Ytspänningen hade gjort att halva bänken var täckt av vattenfigurer. En rugbyboll, ett rymdskepp, ett ankare. En liten pöl såg till och med ut som ett ånglok, tyckte Elin. Den andra halvan av träbänken hade hon torkat hjälpligt med handflatan och ärmen på tröjan.
Nu satt hon där, i lä, med ryggen mot kyrkan. Mappen med C-uppsatsarbetet låg oöppnad i knät. En kolsvart fjäril dansar från en gul ros till en annan. Den blå luckan i molnen var nu så pass stor att man kan sy ett par byxor.
Och då kommer det att klarna, säger hennes mormor inom henne, men lika snabbt som tankarna och känslor om hemmet kommer upp, lika snabbt skjuter hon tillbaka dem under mattan. Hon är klar med dem.
Nedanför utbreder sig ägorna till två, av de fem fastigheterna som byn består av. Eller två gamla bondgårdar är det väl mer.
Längst bort Alfred och Anton Lundell, två bröder, 94 resp. 96 år gamla.
Närmst kyrkan ligger Tiveden Bredsäter 1:23. Ägd av Egon och Nora Hansson sedan 1955. Husets röda gavel blänker nymålat, fruktträden och gärdena är välskötta, ladugården och uthusen saknar större skavanker. Elin bläddrar fram utskriften från lantmäteriet och jämför kartan med verkligheten. Lagfartsutskriften säger: Fång genom arv, Köpeskilling: 0 kronor.
Vilken tur att vi hittade det här stället. Jag och Frank. Måste vara byn med högsta genomsnittsåldern i Sverige. 97 år. Helt makalöst. Passar bara så bra till min uppsats.
Ett bi tar nu samma vända som fjärilen nyss gjorde. I söder hoar en gök. Elin noterar att gräset på graven närmst grusgången har en annan nyans än resten och tre rader längre bort har en grav inget gräs alls? På den närmsta står det "F.d. Åkaren Bengt Hoffman. Född 1843. Död 1950. Vila i frid" och på den höga gravvården längre bort kan hon bara utläsa texten "Familjegrav för Skorstensfejarmästare Hansson" samt några siffror som hon tror är 1903.
Någonstans bakom kyrkan behöver ett järnlås oljas in. Ett gällt gnällande ljud hörs när metall gnids mot metall. Elin känner igen ljuden från när hon själv öppnade grinden. Stegen i gruset är korta och manligt bestämda. Ojämnheten i gångljudet gör att Elin antar att mannen haltar. Stegen närmar sig.
********
Måste ta och olja in den där grinden, tänker Kyrkvaktmästare Enock Hoffman.
Han försöker gå bestämt, trots att knäet ömmar efter att ha trampat fel i en av pölarna. Skorna är fuktiga, nedre delen av byxorna har små lerstänk, knappnålsstora svettpärlor emanerar i pannan.
Var har människan tagit vägen.
Han sneglar in i vapenrummet genom springan i den gläntande kyrkporten, men spåren leder inte in där. Synd.
Han följer stegen i den krattade gången runt kröken på kyrkan.
8 kommentarer:
du har en förmåpga att fånga mig som läsare gillar framför allt alla små detaljer.
Fina iakttagelser
jag tycker att den miljö som du bygger upp är helt faschinerande! Och jag gillar också alla detaljer
Vackra bilder.
Ja, jag kan bara hålla med dom andra här...du är fantastisk på att beskriva detaljer och händelser, så man ser allt framför sig.
Denna berättelsen (rysaren) är det bästa jag läst av dig! Tycker verkligen väldigt mycket om. Du fångar en stämning... (Läste även förra nu.)
Instämmer. Du känner verkligen av stämningen.
Kul att du använder skrivpuffarna för att bygga historien.
Jag väntar med spänning på nästa avsnitt. Har dragits in i historien nu.
Skicka en kommentar