måndag 2 november 2015

Öde

Öde
Ett öde har alla utom jag. Ingen vill egentligen veta sitt öde. Ingen vill förstå vad som kommer hända i framtiden redan idag. Ingen vill vara förberedd på det värsta, eller ens beredd på det bästa. Då försvinner överraskningseffekten och den är en del av ödet. 
Men jag vet redan mitt öde eftersom jag kan se in i framtiden. Så ödet blir därmed ingen överraskning. 
Men det är väl kanske ditt öde, säger ni, och det skulle jag också vilja tro, om jag inte visste bättre. 
Att se vad som kommer hända kan aldrig vara ett öde, bara en egenskap, som vilken som helst. Att vara bra på matlagning, duktig på att sy och ta hand om familj och barn. Till och med att ha ett anlag för algebra är en egenskap lik den att kunna se in i framtiden. 
Fast det medför vissa problem. Till exempel skulle jag kunna bli hur rik som helst, eftersom jag vet vilken lottorad som kommer stå som ensam vinnare nästa vecka, eller jag kan se på vilken plats kulan stannar på i ett rouletthjul. Men hur kul är det egentligen. Får jag inget motstånd, ingen riktig utmaning, så är det inte ens kul. Och hur lycklig blir du av pengar. 
Tänkt dig att för varje människa du träffar så vet du hur er relation kommer bli. Träffar du och blir förälskad i en man eller kvinna så vet du redan vid första ögonkastet hur ert förhållande kommer att bli. Stormigt eller lyckligt, barnlöst eller med tio ungar. Otrohet och glädje, dödsfall och nybyggnation av villan. Allt ser du redan i er första stund. Och med facit i hand, kan jag en bli förälskad?
Jag skulle kunna hålla med om att mina egenskaper är mitt öde. Att hur jag väljer att förvalta och använda dem eller inte använda dem blir hur jag förhåller mig till mitt öde. Fast de flesta söker en hel livstid efter sina egenskaper. En del hittar dem aldrig, endel hittar dem men förstår inte att använda dem. 
Till skillnad från dem hade de ett val. Det hade aldrig jag Att kunna se in i framtiden är inget val. Det bara finns där. 
Jag vaknar och vet redan vad som kommer hända under dagen. Till och med innan jag somnar vet jag vad som sker nästa vecka. Samma dag som jag insåg att jag fanns till, förstod jag hur mitt liv skulle utveckla sig. 
Då funderar jag över om inte själva ovissheten kring livet är meningen med det samma. Ovissheten och överraskningen om vad ödet bär i sitt sköte. blir ett sätt att leva. Ett sätt att överleva. 
För jag pallar det inte längre. Jag orkar inte leva i denna vetskap om min framtid. Jag vill ha ovissheten om vad som ska hända sedan. Till exempel finns det en himmel? 
Långsamt lyfte jag pistolen mot tinningen. Jag hörde knallen kort, men det kändes inget. 

Det var den 2 november 2015 som jag sköt mig fast det kom ju inte som någon överraskning.

8 kommentarer:

Maria1723 sa...

Bra skrivet!

Ethel Hedström sa...

Nej så vill inte jag heller leva. Som ett livslångt straff.

marmoria sa...

Klurigt!

Grå papegoja sa...

Bra! Välkommen tillbaks till skrivpuff!

Kalle Byx sa...

Klurigt som sagt.

Charlotte sa...

Väldigt klurigt, intressant grundtanke.

Birgitta Rudenius sa...

Intressanta funderingar

Jag tänker mina steg

skimmer sa...

jag ville veta,,, framtiden så jag kände mig trygg

,men nej ingen trygghet

oro
allitd dessa männiksor som planerar

som jag
elr

som min granne
ensam¨
flygdöd

något nagerlack


ont