Efter att förlamningen och förvåningen lagts sig och för att inte glömma koden som den där märkliga mannen gett henne testade hon kortet direkt i bankomaten, utanför Skanska-skarpan. Koden hade hon kommit ihåg, men det svåraste hade varit att bestämma sig för ett belopp. Om det skulle funka ville hon inte välja ett för lågt belopp, samtidigt visste hon inte hur mycket det fanns på kontot. Efter mycket velande tryckte hon in en etta följt av tre nollor. Maskinen rasslade till. Ut kom två femhundralappar. Hon applåderade som en baby och provade en gång till. Även denna gång lyckades uttaget. Misstänksamt spanade hon sig omkring. Hon hade hört talas om dolda kameran. Var det någon som drev med henne ? Men när hon inte såg någon misstänkt kameraattrap lämnade hon bankomaten euforisk och lycklig med fyra femhundralappar djup nertryckta i Kashmir-rockens vänstra ficka.
Med risk för att allt bara skulle vara en alkoholnoja gick hon med bilnycklen längs parkeringen under Götaälvsbron. När hon tryckte på larmknappen blinkade en bil i bortre hörnet. Hon kände igen märket på motorhuven. En Mercedes. Efter att hon stuvat ner alla sina påsar i bagageluckan satte hon sig på förarplatsen. Hela kupén var som ett rymdskepp. Det luktade rent och läder. Efter ett visst letande så hittade hon tändningen. Satte i nyckeln. Hade den startat ? Hon hörde inget motorljud, men alla lampor på instrumentpanelen lyste. Hon var tvungen att gå utan och lägga örat mot motorhuven för att höra det svaga surret som motorn åstadkom.
"Är detta himmelriket" tänkte hon medan hon provade höj- och sänkanordningen på ryggstödet.
"När var det jag körde bil sist ?" Hur mycket hon än tänkte kom hon inte på när det var. Hon mindes att hon en gång i tiden haft ett körkort. Det hade de tagit i från henne den gången hon kört på fyllan. "När var det nu igen ?"
Efter ett bra tags letande efter växelspaken insåg hon att bilen var automatväxlad. Bara att gasa och bromsa. Perfekt. Sakta backade hon ut från parkeringsrutan och körde i snigelfart över leden in i Nordstans parkeringshus. På tredje våningen stannade hon bilen. Ett tiotal meter från sin vanliga sovplats.
"Man vill ju inte flytta för långt första natten" intalade hon sig.
Helt plötslig var hon bilägare, hade pengar på fickan och tak över huvudet.
"Alla goda ting är tre" tänkte hon och drog rocken runt sig och somnade i baksätet med den stickade mössan mot det skinnklädda armstödet. Dieseln i bilens tank höll henne varm hela natten.
söndag 29 november 2009
Gå i ide
Han spanade ut genom bilfönstret. Det var en skön internationell känsla. Han bara njöt. Kände. Tog in alla intryck. Amsterdam var likt Göteborg. Strukturen på byggnader. Gatornas korsande av varandra. Bemötandet från människor. Allt var densamma. Han trivdes. Så var ju Göteborg grundat av gamla holländare. Det mindes han från skolan. Undrar varför han mindes just det? Varför just nu? Annars brukade det inte vara mycket han mindes från sin skolgång annat än bråk och skadegörelse.
Familjen var inkvarterade hos hans bror. Alla var trygga.
Det hade varit en del frågor om Hummern. Hur han kommit över den ? Varför den skulle säljas? Vem som var ägare? Rizz ville inte säga för mycket, men då han meddelade att den riktiga ägaren var död och att han fått den i arv (eller gåva, som han uttryckt det) så visade brodern honom till en potentiell köpare. Han hade fått trettiotusen euro för bilen. Ungefär hälften av nybilspriset. Men det var OK. De pengarna tillsammans med de som låg i hans träningsväska skulle ge en bra start i valfritt afrikanskt land. Varför inte åka tillbaka till sina föräldrars hemland? Där var relativt lugnt nu sedan inbördeskriget hade slutat för tio år sedan.Det var bara att skaffa biljetter. Så var de på väg. Kanske på väg hem till ett nytt liv.
- Det blir fyrtiofem euro, sa taxichaffören när han bromsade in framför flygplatsen Schipool.
- Behåll växeln, sa Rizz och sträckte fram en 50 euro-sedel.
Inne i den stora avgångshallen stegade han mot KLM´s försäljningskontor. Kontoret låg strax innan utgången för ankommande resenärer. Det var mycket folk överallt. På nummerbiljetten stod det 958. Trettio nummer kvar. Kanske dags för en fika? Ut från ankomsthallen strömmade folk med nyhämtade väskor. Det är en speciell känsla på en flygplats. Människor möts och skiljs. Alla är på väg mot något äventyr eller på väg hem för att berätta vad de varit med om.
Innanför skjutdörrarna, mot tullkontrollen, såg han något. Vad var det där? En bild på tullarnas anslagstavla. Han sträckte på halsen för att se över människorna som strömmade ut. Det var svårt för dörrarna öppnades och stängdes hela tiden. Han trängde sig längst fram bland mottagarkommittererna framför utgången.
Då såg han vad det var han kännt igen. Sitt eget ansikte. På bild med sitt namn textat under. "Rizzi Mutola" i stora bokstäver. Efterlyst ??!! Hur i helvete kunde någon veta att han fanns här ? PANIK. Var hans ansikte ute på flygplatsen så var den förmodligen uppsatt på polisstationerna också. Planerna fick ändras. De fick ligga lågt. Gå i ide.
Omedvetet drog han jackan tätare runt ansiktet och vände sig tillbaka mot taxistationen. Han knycklade ihop kölappen och satte den i en papperskorg tre meter bort. Hade han varit basketspelare hade han varit stolt. Men Rizz var varken eller. Bara förvirrad.
Familjen var inkvarterade hos hans bror. Alla var trygga.
Det hade varit en del frågor om Hummern. Hur han kommit över den ? Varför den skulle säljas? Vem som var ägare? Rizz ville inte säga för mycket, men då han meddelade att den riktiga ägaren var död och att han fått den i arv (eller gåva, som han uttryckt det) så visade brodern honom till en potentiell köpare. Han hade fått trettiotusen euro för bilen. Ungefär hälften av nybilspriset. Men det var OK. De pengarna tillsammans med de som låg i hans träningsväska skulle ge en bra start i valfritt afrikanskt land. Varför inte åka tillbaka till sina föräldrars hemland? Där var relativt lugnt nu sedan inbördeskriget hade slutat för tio år sedan.Det var bara att skaffa biljetter. Så var de på väg. Kanske på väg hem till ett nytt liv.
- Det blir fyrtiofem euro, sa taxichaffören när han bromsade in framför flygplatsen Schipool.
- Behåll växeln, sa Rizz och sträckte fram en 50 euro-sedel.
Inne i den stora avgångshallen stegade han mot KLM´s försäljningskontor. Kontoret låg strax innan utgången för ankommande resenärer. Det var mycket folk överallt. På nummerbiljetten stod det 958. Trettio nummer kvar. Kanske dags för en fika? Ut från ankomsthallen strömmade folk med nyhämtade väskor. Det är en speciell känsla på en flygplats. Människor möts och skiljs. Alla är på väg mot något äventyr eller på väg hem för att berätta vad de varit med om.
Innanför skjutdörrarna, mot tullkontrollen, såg han något. Vad var det där? En bild på tullarnas anslagstavla. Han sträckte på halsen för att se över människorna som strömmade ut. Det var svårt för dörrarna öppnades och stängdes hela tiden. Han trängde sig längst fram bland mottagarkommittererna framför utgången.
Då såg han vad det var han kännt igen. Sitt eget ansikte. På bild med sitt namn textat under. "Rizzi Mutola" i stora bokstäver. Efterlyst ??!! Hur i helvete kunde någon veta att han fanns här ? PANIK. Var hans ansikte ute på flygplatsen så var den förmodligen uppsatt på polisstationerna också. Planerna fick ändras. De fick ligga lågt. Gå i ide.
Omedvetet drog han jackan tätare runt ansiktet och vände sig tillbaka mot taxistationen. Han knycklade ihop kölappen och satte den i en papperskorg tre meter bort. Hade han varit basketspelare hade han varit stolt. Men Rizz var varken eller. Bara förvirrad.
fredag 27 november 2009
Avbrott i vardagen
Utdrag ur skype-chatten: Birds in the sky
ceasar: Välkomna. Då tror jag alla är inloggade.
ceasar: Vi börjar med ett litet upprop
ceasar:: cindarella?
cindarella:Här, men måste vi träffas över nätet. Kan vi inte bara hyra ett konferensrum ? eller ta en fika någonstans
ceasar: Gissa själv hur det skulle se ut.
ceasar: rubrikerna i media om det kom ut.
ceasar: dessutom är det bara jag som känner till samtliga inblandades indentitet.
ceasar: så här går det dessutom inte att spåra att vi haft kontakt
ceasar: Tjuren Ferdinand ?
Tjuren Ferdinand: Här
ceasar: Politiker55 ?
ceasar: Väldigt bra nick förresten :D Ingen som han ana att du jobbar med politik och är född 1955. ;(
Politiker55: Närvarande. Vad skulle jag välja då. Har aldrig gjort sådant här förrut. Fantasin kändes begränsad.
Politiker55: Känner mig dessutom väldigt obekväm med att vi överhuvudtaget träffas.
Politiker55: Kan störa min politiska vardag.
Politiker55: Jag har en lite annorlunda verklighet idag än för fem år sedan.
ceasar: ja, det är ett avbrott i vardagen.
ceasar: men vi har lite att diskutera. vi kan ha en kris på väg
Tjuren Ferdinand: Var vi inte sju i gruppen. Var är Dragan ?
ceaser: helvete TF inga IRL namn, bara nickname.
ceasar: vi var sju inblandade från början.
ceasar: prosit har dött i cancer. prostatan :P
ceasar: vilhelm tell har försvunnit spårlöst
ceasar: hummer sitter häktad för mord
ceasar: så just nu är vi fyra
ceasar: och det finns anledning att tro att information om oss och våra gemensamma aktiviteter har kommit i polisens händer.
Politiker55: Herregud !! 8)
cinderella: Gör inte mig så mycket. Jag är inte kvar i Sverige.
Tjuren Ferdinand: Vad skall vi göra ?
ceasar: det är det vi behöver diskutera!!
ceasar: Välkomna. Då tror jag alla är inloggade.
ceasar: Vi börjar med ett litet upprop
ceasar:: cindarella?
cindarella:Här, men måste vi träffas över nätet. Kan vi inte bara hyra ett konferensrum ? eller ta en fika någonstans
ceasar: Gissa själv hur det skulle se ut.
ceasar: rubrikerna i media om det kom ut.
ceasar: dessutom är det bara jag som känner till samtliga inblandades indentitet.
ceasar: så här går det dessutom inte att spåra att vi haft kontakt
ceasar: Tjuren Ferdinand ?
Tjuren Ferdinand: Här
ceasar: Politiker55 ?
ceasar: Väldigt bra nick förresten :D Ingen som han ana att du jobbar med politik och är född 1955. ;(
Politiker55: Närvarande. Vad skulle jag välja då. Har aldrig gjort sådant här förrut. Fantasin kändes begränsad.
Politiker55: Känner mig dessutom väldigt obekväm med att vi överhuvudtaget träffas.
Politiker55: Kan störa min politiska vardag.
Politiker55: Jag har en lite annorlunda verklighet idag än för fem år sedan.
ceasar: ja, det är ett avbrott i vardagen.
ceasar: men vi har lite att diskutera. vi kan ha en kris på väg
Tjuren Ferdinand: Var vi inte sju i gruppen. Var är Dragan ?
ceaser: helvete TF inga IRL namn, bara nickname.
ceasar: vi var sju inblandade från början.
ceasar: prosit har dött i cancer. prostatan :P
ceasar: vilhelm tell har försvunnit spårlöst
ceasar: hummer sitter häktad för mord
ceasar: så just nu är vi fyra
ceasar: och det finns anledning att tro att information om oss och våra gemensamma aktiviteter har kommit i polisens händer.
Politiker55: Herregud !! 8)
cinderella: Gör inte mig så mycket. Jag är inte kvar i Sverige.
Tjuren Ferdinand: Vad skall vi göra ?
ceasar: det är det vi behöver diskutera!!
torsdag 26 november 2009
En svag karaktär
Mörkret var kompakt. Utanför fönstret ven vinden. Regndropparna rann nerför fönsterglaset. Tittade han ut genom fönstret såg han bara spegelbilden av de två ljus han tänt på köksbordet. Han tittade inte ut. Ville inte se eländet. Det hade nu regnat i fyrtioåtta timmar. Han hörde att bilen som körde morgontidningen passerade på gatan utanför.
"Vad bra, tänkte han, Äntligen något att göra.
När han bott i stan hade han ibland roat sig med att rycka tidningen ur brevinkastet just som tidningsbuden placerade densamma där. Nu, som då, kunde han inte sova. Det kunde han aldrig när det var något som gnagde i honom. Det var något i utredningen som inte stämde. Något i materialet som inte gick ihop.
- Släpp det, hade Beatrice sagt, du är ju pappaledig.
- Låt de andra sköta utredningen! Var hennes uppfattning
Vad visste hon om polisarbete ? Om hur det var att vara polis. Hur kunde hon veta att det var en livsstil. Att antingen var man polis eller så var man inte. Han hade varit polis i fyrtio år. Då tänkte man alltid på någon utredningen. Man kunde inte stoppa hjärnan. Den arbetade alltid. Även när man sov.
Han behövde inte läsa utredningen för att minnas vad som stod där. Han hade läst den oräkneliga gånger redan.
Den döda i poolen. Johan Sigurdsson. Hade med största sannolikhet blivit mördad. Obduktionen hade konstaterat att han dött av syrebrist på grund av vatten i lungorna. Syresbristen hade uppstått när lungorna andats in vatten i stället för luft. Av blåmärken och av skinnrester under naglarna antog patologen att inandningen av vatten hade föregåtts av en kamp eller strid. Hon hade dragit slutsatsen att kroppen blivit nedtryckt i poolen mot sin vilja. Skadorna kunde förstås blivit åsamkade innan kroppen hamnade i vattnet, men de tydde i varje fall på något slags handgemäng.
Personutredningen av Johan Sigurdsson hade vissat på en svag karaktär. Surmulen och ibland på gränsem till deprimerad, enligt arbetskollegor. Hade svårt med spelberoendet. Alltid skyldig sin omgivning pengar. Betalade aldrig eller sällan tillbaka. Blev ofta bråkig på firmatillställningar. Tydligen hade han vunnit stort på Åby för inte så länge sedan. Han hade ofta synts till på Casino Cosmopol. En riskkaraktär för att vara polis. Även om det bara var en skrivbordspolis.
Enligt vittnen på hotellet hade Johan kommit ditt runt kl 19 på kvällen och efter ett långt förhör med nattportiern hade det framkommit att det ibland förekom informella pokerträffar i hotellets svit. Vem som arrangerade dessa hade han inte sagt, men Ronald hade sina aningar. Denna kväll hade partiet av någon anledning blivit inställt.
Varför hade Johan blivit kvar? Hade han träffat Maximilian Översjö? Vilka andra hade han träffat? Vem hade han slagits med? Varför hade han hamnat i poolen?
Han sköt tillbaka stolen med sina vader. Snörde morgonrocken tätt runt kroppen. Öppnade ytterdörren. Tvekade på att ge sig ut i pissvädret, men stålsatte sig. Regnet slog mot ansiktet. På tjugo steg blev morgonrocken så pass blöt att han fick hänga den på badrummets handdukstork.
Väl sittandes igen, stolt över att han trotsat vädergudarna, slog han upp tidningen. Där mellan bladen låg ett kuvert, med hans namn på? Kuvertet saknade avsändare och frimärke. Fundersamt stack han in pekfingret i ena hörnet och drog det längs kanten. I kuveret var ett brev och en DVD-skiva. Han veklade upp brevet:
"Till Ronald Westher. Har försökt att nå dig, men på stationen säger de att du är ledig. Jag fick denna DVD av Johan samma kväll som han dog. Han sa om det hände honom något skulle jag ge DVDn till stans bästa polis. När jag frågade i receptionen sa de att det var du. Hälsningar Maja".
"Vad bra, tänkte han, Äntligen något att göra.
När han bott i stan hade han ibland roat sig med att rycka tidningen ur brevinkastet just som tidningsbuden placerade densamma där. Nu, som då, kunde han inte sova. Det kunde han aldrig när det var något som gnagde i honom. Det var något i utredningen som inte stämde. Något i materialet som inte gick ihop.
- Släpp det, hade Beatrice sagt, du är ju pappaledig.
- Låt de andra sköta utredningen! Var hennes uppfattning
Vad visste hon om polisarbete ? Om hur det var att vara polis. Hur kunde hon veta att det var en livsstil. Att antingen var man polis eller så var man inte. Han hade varit polis i fyrtio år. Då tänkte man alltid på någon utredningen. Man kunde inte stoppa hjärnan. Den arbetade alltid. Även när man sov.
Han behövde inte läsa utredningen för att minnas vad som stod där. Han hade läst den oräkneliga gånger redan.
Den döda i poolen. Johan Sigurdsson. Hade med största sannolikhet blivit mördad. Obduktionen hade konstaterat att han dött av syrebrist på grund av vatten i lungorna. Syresbristen hade uppstått när lungorna andats in vatten i stället för luft. Av blåmärken och av skinnrester under naglarna antog patologen att inandningen av vatten hade föregåtts av en kamp eller strid. Hon hade dragit slutsatsen att kroppen blivit nedtryckt i poolen mot sin vilja. Skadorna kunde förstås blivit åsamkade innan kroppen hamnade i vattnet, men de tydde i varje fall på något slags handgemäng.
Personutredningen av Johan Sigurdsson hade vissat på en svag karaktär. Surmulen och ibland på gränsem till deprimerad, enligt arbetskollegor. Hade svårt med spelberoendet. Alltid skyldig sin omgivning pengar. Betalade aldrig eller sällan tillbaka. Blev ofta bråkig på firmatillställningar. Tydligen hade han vunnit stort på Åby för inte så länge sedan. Han hade ofta synts till på Casino Cosmopol. En riskkaraktär för att vara polis. Även om det bara var en skrivbordspolis.
Enligt vittnen på hotellet hade Johan kommit ditt runt kl 19 på kvällen och efter ett långt förhör med nattportiern hade det framkommit att det ibland förekom informella pokerträffar i hotellets svit. Vem som arrangerade dessa hade han inte sagt, men Ronald hade sina aningar. Denna kväll hade partiet av någon anledning blivit inställt.
Varför hade Johan blivit kvar? Hade han träffat Maximilian Översjö? Vilka andra hade han träffat? Vem hade han slagits med? Varför hade han hamnat i poolen?
Han sköt tillbaka stolen med sina vader. Snörde morgonrocken tätt runt kroppen. Öppnade ytterdörren. Tvekade på att ge sig ut i pissvädret, men stålsatte sig. Regnet slog mot ansiktet. På tjugo steg blev morgonrocken så pass blöt att han fick hänga den på badrummets handdukstork.
Väl sittandes igen, stolt över att han trotsat vädergudarna, slog han upp tidningen. Där mellan bladen låg ett kuvert, med hans namn på? Kuvertet saknade avsändare och frimärke. Fundersamt stack han in pekfingret i ena hörnet och drog det längs kanten. I kuveret var ett brev och en DVD-skiva. Han veklade upp brevet:
"Till Ronald Westher. Har försökt att nå dig, men på stationen säger de att du är ledig. Jag fick denna DVD av Johan samma kväll som han dog. Han sa om det hände honom något skulle jag ge DVDn till stans bästa polis. När jag frågade i receptionen sa de att det var du. Hälsningar Maja".
tisdag 24 november 2009
Något fiffigt
Han måste vara fiffig. Komma på något som ingen annan tänkt på. Tänka utanför ramarna. Men hur ? Att vara fiffig och påhittig kan man inte vara på beställning. Det kräver eftertanke och engagemang. Hade han det rätta engagemanget ? Den rätta viljan till att klara sig ur situationen ? Tänkt igenom sin situation hade han gjort i varjefall. Hela dagen. Hade inte fått något gjort på kontoret.
Utanför fönstret fortsatte regnet att piska på rutan. Vilken fantastisk vinter ! Nyss hade allt varit vitt, men bara efter några timmars töväder var att som vanligt igen. Göteborg. Staden som hade tolv månader höst!!
Kan ansiktet i rutan verkligen vara hans ? Det kändes äldre. Han kände inte igen fårorna i pannan. Inte vecket i näsroten. Skäggstubben, var kom den ifrån? Vad tänkte han på när han köpte de där glasögonen egentligen? Trodde han verkligen att han skulle få tillbaka sin ungdom om han klädde sig som en tjugofemåring. Knappast, insåg han nu.
Han satte handen på det kromade dörrhandtaget till den glasade entrédörren i bottenvåningen. Tryckte till. Dörren stoppades halvöppen. Förvånad tryckte han till ännu hårdare. Då hördes ett ras av tomburkar och stål. Någon på andra sidan svor och skrek på honom att ta det lugnt. Spegelbilden och kvällsmörkret hade distraherat honom från att se att de fanns någon på utsidan om dörren.
Försiktigt öppnade han mellan svordomarna, bara för att se sin egen ytterrock hänga på axlarna på en lodis, en uteliggare. Uteliggaren låg på alla fyra och samlade ihop burkar, påsar och all sköns sörja som tydligen legat i en, nu kullvällt, kundvagn.
Då slog det honom. Han kom på det. Vad fiffigt! Den okända uteliggaren gav honom idén: Han måste försvinna. Upphöra existera. Se till att ingen visste var han tog vägen. Polisen kunde kalla till så mycket förhör de ville, Skattemyndigheten kunde skicka en massa krav som skulle bli obesvarade. Hans förföljare skulle tappa spåret.
Han skulle klara sig. Överleva ! Men ?? Alla pengar ??
Skit i dem. Det handlade om att hans liv. Han blev nästan euforisk. Känslan var densamma som på den gamla goda tiden. Som då han startat sitt första företag. Återigen var det han mot världen.
Han tog tag i alkisens armbåge och axel. Hjälpte henne upp.
- Vad gör du ? Är du inte klok ? Jag måste samla ihop allt du välte ut på marken! sa hon vresigt.
- Ta det lugnt, svarade han, Ta det här.
Han tryckte sin hand mot hennes. När han drog undan handen låg hans kontokort kvar i hennes. Ett American Platinum Card. Kopplat till hans konto på Cayman Island.
- Koden är 2643, sa han och log.
Hon tittade på honom som hon sett en rymdvarelse.
- Va ??
- 2643. Kom ihåg det.
Han vände sig om och gick mot mersan som pånyttfödd. Stannade halvvägs som om han ångrat sig. Vände sig om. Tittade mot den fortfarande förstelnade uteliggaralkisen och kastade bilnyckeln mot henne. Av ren reflex fångade hon den i sin lediga hand. Den som inte hade kortet i handflatan.
Visslande försvann Maximilian Översjö mot Nordstan. Gåendes.
Utanför fönstret fortsatte regnet att piska på rutan. Vilken fantastisk vinter ! Nyss hade allt varit vitt, men bara efter några timmars töväder var att som vanligt igen. Göteborg. Staden som hade tolv månader höst!!
Kan ansiktet i rutan verkligen vara hans ? Det kändes äldre. Han kände inte igen fårorna i pannan. Inte vecket i näsroten. Skäggstubben, var kom den ifrån? Vad tänkte han på när han köpte de där glasögonen egentligen? Trodde han verkligen att han skulle få tillbaka sin ungdom om han klädde sig som en tjugofemåring. Knappast, insåg han nu.
Han satte handen på det kromade dörrhandtaget till den glasade entrédörren i bottenvåningen. Tryckte till. Dörren stoppades halvöppen. Förvånad tryckte han till ännu hårdare. Då hördes ett ras av tomburkar och stål. Någon på andra sidan svor och skrek på honom att ta det lugnt. Spegelbilden och kvällsmörkret hade distraherat honom från att se att de fanns någon på utsidan om dörren.
Försiktigt öppnade han mellan svordomarna, bara för att se sin egen ytterrock hänga på axlarna på en lodis, en uteliggare. Uteliggaren låg på alla fyra och samlade ihop burkar, påsar och all sköns sörja som tydligen legat i en, nu kullvällt, kundvagn.
Då slog det honom. Han kom på det. Vad fiffigt! Den okända uteliggaren gav honom idén: Han måste försvinna. Upphöra existera. Se till att ingen visste var han tog vägen. Polisen kunde kalla till så mycket förhör de ville, Skattemyndigheten kunde skicka en massa krav som skulle bli obesvarade. Hans förföljare skulle tappa spåret.
Han skulle klara sig. Överleva ! Men ?? Alla pengar ??
Skit i dem. Det handlade om att hans liv. Han blev nästan euforisk. Känslan var densamma som på den gamla goda tiden. Som då han startat sitt första företag. Återigen var det han mot världen.
Han tog tag i alkisens armbåge och axel. Hjälpte henne upp.
- Vad gör du ? Är du inte klok ? Jag måste samla ihop allt du välte ut på marken! sa hon vresigt.
- Ta det lugnt, svarade han, Ta det här.
Han tryckte sin hand mot hennes. När han drog undan handen låg hans kontokort kvar i hennes. Ett American Platinum Card. Kopplat till hans konto på Cayman Island.
- Koden är 2643, sa han och log.
Hon tittade på honom som hon sett en rymdvarelse.
- Va ??
- 2643. Kom ihåg det.
Han vände sig om och gick mot mersan som pånyttfödd. Stannade halvvägs som om han ångrat sig. Vände sig om. Tittade mot den fortfarande förstelnade uteliggaralkisen och kastade bilnyckeln mot henne. Av ren reflex fångade hon den i sin lediga hand. Den som inte hade kortet i handflatan.
Visslande försvann Maximilian Översjö mot Nordstan. Gåendes.
måndag 23 november 2009
Ritual
Det var alltid samma ritual. Alltid samma förberedelser. Han försökte att göra på samma sätt. Komma in i den mentala inställningen. Förlika sig med förövaren. Ju mer han kände som brottslingen han skulle förhöra ju mer intressanta sanningar skulle han få fram. Av någon anledning hade polisledningen velat att han förhörde Dragan.
Undrar varför just han. Kände de till hans lilla hemlighet ? Visste de om hans och Dragans historia. Att de vuxit upp i samma område. Att deras fiendskap grundats tidigt i ungdoms åren. Han trodde inte det. Han hade inte berättat det för många. Han mindes bara att han berättat för Kronblom, en gång på en firmafest, med lite väl många groggar innanför västen.
Ritualen var den att han alltid gick igenom förundersökningen. Vad polisen hittat på plats. I detta fall en Magnum. Sedan granskande av faktiska bevis. Vilket inte var många. Inga fingeravtryck. Varken på pistolen eller inne på toaletten. Tydligen var varken pistolen eller toaletten använd av Dragan. Ingen som sett någon vifta med en pistol. Vilket inte var speciellt överraskande. Trots att en Magnum är en stor pickdoll så kan man gömma den i byx-linningen eller i ett hölster i armhålan om man är storvuxen.
Ronald sög på pennskaftet som det vore en cigarett. Kliade sig i pannan.
Sedan var det förhören. Vad sa förhören med kontorstjejerna?
Under dagen hade säljare och köpare av de företag som var till salu kommit och gått. Som det brukade. Det enda ovanliga var att på morgonen, runt kl 10, hade en stor mörkhyad kroppsbyggare kommit till kontoret. Ingen av damerna kände ingen honom som varken köpare eller säljare av de objekt som företaget hade till salu. Innan han gick hade han dessutom varit på den toalett där vapnet hittats.
Mmmm, Ronald drog fundersamt tummen och pekfingret över sin tredagars skäggstubb. Misstanke 1: Vapnet var planterat. Frågor: Varför där ? Varför hos Dragan ? Möjligt svar: Som hämnd.
Nästa steg i ritualen. Identifiering: Vid uppvisande av en bild på Rizzi Mutola från brottregistret hade samtliga kvinnor identifierat honom som den mörkhyade besökaren.
Slutsats: Dragan hade haft besök av Rizzi ”Rizz” Mutola på sitt kontor kl 10 på förmiddagen. Rizz: livvakt åt den mördade Mikhail Milosevic.
Fråga: Hade mordet på Millo varit ett beställnings jobb av Dragan. Utfört av Rizz ?
Svar: Möjligt. I så fall lite klantigt eller oväntat att Rizz skulle dyka upp hos Dragan.
Ja, nu började det likna något. Ronald lutade sig tillbaka i sin kontorsstol. Tittade ut genom den stängda glasdörren. Iakttog det febrila aktiviteten på stationen. Han hade en idé om hur han skulle genomföra förhöret. En plan. Äntligen kanske de hade Dragan på något mer än fortkörning.
Han reste sig för att gå in till Kronblom för att gå igenom förhörsplanen. Lägga upp en rutin, en ritual som de alltid brukade ha när de förhörde.
Undrar varför just han. Kände de till hans lilla hemlighet ? Visste de om hans och Dragans historia. Att de vuxit upp i samma område. Att deras fiendskap grundats tidigt i ungdoms åren. Han trodde inte det. Han hade inte berättat det för många. Han mindes bara att han berättat för Kronblom, en gång på en firmafest, med lite väl många groggar innanför västen.
Ritualen var den att han alltid gick igenom förundersökningen. Vad polisen hittat på plats. I detta fall en Magnum. Sedan granskande av faktiska bevis. Vilket inte var många. Inga fingeravtryck. Varken på pistolen eller inne på toaletten. Tydligen var varken pistolen eller toaletten använd av Dragan. Ingen som sett någon vifta med en pistol. Vilket inte var speciellt överraskande. Trots att en Magnum är en stor pickdoll så kan man gömma den i byx-linningen eller i ett hölster i armhålan om man är storvuxen.
Ronald sög på pennskaftet som det vore en cigarett. Kliade sig i pannan.
Sedan var det förhören. Vad sa förhören med kontorstjejerna?
Under dagen hade säljare och köpare av de företag som var till salu kommit och gått. Som det brukade. Det enda ovanliga var att på morgonen, runt kl 10, hade en stor mörkhyad kroppsbyggare kommit till kontoret. Ingen av damerna kände ingen honom som varken köpare eller säljare av de objekt som företaget hade till salu. Innan han gick hade han dessutom varit på den toalett där vapnet hittats.
Mmmm, Ronald drog fundersamt tummen och pekfingret över sin tredagars skäggstubb. Misstanke 1: Vapnet var planterat. Frågor: Varför där ? Varför hos Dragan ? Möjligt svar: Som hämnd.
Nästa steg i ritualen. Identifiering: Vid uppvisande av en bild på Rizzi Mutola från brottregistret hade samtliga kvinnor identifierat honom som den mörkhyade besökaren.
Slutsats: Dragan hade haft besök av Rizzi ”Rizz” Mutola på sitt kontor kl 10 på förmiddagen. Rizz: livvakt åt den mördade Mikhail Milosevic.
Fråga: Hade mordet på Millo varit ett beställnings jobb av Dragan. Utfört av Rizz ?
Svar: Möjligt. I så fall lite klantigt eller oväntat att Rizz skulle dyka upp hos Dragan.
Ja, nu började det likna något. Ronald lutade sig tillbaka i sin kontorsstol. Tittade ut genom den stängda glasdörren. Iakttog det febrila aktiviteten på stationen. Han hade en idé om hur han skulle genomföra förhöret. En plan. Äntligen kanske de hade Dragan på något mer än fortkörning.
Han reste sig för att gå in till Kronblom för att gå igenom förhörsplanen. Lägga upp en rutin, en ritual som de alltid brukade ha när de förhörde.
söndag 22 november 2009
Att falla
Omgivningarna stod still, men han föll. Hela hans världen rasade. Hans liv föll i spillror. Var det värt det ? Nu hade han t.o.m. blivit misstänkt i en mordutredning. Den där förbannade ekopolisen. Dragan hade ju lämnat en mapp med den informationen han hade efterfrågat. Dragan hade garanterat att det var allt. Därmed borde saken vara avklard. Ärendet avslutat.
Men tydligen inte. Den där eländiga ekopolisen var tvungen att pressa honom på pengar. Hade tydligen kopierat materialet. Det var inte bra. Rent av livsfarligt. Inte bara för Maximilian tydligen. Nu var även den där Johan Sigurdsson död och han var kallad till förhör. Misstänkt. Dessutom hade allt läckt ut till pressen.
"Fastighetskungen Maximilian Översjö misstänkt för mord. Utredningen av hans skattebrott misstänks vara orsaken. Den dödade var en av de poliser som deltog i utredningen" hade det stått att läsa i tidningarna. Men Maximilian var inte så orolig över vad pressen hade att säga. Han var inte heller orolig över att polisen hade en läcka i sin organisation.
Han var livrädd för att de agerat så snabbt. För det var väl de som låg bakom?
Och visst de hade träffats. Han och Johan. Sent på kvällen hade den där Johan knackat på hans rumsdörr. Kommit in och spelat överlägsen. Full var han också. Luktade rökig maltwiskey. Tydligen spelade han poker i sviten.Och han var i behov av mer pengar. Hans pengar.
- Vad kan du ge för garantier, hade han frågat.
Ekoprasiten hade bara lett.
- Det får inga. Du kan bara hoppas att detta inte kommer ut. Då blir det inte lätt för dig, uttryckte den onyktre och lutande sig mot dörren med handen mot dörrkarmen.
Då hade han tydligen läst vad som stod i mappen, insåg den fd fastighetsmagnaten. Det var inte bra. Hans egna fall utför skulle eskalera i hastighet.
- Hundra tusen blir bra som en första avbetalning, sluddrade Johan.
När ekoutredaren vinglande lämnat rummet, glatt leende, hundratusen rikare ,loggade Maximilian in på sin bärbara dator. Det gick inte att vänta längre. Dragans hjälp hade inte löst problemet. Han behövde komma in kontakt med de andra namnen som stod med i mappen. De behövde veta. De behövde vidta åtgärder. Sopa igen spår.
Och nu ångrade han att han kontaktat dem.
Men tydligen inte. Den där eländiga ekopolisen var tvungen att pressa honom på pengar. Hade tydligen kopierat materialet. Det var inte bra. Rent av livsfarligt. Inte bara för Maximilian tydligen. Nu var även den där Johan Sigurdsson död och han var kallad till förhör. Misstänkt. Dessutom hade allt läckt ut till pressen.
"Fastighetskungen Maximilian Översjö misstänkt för mord. Utredningen av hans skattebrott misstänks vara orsaken. Den dödade var en av de poliser som deltog i utredningen" hade det stått att läsa i tidningarna. Men Maximilian var inte så orolig över vad pressen hade att säga. Han var inte heller orolig över att polisen hade en läcka i sin organisation.
Han var livrädd för att de agerat så snabbt. För det var väl de som låg bakom?
Och visst de hade träffats. Han och Johan. Sent på kvällen hade den där Johan knackat på hans rumsdörr. Kommit in och spelat överlägsen. Full var han också. Luktade rökig maltwiskey. Tydligen spelade han poker i sviten.Och han var i behov av mer pengar. Hans pengar.
- Vad kan du ge för garantier, hade han frågat.
Ekoprasiten hade bara lett.
- Det får inga. Du kan bara hoppas att detta inte kommer ut. Då blir det inte lätt för dig, uttryckte den onyktre och lutande sig mot dörren med handen mot dörrkarmen.
Då hade han tydligen läst vad som stod i mappen, insåg den fd fastighetsmagnaten. Det var inte bra. Hans egna fall utför skulle eskalera i hastighet.
- Hundra tusen blir bra som en första avbetalning, sluddrade Johan.
När ekoutredaren vinglande lämnat rummet, glatt leende, hundratusen rikare ,loggade Maximilian in på sin bärbara dator. Det gick inte att vänta längre. Dragans hjälp hade inte löst problemet. Han behövde komma in kontakt med de andra namnen som stod med i mappen. De behövde veta. De behövde vidta åtgärder. Sopa igen spår.
Och nu ångrade han att han kontaktat dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)