2. Klockan 9.24 Skriva

Den vita lacken är till hälften skuggad. Elin håller sin strumpklädda fot på bromspedalen. Den gröna skogsridån går tvärs genom biltaket.

Svalorna flyger lågt över rapsen, veten vajar i den mjuka brisen, röda och gröna prickar tynger grenarna på fruktträden. Framför bilfronten är ett hav av gula, gröna och bruna fyrkanter. Som ett pekfinger markerar kyrktornet de första solstrålarna som kämpat sig genom det tunga, grå molntäcket. Torkarbladens gnissel mot vindrutan har upphört. Husen verkar utslängda lite huller om buller.

Efter att så länge bara sett en nyans i färgskalan, lägger Elin sina glasögon på instrumentbrädan, och gnuggar sina ögon. Man kan tro att hon är hänförd över utsikten, men egentligen torkar hon bort en begynnande tår. Fuktiga ögon för sin hemlängtan. Sina föräldrar och sin bror. Skulle hon orka skriva till dem igen?
Med hälen petar hon tillbaka de fotriktiga Ecco-skorna under sätet. Sätter tillbaka glasögonen på näsan. Lättar på bromsen och när hon trycker ner gaspedalen rullar volvon sakta ner längs grusvägen kantad av trästörar, mot första klungan hus.

Slutdestinationen, är enligt GPSn 500 meter längre fram. Men nu använder inte Elin på de tekniska hjälpmedlen längre. Hon kan se parkeringen framför kyrkan.

*************

Ett vitt decimeterbrett fönsterbräde, oputsade rutor med spröjs, flugskit på skomakarlampan. Inga gardiner, men tre stora välmående pelargoner. Två röda som omger en gul.

Alfred vattnar sina gunstlingar rikligt från vattenkannan i koppar. När han sett att broderns andhämtning var tung och jämn hade han till och med tagit lite dricksvatten ur stålhinken på diskbänken.
"Men säj inge te körkvaktmästarn" viskar han till kronbladen.

De sista dropparna skall precis hamna i lerfatet under den prunkande gula, som alltid brukar få lite extra, när han ser den genom köksfönstret. En vit bil som kommer slingrandes ner från skogsbrynet. När den passerar mellan ladan och boningshuset duckar Alfred bakom ekbordet. Han känner inte igen flickan bakom ratten.

En färsking!. Han lutar sig mot fönstret och spanar upp mot kyrkklockan. Hon är tidli.

Alfred knäar till sin yngre bror på kökssoffan.
"Dö, De e best du utfordra djura och gör klart uppapå rennet"
Yrvaket och med snuset rinnande i mungipan sätter sig Anton upp, lägger handflatorna på knänas slitna tyg. Blinkar mot ljuset från köksfönstret. Ögonen är inte riktigt hemma.
"Va?" säger han.
"En färsking har kommi" Alfred drar upp honom till stående. Anton vinglar. "Så, så skynna sig nu. Du vet la att du inte gillar va ute de fössta dygna."

Med en stortå som sticker fram ur yllestrumpan vinglar Anton mot svalen. Han stannar vid diskbänken och tar några djupa klunkar kallt källvatten. Stänker lite i ansiktet för att vakna. Brodern bannar honom att vattnet endast är till för att drickas, enligt kyrkvaktmästaren. Anton frustar,
"De ska la den gobben skita i. Han ska inte skriva mig på näsa om va ja gör o inte gör". Han duckar för dörrkarmen till svalen, kör ner fötterna i ett par tretorn gummistövlar och fortsätter ut på farsstutrappan.