande presenter.

Från TVn i bakgrunden hör hon om oljeutsläpp utanför USA. Hon kan inte för sitt liv begripa varför vuxna måste åka bil var de än ska. Avgaserna och oljan förstör naturen. Dödar de fina fiskarna, skadar de färgglada fåglarna och de söta uttrarna ser ut som svarta sälar. Hon bestämmer sig för att idag skall hon cykla till skolan, istället för att ta skolbussen.

"Nu får du skynda dig" ropar hennes mor från köket. "Klockan är kvart i"
"OK" Emily trycker på off-knappen. Tar på sig sina rosa converse samtidigt som hon svänger sin röda adidasväska över axeln. "Hejdå!" ropar hon in i köket där hennes mor ger henne en slängkyss med ena handen och försöker balansera en temugg i den andra.

Emily är glad att hon gör en insats för miljön när hon svänger ner från uppfarten framför villan. Precis innan cykelbanan ser hon en liten buss med konstiga nummerplåtar. Ett stort "I" och europeiskaunionens flagga sitter vid sidan om nummerplåten. Bokstäverna bildar ordet "Toyota" på bakluckan. När hon passerar kikar hon nyfiket in i bussen. Hon ser inte mycket eftersom bussen har tonade rutor, men i framsätet möter hennes blick ett par bruna, djupa ögon. Mannen i framsätet tittar lika nyfiket och intresserat tillbaka. Mannens hy är ebenholzt färgat och håret är kort och krulligt. Hans gula tänder ler mot Emily. Utseendet gör Emily än mer nyfiken. Hon har inte träffat många mörkhyade människor i sitt liv. Inte många från länder utanför Sverige heller för den delen. För utom morfar från Chile förstås.


Anns skrivarpuffar tvingar mig att hoppa lite i tiden. Typ ungefär 24h, men det kanske gör det hela bättre. Få lite inblick i framtiden.
Så vad kommer hända här då?
1. Emily cyklar förbi bussen utan att stanna
X. Emily stannar och knackar på rutan för att prata med mannen
2. Bussen följer långsamt efter henne på cykelbanan