Stärkkragen skaver. Söndagskostymens ylletyg kliar över hela kroppen. Asta hade fått hjälpa honom knyta flugan. Han zick-zackar mellan vattenpölarna för att inte smutsa ner sitt enda par finskor. Svär inombords när han märker att hans snabba steg ändå gör att skorna får grusstänk på ovanlädret. Jag får putsa upp dem igen, senare. Det som förgrymmar honom mest är att han inte hunnit förberedda allt inför gästens besök.
När han passerar sista gården innan kyrkbacken, ser han änkan Greta Bengtsdotter på farstutrappan. Boningshuset är omgärdat av ett rött trästaket med vita spetsar. Greta Bengtsdotter har skrovliga anletsdrag, knotiga händer och vitt, mjukt hår uppsatt i ett huckle. Bonnkatten Smea gnider sig mot hennes kjol när Greta frenetisk viftar mot Enock. Avvärjande vinkar han mot henne med bägge händerna och pekar mot kyrkan. Men oron i hennes blick och att hon sparkar undan katten på sin väg till grinden gör att han stannar.
"E de färskingen som kommi" hon viskar och pekar mot Volvon på kyrkogårdens parkering.
"Skulle tro att det är vår besökare som anlänt" Enock gillar inte bybornas ord färsking.
"Vettu, Ho telefonera mäj igå. Ho hete Elin" Greta håller handen för munnen som namnet vore en hemlighet.
Enocks läppar pressas samman, han lyfter på kepsen och kliar sig i pannan.
"Vad säger du? Pratade hon med dig direkt"
"Jo, körkvaktmästarn får ursäkta, men ho boka ti som de jällde ett doktorsbesök. Ho skulle komma kvart öve tie"
Så här brukar det inte gå till, tänker Enock, men säger högt:
"Varför har du inte sagt nått innan?" rösten är vresig.
Den gamla änkan hukar under hucklet.
"Trodde han var för upptagen me annat. Vill int störa herrn"
"Du vet va vi sagt. Inte bli för vänskapliga med färskingarna" fasen där slank det ur mig ändå, "Det gör bara allt svårare."
"De va inte mitt fel. Ho ringde me"
"Ok, ok" Han sätter på sig kepsen igen "Jag skall prata med henne. Det kommer ordna sig" Gretas ögon blir lugnare, men i honom slår hjärtat snabbare och oron över hur det här skall sluta växer till en klump i magen.
Kyrkvaktmästaren Enock Hoffman vänder ryggen mot änkan Bengtsdotter och fortsätter mot kyrkan.
"Hörde ho ringt Egon o Nora i Sörgårn osså"
Han vinkar bakom ryggen för att visa att han hört henne.
På sin väg mot kyrkans asfalterade uppfart går han rakt igenom flera vattenpölar utan att väja.
7 kommentarer:
Så levande att det känns som man själv står där framför kyrkan och smyglyssnar.
Många roliga fina detaljer, som det där om att gå i vattenpölar och "färsking" som slank ur honom till slut ändå.
Bra flyt. Gillar vattenpölarna.
Håller med om att det är bra flyt.
Jag har inget att tillägga. Du har DET
Här spelas en film upp så lätt! Mycket bra dialog och så finns det en kuslig underton...
Du bygger upp en spänning o nyfikenhet.
Skicka en kommentar