Nederlag

Mrs Cunninghams handdrejade krukor var omtalade i hela södra Northumbria, så hennes nederlag på lantbruksutställningen i Grimsby kom därför som en total överraskning. Domaren var i år den åldrige advokaten, mr Souhtby, med smak för yngre välpumpade skönheter. Hans ögon tindrade och kinderna var alldeles rosiga när han rörde dem både här och där.
Mrs Cunningham hade bara att, med en slags förfärad avundsjuka, åse spektaklet där åldringen gled runt, liksom drejande fram helt andra slags krukor, medan hennes egna alster, liksom avspeglande bortglömda hängbröst, stod skamset övergivna borta i hörnet. Hon minns knappt de dagar då hon blivit lika åsidosatt som denna dag. Utan att säkert veta hur hon tänkte eller hur det gick till, hon skulle undra länge efteråt, hade hon slängt sin allra största kruka rakt i skallen på mr Southby. Men hon ångrade sig inte.

Lurad

Författarinnan Vera Ågren stod mitt i stormen öga, osäker på om hon verkligen var värd alla hyllningar. Borde hon inte känna glädje över att denna stunden äntligen var kommen. Varför skavde en förnimmelse av att vara bedragen på insidan av hjärnbarkens rosa substans?
Publikens taktfasta klappande ville aldrig ta slut, men det var inte det värsta - det var ögonen där i salongen, ögonen som visste allt och aldrig lämnade henne ifred.
Så fort de hade slutat att applådera skulle hon fly fältet och börja ett nytt liv. Dra av sig peruken och visa sitt rätta jag. Kanske skulle alla andra också förstå, eller var det försent. En känsla av förräderi dök upp i henne.
Ååå... varför hade hon varit så girig och maktlysten, så egoistisk.

Labyrint

Deras relation var som en labyrint, där de irrade runt utan viljan att hitta varandra. Varje gång de närmade sig varandra och kunde höra den andres röst vände de tvärt på klacken och ignorerade sitt hjärtas längtan för att istället placera de längtande händerna på någon annan. De började ge upp. Deras lustar axlade manteln av den kraft som förmådde dem att överleva. Den inre kampen slet dem i tu men den fysiska attraktionen var för stor för att de skulle kunna släppa taget. Varje gång de träffades ångade luften av sexuella laddningar och aggressioner som både kvävde och gav nytt liv. Varför ska det vara så svårt att förena ljuv kärlek och hårdhänt sex, undrade hon förtvivlat.

Snoka

"Vad snokar du efter?" rösten bakom henne lät som ett uppspänt trumskinn.
Marie kände en unken doft av sprit och gammal spya. Sakta vände hon sig om och mötte blicken på en man klädd i en stor svart skinnrock som för länge sedan sett sina bästa dagar. Hans ögon hade, trots spritdoften, en stenhård glans och läpparna var nu sammanpressade till ett smalt streck.
Ett plötsligt ryck och mannen slet upp rocken. Under rocken dolde sig en ficka, den var full av nytryckta böcker, du ser skrek mannen full av dreglande iver, kan du göra om det här va?
Marie började sakta trevande dra ner blixtlåset på sin jacka.
"Trodde du ja!" skrattade hon rått.

Avskalad

Mitt ibland pyrande isolering, sotsvarta träplankor och raserade väggar stod en naken avskalad murstock. Den såg malplacerad ut där den stod, inte ens sotet hade kunnat besudla den. Det lilla skrinet som låg nedanför var uppbrutet och små skärvor av metallen låg på det sotsvarta golvet.
Hon kände igen hans sedelgömma i hamrad plåt, den som han så ofta plockat fram och visat henne. På samma gång skräckslagen och fylld av värme fylldes hon av minnena från deras senaste möte och vad han berättat för henne då.
Än i dag ångar jag att jag berättade det för hans bror och efter den dagen hade de varit totala ovänner. Över ett minne,ovänner över ett minne som nu var bortbränt.

Osynlig

Jag vaknade 2011 och såg mig omkring, jag såg bara höga murar och stängda dörrar, men det fanns ett fönster och från det fönstret kunde jag se en bild av Jonas i full aktion att kämpa sig fram emot huset. Hade det inte varit för mössan kunde man tro att jackan svävade fritt. Efter honom flög fem stycken muskelpaket i form av dobbermanhundar med blottade sylvassa tänder och ett enda mål - att döda.

Krut

Sanningen smakade som en blandning mellan olivolja och krut. Den la sig kladdigt på min hud och hotade att spränga sönder mitt inre. Jag knäppte händerna, bad till Gud att denna sanningens granat inte var mer än en simpel blindgångare.
Din sanning var min lögn, sakta pyrande med frätade gulaktig rök. När smällen kom hann tanken svepa genom min hjärna som en välhyvlad pil, att bönen varit förgäves eftersom jag inte tror på någon gud. Ensam i universum kurade jag ihop mig som en sömnig räv och gav mig åt ödet.
Ge mig en mening, ge mig en mening, ge mig sanningen, skrev smådjävlarna, sanningen bara med en mening, de skrek och skrek.
"DU är den evige guden. DU!"