Löven på björken utanför församlingshemmet har börjat gulna i ytterkanterna. Ett par vilsna tranor står mitt ute på gärdet. De verkar överlägga om de skall fortsätta söderut och undrar över var de övriga tagit vägen. På andra sidan muren noppar Kyrkvaktmästaren en vissen ros från Friherre Gustav Didens kedjeomgärdade grav. I mitten av graven står ett stort kors i järn . Korset rostflagnar något.
Sedan de träffades har Kyrkvaktmästare Enock Hoffman inte varit längre ifrån henne än tio steg. Elin börjar känna att hennes trygghetszon blivit passerad.
Själv sitter hon i baksättet på den hyrda Volvon och analyserar svaren på de prover hon tagit hos Greta Bengtsdotter.
Intervjun gick väl så där. Kakfatet på finrumsbordet dignade av sju sorters kakor. Kaffekopparna var i tunt porslin med rosamålade änglar. Hälften av frågorna besvarade Kyrkvaktmästaren, den andra hälften svarade mor Greta på med en dialekt som Elin knappt förstod.
Köket och dofterna påminde Elin om hennes egen uppväxt. Om hennes mormors mjuka handflator och rynkiga ansikte. Hur de brukade safta och sylta på höstarna, hur de pratade om Elins mor och hur busig hon varit när hon var barn, hur de brukade spela "vändåtta" på köksbordet, hur de skrattade och grät tillsammans. Efter mormoderns död hade allt bara blivit skräp.
Det var inte svårt att skaffa luft- och jordproverna. Däremot vägrade den äldre damen ge ifrån sig något blodprov. Enligt Kyrkvaktmästaren berodde det på skräck för sprutor och läkare. Vattenprovet var inte heller lätt att få.
När hon frågat efter ett vattenprov började Greta duka av och Enock reste sig som för att markera att mötet var avslutat. Som tur var hann hon stoppa ner provröret i hinken utanför köksdörren, medan de äldre viskade till varandra i köket på andra sidan.
Elin kunde inte urskilja vad de sa, men det handlade om dricksvattnet och om färskingar?
Elin sneglar genom vindrutan mot Enock Hoffman, när hon tar det lilla provröret med vatten och droppar lite vätska i vattenanalysatorn.
tisdag 17 augusti 2010
söndag 15 augusti 2010
8. Klockan 10.15 Frågor
Mitt i cirkelrörelsen stannar handen. Musklerna i underarmen slutar sitt enformiga rotterande. Utan att ta upp sleven ur grytan, spetsar hon öronen. Knackningen hörs igen på dörrfordret utifrån svalen.
Besök! Vem kan det vara?
Greta Bengtsdotter sänker värmen på sitt äppelmoskok och lägger träsleven tvärs över över gjutjärnslocket. Hon fäster en vit hårtes bakom örat, hänger förklädet på en krok på baksidan köksdörren och slätar ut kjolen med handflatorna.
På vägen till hallen tänker hon att det är kyrkvaktmästaren som återvänt. Klar med sitt uppdrag och som nu skall ge henne ett förmanande ord om att inte tala med "Färskingar". Inte ens över telefon.
Framför ytterdörren står "Smea". Katten mjauar högljutt för att meddela även han har hört knackningarna. "Smea" förväntar sig att den som kommer skall sitta med honom i sitt knä och dra fingrarna genom hans päls eller klia honom bakom öronen.
Greta blir stående framför dörren. Utan att öppna, utan att ens lägga handen på handtaget. Hon stirrar ut genom glasrutan. Hade hon haft något i händerna hade hon tappat det. Nedanför farstutrappan står en ung kvinna och en äldre herre.
Kvinnan har kort morotsfärgat hår, en stickad kofta i mohairgarn som hänger löst på axlarna och blåa tighta jeans. Mannen bakom kvinnan känner Greta igen på kepsen och det buttra ansiktet. Mannen rycker avvärjande på axlarna och glor, med mungiporna hängande.
"Smea"´s klösande på dörren får Greta att långsamt öppna den på glänt, som om det vore Jehovas Vittnen som står utanför och skall tvinga in henne i något oönskat sektliv.
Kvinnan med de markerade glasögonskalmarna och fräknarna på kinden, andas in den utsipprande äppledoften och räcker fram handen:
"Hej! Jag heter Elin Smidner."
Greta tar tveksamt den utsträckta handen. Berör den bara i ett kort handslag, som "Färskingens" hud brinner i hennes handflata.
"Det var jag som ringde igår. Vad gott det luktar. Lagar du äppelmos?"
När Greta fortfarande inte reagerar eller säger något så fortsätter Elin med:
"Ja vi hade bestämt att jag skulle komma på besök idag? Jag hade lite frågor att ställa till er."
I söder hoar göken igen och solen värmer krukväxterna genom fönstrena på glasverandan.
Måste snart vattna dem., tänker Greta.
Smea smiter ut genom dörrspringan. Greta ser rakt igenom Elin, in i kyrkvaktmästarens stålgrå. Enock himlar med ögonen, tar två steg förbi gästen, rycker tag i dörren och öppnar den på vid gavel.
"Stig på, stig på" säger han mot Elin.
När han fortsätter med "Ska du inte bjuda in färs..., vår gäst i finrummet på lite kaffe?" så vaknar Greta ur sitt transliknande tillstånd.
Besök! Vem kan det vara?
Greta Bengtsdotter sänker värmen på sitt äppelmoskok och lägger träsleven tvärs över över gjutjärnslocket. Hon fäster en vit hårtes bakom örat, hänger förklädet på en krok på baksidan köksdörren och slätar ut kjolen med handflatorna.
På vägen till hallen tänker hon att det är kyrkvaktmästaren som återvänt. Klar med sitt uppdrag och som nu skall ge henne ett förmanande ord om att inte tala med "Färskingar". Inte ens över telefon.
Framför ytterdörren står "Smea". Katten mjauar högljutt för att meddela även han har hört knackningarna. "Smea" förväntar sig att den som kommer skall sitta med honom i sitt knä och dra fingrarna genom hans päls eller klia honom bakom öronen.
Greta blir stående framför dörren. Utan att öppna, utan att ens lägga handen på handtaget. Hon stirrar ut genom glasrutan. Hade hon haft något i händerna hade hon tappat det. Nedanför farstutrappan står en ung kvinna och en äldre herre.
Kvinnan har kort morotsfärgat hår, en stickad kofta i mohairgarn som hänger löst på axlarna och blåa tighta jeans. Mannen bakom kvinnan känner Greta igen på kepsen och det buttra ansiktet. Mannen rycker avvärjande på axlarna och glor, med mungiporna hängande.
"Smea"´s klösande på dörren får Greta att långsamt öppna den på glänt, som om det vore Jehovas Vittnen som står utanför och skall tvinga in henne i något oönskat sektliv.
Kvinnan med de markerade glasögonskalmarna och fräknarna på kinden, andas in den utsipprande äppledoften och räcker fram handen:
"Hej! Jag heter Elin Smidner."
Greta tar tveksamt den utsträckta handen. Berör den bara i ett kort handslag, som "Färskingens" hud brinner i hennes handflata.
"Det var jag som ringde igår. Vad gott det luktar. Lagar du äppelmos?"
När Greta fortfarande inte reagerar eller säger något så fortsätter Elin med:
"Ja vi hade bestämt att jag skulle komma på besök idag? Jag hade lite frågor att ställa till er."
I söder hoar göken igen och solen värmer krukväxterna genom fönstrena på glasverandan.
Måste snart vattna dem., tänker Greta.
Smea smiter ut genom dörrspringan. Greta ser rakt igenom Elin, in i kyrkvaktmästarens stålgrå. Enock himlar med ögonen, tar två steg förbi gästen, rycker tag i dörren och öppnar den på vid gavel.
"Stig på, stig på" säger han mot Elin.
När han fortsätter med "Ska du inte bjuda in färs..., vår gäst i finrummet på lite kaffe?" så vaknar Greta ur sitt transliknande tillstånd.
fredag 13 augusti 2010
7. Klockan 9.54 Oönskat
Mannen presentera sig som Kyrkvaktmästare Enock Hoffman. Han ser lång och rakryggad ut för sin ålder. Ögonen är pigga och intresserade, den runda hakan har en liten plåsterlapp. Andetagen är korta och rossliga. Han tar artigt av sig kepsen med vänster hand och sträcker fram den andra handen mot henne.
Elin reser sig och tar den framsträckta handen. Handslaget är stabilt. Det vita hårstråna på hans knogar är tjocka som rågstrån. Söndagskostymen luktar malmedel och sitter lite löst över axlarna.
Han var säkert riktigt snygg när han var ung , tänker Elin.
"och välkommen till Bredsäter!" säger kyrkvaktmästaren och pekar med kepsen över landskapet nedanför kyrkbacken. "Roligt att du intresserar dig för vår by"
Elin nickar mot mannen:
"Tack för att jag fick komma. Hoppas det inte är ett för stort besvär."
Elin skulle egentligen inte träffa paret Hoffman förrän efter lunch, men nu när han ändå var här kunde hon lika gärna vara trevlig.
"Är du inte lite tidig" säger han samtidigt som Elin får ur sig "Skulle vi inte träffats lite senare?" En kort paus uppstår innan Enock tar initiativet:
"Ursäkta, men jag såg bilen och gick ändå förbi"
Visst, och så spontant att du tog på dig din finaste söndagskostym, tänker Elin innan hon svarar:
"Jo vi bestämde ju klockan ett i går över telefon, men jag tänkte prata med två andra bybor innan dess" Hon tar upp mappen med uppsatsmaterialet från bänken och bläddrar i intervjuordningen. Hon börjar gå längs grusgången, tillbaka mot parkeringen, "Greta Bengtsdotter och paret Hansson har jag planerat in först" säger hon över axeln.
Grusgångens stenar krasar i takt med deras steg.
"Så brukar vi inte göra" hör hon honom säga bakom henne när de passerar runt kröken. Framför kyrkporten vänder hon sig om och ser hans bekymrade blick och höjda ögonbryn.
"Vaddå inte brukar?"
Utan att svara på hennes fråga säger kyrkvaktmästaren med ett inbjudande leende:
"Vill du jag skall vissa dig kyrkan innan du börjar?" Rösten känns intrikat och stressad. Hans öppna handflata inbjuder henne att gå in i kyrkporten. Elin fiskar upp sin Iphone ur fickan på koftan och kollar tiden.
"Nej tack, senare kanske" svarar hon och försöker inte vara alltför avvisande "Jag vill hinna ta lite prover innan första intervjun med Greta Bengtsdotter."
Längst bak i hans ögon ser hon en kort, svart blixt. Blixten passar inte ihop med det inställsamma leendet.
Elin reser sig och tar den framsträckta handen. Handslaget är stabilt. Det vita hårstråna på hans knogar är tjocka som rågstrån. Söndagskostymen luktar malmedel och sitter lite löst över axlarna.
Han var säkert riktigt snygg när han var ung , tänker Elin.
"och välkommen till Bredsäter!" säger kyrkvaktmästaren och pekar med kepsen över landskapet nedanför kyrkbacken. "Roligt att du intresserar dig för vår by"
Elin nickar mot mannen:
"Tack för att jag fick komma. Hoppas det inte är ett för stort besvär."
Elin skulle egentligen inte träffa paret Hoffman förrän efter lunch, men nu när han ändå var här kunde hon lika gärna vara trevlig.
"Är du inte lite tidig" säger han samtidigt som Elin får ur sig "Skulle vi inte träffats lite senare?" En kort paus uppstår innan Enock tar initiativet:
"Ursäkta, men jag såg bilen och gick ändå förbi"
Visst, och så spontant att du tog på dig din finaste söndagskostym, tänker Elin innan hon svarar:
"Jo vi bestämde ju klockan ett i går över telefon, men jag tänkte prata med två andra bybor innan dess" Hon tar upp mappen med uppsatsmaterialet från bänken och bläddrar i intervjuordningen. Hon börjar gå längs grusgången, tillbaka mot parkeringen, "Greta Bengtsdotter och paret Hansson har jag planerat in först" säger hon över axeln.
Grusgångens stenar krasar i takt med deras steg.
"Så brukar vi inte göra" hör hon honom säga bakom henne när de passerar runt kröken. Framför kyrkporten vänder hon sig om och ser hans bekymrade blick och höjda ögonbryn.
"Vaddå inte brukar?"
Utan att svara på hennes fråga säger kyrkvaktmästaren med ett inbjudande leende:
"Vill du jag skall vissa dig kyrkan innan du börjar?" Rösten känns intrikat och stressad. Hans öppna handflata inbjuder henne att gå in i kyrkporten. Elin fiskar upp sin Iphone ur fickan på koftan och kollar tiden.
"Nej tack, senare kanske" svarar hon och försöker inte vara alltför avvisande "Jag vill hinna ta lite prover innan första intervjun med Greta Bengtsdotter."
Längst bak i hans ögon ser hon en kort, svart blixt. Blixten passar inte ihop med det inställsamma leendet.
torsdag 12 augusti 2010
6. Klockan 9.53 Sopa under mattan
Ytspänningen hade gjort att halva bänken var täckt av vattenfigurer. En rugbyboll, ett rymdskepp, ett ankare. En liten pöl såg till och med ut som ett ånglok, tyckte Elin. Den andra halvan av träbänken hade hon torkat hjälpligt med handflatan och ärmen på tröjan.
Nu satt hon där, i lä, med ryggen mot kyrkan. Mappen med C-uppsatsarbetet låg oöppnad i knät. En kolsvart fjäril dansar från en gul ros till en annan. Den blå luckan i molnen var nu så pass stor att man kan sy ett par byxor.
Och då kommer det att klarna, säger hennes mormor inom henne, men lika snabbt som tankarna och känslor om hemmet kommer upp, lika snabbt skjuter hon tillbaka dem under mattan. Hon är klar med dem.
Nedanför utbreder sig ägorna till två, av de fem fastigheterna som byn består av. Eller två gamla bondgårdar är det väl mer.
Längst bort Alfred och Anton Lundell, två bröder, 94 resp. 96 år gamla.
Närmst kyrkan ligger Tiveden Bredsäter 1:23. Ägd av Egon och Nora Hansson sedan 1955. Husets röda gavel blänker nymålat, fruktträden och gärdena är välskötta, ladugården och uthusen saknar större skavanker. Elin bläddrar fram utskriften från lantmäteriet och jämför kartan med verkligheten. Lagfartsutskriften säger: Fång genom arv, Köpeskilling: 0 kronor.
Vilken tur att vi hittade det här stället. Jag och Frank. Måste vara byn med högsta genomsnittsåldern i Sverige. 97 år. Helt makalöst. Passar bara så bra till min uppsats.
Ett bi tar nu samma vända som fjärilen nyss gjorde. I söder hoar en gök. Elin noterar att gräset på graven närmst grusgången har en annan nyans än resten och tre rader längre bort har en grav inget gräs alls? På den närmsta står det "F.d. Åkaren Bengt Hoffman. Född 1843. Död 1950. Vila i frid" och på den höga gravvården längre bort kan hon bara utläsa texten "Familjegrav för Skorstensfejarmästare Hansson" samt några siffror som hon tror är 1903.
Någonstans bakom kyrkan behöver ett järnlås oljas in. Ett gällt gnällande ljud hörs när metall gnids mot metall. Elin känner igen ljuden från när hon själv öppnade grinden. Stegen i gruset är korta och manligt bestämda. Ojämnheten i gångljudet gör att Elin antar att mannen haltar. Stegen närmar sig.
********
Måste ta och olja in den där grinden, tänker Kyrkvaktmästare Enock Hoffman.
Han försöker gå bestämt, trots att knäet ömmar efter att ha trampat fel i en av pölarna. Skorna är fuktiga, nedre delen av byxorna har små lerstänk, knappnålsstora svettpärlor emanerar i pannan.
Var har människan tagit vägen.
Han sneglar in i vapenrummet genom springan i den gläntande kyrkporten, men spåren leder inte in där. Synd.
Han följer stegen i den krattade gången runt kröken på kyrkan.
Nu satt hon där, i lä, med ryggen mot kyrkan. Mappen med C-uppsatsarbetet låg oöppnad i knät. En kolsvart fjäril dansar från en gul ros till en annan. Den blå luckan i molnen var nu så pass stor att man kan sy ett par byxor.
Och då kommer det att klarna, säger hennes mormor inom henne, men lika snabbt som tankarna och känslor om hemmet kommer upp, lika snabbt skjuter hon tillbaka dem under mattan. Hon är klar med dem.
Nedanför utbreder sig ägorna till två, av de fem fastigheterna som byn består av. Eller två gamla bondgårdar är det väl mer.
Längst bort Alfred och Anton Lundell, två bröder, 94 resp. 96 år gamla.
Närmst kyrkan ligger Tiveden Bredsäter 1:23. Ägd av Egon och Nora Hansson sedan 1955. Husets röda gavel blänker nymålat, fruktträden och gärdena är välskötta, ladugården och uthusen saknar större skavanker. Elin bläddrar fram utskriften från lantmäteriet och jämför kartan med verkligheten. Lagfartsutskriften säger: Fång genom arv, Köpeskilling: 0 kronor.
Vilken tur att vi hittade det här stället. Jag och Frank. Måste vara byn med högsta genomsnittsåldern i Sverige. 97 år. Helt makalöst. Passar bara så bra till min uppsats.
Ett bi tar nu samma vända som fjärilen nyss gjorde. I söder hoar en gök. Elin noterar att gräset på graven närmst grusgången har en annan nyans än resten och tre rader längre bort har en grav inget gräs alls? På den närmsta står det "F.d. Åkaren Bengt Hoffman. Född 1843. Död 1950. Vila i frid" och på den höga gravvården längre bort kan hon bara utläsa texten "Familjegrav för Skorstensfejarmästare Hansson" samt några siffror som hon tror är 1903.
Någonstans bakom kyrkan behöver ett järnlås oljas in. Ett gällt gnällande ljud hörs när metall gnids mot metall. Elin känner igen ljuden från när hon själv öppnade grinden. Stegen i gruset är korta och manligt bestämda. Ojämnheten i gångljudet gör att Elin antar att mannen haltar. Stegen närmar sig.
********
Måste ta och olja in den där grinden, tänker Kyrkvaktmästare Enock Hoffman.
Han försöker gå bestämt, trots att knäet ömmar efter att ha trampat fel i en av pölarna. Skorna är fuktiga, nedre delen av byxorna har små lerstänk, knappnålsstora svettpärlor emanerar i pannan.
Var har människan tagit vägen.
Han sneglar in i vapenrummet genom springan i den gläntande kyrkporten, men spåren leder inte in där. Synd.
Han följer stegen i den krattade gången runt kröken på kyrkan.
onsdag 11 augusti 2010
5. Klockan 9.50 Strul
Stärkkragen skaver. Söndagskostymens ylletyg kliar över hela kroppen. Asta hade fått hjälpa honom knyta flugan. Han zick-zackar mellan vattenpölarna för att inte smutsa ner sitt enda par finskor. Svär inombords när han märker att hans snabba steg ändå gör att skorna får grusstänk på ovanlädret. Jag får putsa upp dem igen, senare. Det som förgrymmar honom mest är att han inte hunnit förberedda allt inför gästens besök.
När han passerar sista gården innan kyrkbacken, ser han änkan Greta Bengtsdotter på farstutrappan. Boningshuset är omgärdat av ett rött trästaket med vita spetsar. Greta Bengtsdotter har skrovliga anletsdrag, knotiga händer och vitt, mjukt hår uppsatt i ett huckle. Bonnkatten Smea gnider sig mot hennes kjol när Greta frenetisk viftar mot Enock. Avvärjande vinkar han mot henne med bägge händerna och pekar mot kyrkan. Men oron i hennes blick och att hon sparkar undan katten på sin väg till grinden gör att han stannar.
"E de färskingen som kommi" hon viskar och pekar mot Volvon på kyrkogårdens parkering.
"Skulle tro att det är vår besökare som anlänt" Enock gillar inte bybornas ord färsking.
"Vettu, Ho telefonera mäj igå. Ho hete Elin" Greta håller handen för munnen som namnet vore en hemlighet.
Enocks läppar pressas samman, han lyfter på kepsen och kliar sig i pannan.
"Vad säger du? Pratade hon med dig direkt"
"Jo, körkvaktmästarn får ursäkta, men ho boka ti som de jällde ett doktorsbesök. Ho skulle komma kvart öve tie"
Så här brukar det inte gå till, tänker Enock, men säger högt:
"Varför har du inte sagt nått innan?" rösten är vresig.
Den gamla änkan hukar under hucklet.
"Trodde han var för upptagen me annat. Vill int störa herrn"
"Du vet va vi sagt. Inte bli för vänskapliga med färskingarna" fasen där slank det ur mig ändå, "Det gör bara allt svårare."
"De va inte mitt fel. Ho ringde me"
"Ok, ok" Han sätter på sig kepsen igen "Jag skall prata med henne. Det kommer ordna sig" Gretas ögon blir lugnare, men i honom slår hjärtat snabbare och oron över hur det här skall sluta växer till en klump i magen.
Kyrkvaktmästaren Enock Hoffman vänder ryggen mot änkan Bengtsdotter och fortsätter mot kyrkan.
"Hörde ho ringt Egon o Nora i Sörgårn osså"
Han vinkar bakom ryggen för att visa att han hört henne.
På sin väg mot kyrkans asfalterade uppfart går han rakt igenom flera vattenpölar utan att väja.
När han passerar sista gården innan kyrkbacken, ser han änkan Greta Bengtsdotter på farstutrappan. Boningshuset är omgärdat av ett rött trästaket med vita spetsar. Greta Bengtsdotter har skrovliga anletsdrag, knotiga händer och vitt, mjukt hår uppsatt i ett huckle. Bonnkatten Smea gnider sig mot hennes kjol när Greta frenetisk viftar mot Enock. Avvärjande vinkar han mot henne med bägge händerna och pekar mot kyrkan. Men oron i hennes blick och att hon sparkar undan katten på sin väg till grinden gör att han stannar.
"E de färskingen som kommi" hon viskar och pekar mot Volvon på kyrkogårdens parkering.
"Skulle tro att det är vår besökare som anlänt" Enock gillar inte bybornas ord färsking.
"Vettu, Ho telefonera mäj igå. Ho hete Elin" Greta håller handen för munnen som namnet vore en hemlighet.
Enocks läppar pressas samman, han lyfter på kepsen och kliar sig i pannan.
"Vad säger du? Pratade hon med dig direkt"
"Jo, körkvaktmästarn får ursäkta, men ho boka ti som de jällde ett doktorsbesök. Ho skulle komma kvart öve tie"
Så här brukar det inte gå till, tänker Enock, men säger högt:
"Varför har du inte sagt nått innan?" rösten är vresig.
Den gamla änkan hukar under hucklet.
"Trodde han var för upptagen me annat. Vill int störa herrn"
"Du vet va vi sagt. Inte bli för vänskapliga med färskingarna" fasen där slank det ur mig ändå, "Det gör bara allt svårare."
"De va inte mitt fel. Ho ringde me"
"Ok, ok" Han sätter på sig kepsen igen "Jag skall prata med henne. Det kommer ordna sig" Gretas ögon blir lugnare, men i honom slår hjärtat snabbare och oron över hur det här skall sluta växer till en klump i magen.
Kyrkvaktmästaren Enock Hoffman vänder ryggen mot änkan Bengtsdotter och fortsätter mot kyrkan.
"Hörde ho ringt Egon o Nora i Sörgårn osså"
Han vinkar bakom ryggen för att visa att han hört henne.
På sin väg mot kyrkans asfalterade uppfart går han rakt igenom flera vattenpölar utan att väja.
tisdag 10 augusti 2010
4. Klockan 9.40 Öppna en dörr
Studenternas frågor skulle han orka med, att förbereda nya föreläsningar i sitt lilla kyffe till kontor skulle han stå ut med, att dela kontoret med tre andra lärare var acceptabelt. Som tur var det sällan de var där samtidigt, senast det hänt var när de lyssnat till nyheterna om mordet på Olof Palme.
Så Frank Storm stod ut, som han alltid gjort. Kollegorna trivdes med honom, studenterna, kanske inte älskade honom, men gillade hans föreläsningar och Frank överlevde. Vad han var osäker på om han orkade med någon mer gång: Var att bli utvald!
Frank stannar utanför rummet med fyra minimala arbetsplatser. Rättar till sin namnskylt, som trots att den hamnat överst sedan Evert slutade, ändå inte hängde rakt. Öppnar den glasinfällda dörren med armbågen. Nickar åt Susanne, som är ny på fakulteten, samtidigt som han letar efter en ledig plats på sitt skrivbord att sätta ner HV71-muggen med halvljummet kaffe. Utan att lyckas sätter hans sig med muggen i handen, fjädringen protesterar med ett hemtamt knirrande. Frank lägger mappen med föreläsningsmaterialet överst på en hög med orättade tentor, drar ut den översta skrivbordslådan och ställer muggen över facken med pennor, gem och gummiband.
Från innerfickan på manchesterkavajen tar han upp sin mobil. Dessa djävulsapparater. Ett textmeddelande hade signalerats mitt under föreläsningen och trettiotre elever, som med svalt intresse följt hans utläggning om Neanderthalarnas Antroposofiska Herarkier, vaknade till i bänkarna. Han fumlade för att försöka stänga av eländet utan att tappa tråden i föreläsningen. Eleverna log, en del fnissade högt. Han påminde sig att aldrig ta med tingesten på en lektion.
Den lilla brevliknande figuren i övre högra hörnet förkunnar att han fått ett SMS. Meddelandet är nästan en timme gammalt och lyder "Jag är snart framme/E". Frank överväger att skicka ett svar med texten "Lycka till" men kommer sedan fram till att det kanske inte är så lämpligt. Han sneglar åt Susanne, som verkar försjunken i sin dataskräm. Han hinner grimasera över det ljumna kaffet, fundera över om han skall köpa säsongsbiljett på årets HV-matcher och hälla upp ett glas vatten från en 33cl flaska utan etikett, innan det flygande fönstret på skärmen och den välkända trudelutten meddelar att datorn nu är startad och klar.
Han lyfter på tangentbordet för att hitta administrationsinloggningens lösenord. På skärmen flimrar information om scheman, kurser, elever, handledare. Över läsglasögonen ser Frank att Susanne lutar sig över sin kurslitteratur. Hon visar inget intresse mot hans håll. Han markerar Elin Smidner under rubriken "Elever" och raderar all information om att han är hennes handledare och att hennes C-uppsatsarbete handlar om åldrande.
Det blir bäst så här, tänker han och tömmer dricksglaset med vatten i ett svep.
**********
Elin öppnar bagageluckan och kontrollerar högskolans utrustning. Luft- och vindmätare, apparater för vatten- och jordanalys. Trots handledarens förvånade uttryck hade hon bestämt sig att inte bara förlita sig till intervjuer. Det hela skulle gå vetenskapligt till. Även de biologiska förutsättningarna skulle undersökas. Inget skulle lämnas till slumpen.
Det kommer bli intressant, det kommer gå bra, intalar hon sig.
Så Frank Storm stod ut, som han alltid gjort. Kollegorna trivdes med honom, studenterna, kanske inte älskade honom, men gillade hans föreläsningar och Frank överlevde. Vad han var osäker på om han orkade med någon mer gång: Var att bli utvald!
Frank stannar utanför rummet med fyra minimala arbetsplatser. Rättar till sin namnskylt, som trots att den hamnat överst sedan Evert slutade, ändå inte hängde rakt. Öppnar den glasinfällda dörren med armbågen. Nickar åt Susanne, som är ny på fakulteten, samtidigt som han letar efter en ledig plats på sitt skrivbord att sätta ner HV71-muggen med halvljummet kaffe. Utan att lyckas sätter hans sig med muggen i handen, fjädringen protesterar med ett hemtamt knirrande. Frank lägger mappen med föreläsningsmaterialet överst på en hög med orättade tentor, drar ut den översta skrivbordslådan och ställer muggen över facken med pennor, gem och gummiband.
Från innerfickan på manchesterkavajen tar han upp sin mobil. Dessa djävulsapparater. Ett textmeddelande hade signalerats mitt under föreläsningen och trettiotre elever, som med svalt intresse följt hans utläggning om Neanderthalarnas Antroposofiska Herarkier, vaknade till i bänkarna. Han fumlade för att försöka stänga av eländet utan att tappa tråden i föreläsningen. Eleverna log, en del fnissade högt. Han påminde sig att aldrig ta med tingesten på en lektion.
Den lilla brevliknande figuren i övre högra hörnet förkunnar att han fått ett SMS. Meddelandet är nästan en timme gammalt och lyder "Jag är snart framme/E". Frank överväger att skicka ett svar med texten "Lycka till" men kommer sedan fram till att det kanske inte är så lämpligt. Han sneglar åt Susanne, som verkar försjunken i sin dataskräm. Han hinner grimasera över det ljumna kaffet, fundera över om han skall köpa säsongsbiljett på årets HV-matcher och hälla upp ett glas vatten från en 33cl flaska utan etikett, innan det flygande fönstret på skärmen och den välkända trudelutten meddelar att datorn nu är startad och klar.
Han lyfter på tangentbordet för att hitta administrationsinloggningens lösenord. På skärmen flimrar information om scheman, kurser, elever, handledare. Över läsglasögonen ser Frank att Susanne lutar sig över sin kurslitteratur. Hon visar inget intresse mot hans håll. Han markerar Elin Smidner under rubriken "Elever" och raderar all information om att han är hennes handledare och att hennes C-uppsatsarbete handlar om åldrande.
Det blir bäst så här, tänker han och tömmer dricksglaset med vatten i ett svep.
**********
Elin öppnar bagageluckan och kontrollerar högskolans utrustning. Luft- och vindmätare, apparater för vatten- och jordanalys. Trots handledarens förvånade uttryck hade hon bestämt sig att inte bara förlita sig till intervjuer. Det hela skulle gå vetenskapligt till. Även de biologiska förutsättningarna skulle undersökas. Inget skulle lämnas till slumpen.
Det kommer bli intressant, det kommer gå bra, intalar hon sig.
söndag 8 augusti 2010
3. Klockan 9.38 Minimalt
Stenarnas runda precision, uppmätta med exakthet och dittlagda som man lägger barnet i krubban. En stenmursmästares val av stenar med omsorg och engagemang. Den massivt vitrappade portalen som enda avbrott i murkrönets gröna, välansadde matta. Grindens klarlackade svarta stänger står i givakt under portalens brända takpannor. Låset i grinden är av medeltida snitt. All denna yrkesskicklighet går Elin förbi på grund av okunskap om stenmurars och järnsmidets villkor och svårigheter.
När hon parkerar till vänster om portalen lägger hon dock märket till den krattade grusgången innanför stålgrinden. Grusgången går ända upptill kyrkporten och gruset ligger i breda rader. Inga fotspår har förstört stenarnas exakthet. Kyrkporten är decimeter tjock och i massiv ek, dessutom öppen lite på glänt. Kyrkans långsida har tre höga fönsterbågar. Mosaiken har motiv från jesu liv och skimrar som en vattenfylld bassäng.
Elin sätter ner skorna vid sidan av bilen. Kör ner fötterna. Svär över en tappad maska i de ankellånga nylonstrumporna, men tar genast handen för munnen och ser sig ursäktande omkring. När hon ser att ingen hört henne reser hon sig och spanar över murkanten.
Från grusgången ligger gräset som en golfgreen. Alla synliga gravstenar är välskötta med perenner, gula rosor och gravlyktor i järn. Fukten från det nyfallna regnet ångar över hela kyrkogården. Som om gravarnas andar stiger mot skyn på jakt efter sin plats i himmelriket.
Nedanför kyrkbacken hämtar en kvinna vatten i två hinkar från en brunn. Kvinnan går kutryggad med små snabba steg. Hucklet vajar i takt med yllekjolen när hon vevar ner hinken i brunnen med en lång rasslande kedja.
Elin böjer sig in i bilen. Tar mappen med frågorna. Ser på biluret att hon har gott om tid att gå igenom allt en sista gång.
Vems idé var det här med "Åldrande" egentligen, tänker hon och slår igen bildörren. Hade hon kommit på det själv eller var det handledaren. Hon mindes att de resonerat länge om ett lämpligt ämne och liksom halkat in på frågan om hur gammal man kan bli, samt hur och varför? Samtidigt som hon känner på grindens handtag bestämmer hon sig att det inte spelar så stor roll. Huvudsaken är att det blev ett ämne hon känner sig engagerad i.
**************
Hans trötta ögon förvånar honom. Den röda näsan ovanför det vita raklöddret får honom att se ut som en tomte. Som yngre såg han fram mot dessa tillfällen. Alltid ett nytt äventyr. Men inte längre. Nu längtar han efter den dagen han skulle bli avlöst som kyrkvaktmästare. Men han har några år kvar till 100-årsdagen. Samtidigt som rakhyveln gör det första spåret i löddret bestämmer han sig för att ta en styrketår till när han är klar. Bakom honom sugs badkarsvattnet ner i avloppet som en tromb. Ljudet är som en enda lång gurgling.
En minimal knackning hörs på badrumsdörren:
"Enock! Alfred ringde, Hon har redan kommit!" rösten är stressad och kort.
Helvete, tänker han tyst och gör ett rött streck från adamsäpplet till hakspesten när han ställer rakhyveln i fel vinkel mot huden.
"Är hon inte lite tidig?" fortsätter Asta utanför dörren.
Två knackningar till. Denna gången bara ett ögonblick mellan slagen. Så att de knappt går att urskilja dem från varandra.
"Jag ser att hon är på väg in på kyrkgårn" Hon höjer rösten för att överrösta badkarets oväsen.
"Helvete" sa han högt denna gång. Ytterligare blodvite uppstår när han rakar överläppen utan att koncentrera sig. Resten av löddret försvinner i fyra långa drag. Han sköljer ansiktet och försöker ignorera att han missat några strån i mungipan.
När hon parkerar till vänster om portalen lägger hon dock märket till den krattade grusgången innanför stålgrinden. Grusgången går ända upptill kyrkporten och gruset ligger i breda rader. Inga fotspår har förstört stenarnas exakthet. Kyrkporten är decimeter tjock och i massiv ek, dessutom öppen lite på glänt. Kyrkans långsida har tre höga fönsterbågar. Mosaiken har motiv från jesu liv och skimrar som en vattenfylld bassäng.
Elin sätter ner skorna vid sidan av bilen. Kör ner fötterna. Svär över en tappad maska i de ankellånga nylonstrumporna, men tar genast handen för munnen och ser sig ursäktande omkring. När hon ser att ingen hört henne reser hon sig och spanar över murkanten.
Från grusgången ligger gräset som en golfgreen. Alla synliga gravstenar är välskötta med perenner, gula rosor och gravlyktor i järn. Fukten från det nyfallna regnet ångar över hela kyrkogården. Som om gravarnas andar stiger mot skyn på jakt efter sin plats i himmelriket.
Nedanför kyrkbacken hämtar en kvinna vatten i två hinkar från en brunn. Kvinnan går kutryggad med små snabba steg. Hucklet vajar i takt med yllekjolen när hon vevar ner hinken i brunnen med en lång rasslande kedja.
Elin böjer sig in i bilen. Tar mappen med frågorna. Ser på biluret att hon har gott om tid att gå igenom allt en sista gång.
Vems idé var det här med "Åldrande" egentligen, tänker hon och slår igen bildörren. Hade hon kommit på det själv eller var det handledaren. Hon mindes att de resonerat länge om ett lämpligt ämne och liksom halkat in på frågan om hur gammal man kan bli, samt hur och varför? Samtidigt som hon känner på grindens handtag bestämmer hon sig att det inte spelar så stor roll. Huvudsaken är att det blev ett ämne hon känner sig engagerad i.
**************
Hans trötta ögon förvånar honom. Den röda näsan ovanför det vita raklöddret får honom att se ut som en tomte. Som yngre såg han fram mot dessa tillfällen. Alltid ett nytt äventyr. Men inte längre. Nu längtar han efter den dagen han skulle bli avlöst som kyrkvaktmästare. Men han har några år kvar till 100-årsdagen. Samtidigt som rakhyveln gör det första spåret i löddret bestämmer han sig för att ta en styrketår till när han är klar. Bakom honom sugs badkarsvattnet ner i avloppet som en tromb. Ljudet är som en enda lång gurgling.
En minimal knackning hörs på badrumsdörren:
"Enock! Alfred ringde, Hon har redan kommit!" rösten är stressad och kort.
Helvete, tänker han tyst och gör ett rött streck från adamsäpplet till hakspesten när han ställer rakhyveln i fel vinkel mot huden.
"Är hon inte lite tidig?" fortsätter Asta utanför dörren.
Två knackningar till. Denna gången bara ett ögonblick mellan slagen. Så att de knappt går att urskilja dem från varandra.
"Jag ser att hon är på väg in på kyrkgårn" Hon höjer rösten för att överrösta badkarets oväsen.
"Helvete" sa han högt denna gång. Ytterligare blodvite uppstår när han rakar överläppen utan att koncentrera sig. Resten av löddret försvinner i fyra långa drag. Han sköljer ansiktet och försöker ignorera att han missat några strån i mungipan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)