"Känns det bra?"
"Vaddå?"
De sitter mittemot varandra, hon läser kvällstidningen, han leker med tepåsen i Roibosteet. De har en berlinmur mellan sig.
"Ja, är du nöjd med din dag? Vår lilla utflykt"
"Så där, Vi hann ju inte hem till Sopranos."
"Det där är bara ett svepskäl. Det vet du lika väl som jag. Synd att du låter din ilska över mig gå ut över barnen."
Carlos snurrar tepåsen långsamt runt teskeden. Varma droppar rör upp tekoppens lugna yta. Utanför stänker regnet på fönsterblecket. Det har varit en sommardag ingen vill ha.
"Hur menar du?" säger Anneli utan att flytta blicken från tidningen.
"Märkte du inte det själv?"
"Sluta vara så jävla kryptisk" bladet prasslar när hon vänder sida.
"Märkte du inte tystnaden? Ingen sa något på hela vägen hem. Hela hans glädje över sin nyinköpta säng var som bortblåst. Du visade inget intresse. För honom var det personligt. Han gjorde allt för att vara dig till lags, men ville också välja själv. Du sket i honom, eftersom han inte valde det du tyckte."
Carlos lägger tepåsen i den tomma pajformen. Vänder sig om och tar fram whiskeyflaskan ur köksskåpet. Späder ut teet med lite alkohol och fortsätter:
"Vid ett tillfälle sa han till om med att du betedde dig som morfar."
Han andas ut tungt, nästan en suck. Väntar på någon slags reaktion. Har han nått igenom det hårda skalet av okänsla? .......Tydligen!
Tyst, utan minsta prassel, lägger hon ner tidningen. Ögonen är blanka av tårvätska. Hon sväljer flera gånger. Carlos tar en klunk ur teet. Grimaserar av krocken mellan whiskey och roibosblad.
"Vi pratar ju aldrig med varandra!" Orden kommer stötvis mellan snyftningarna.
"Prata är att kommunicera. Då krävs det att man är två, att bägge är intresserade av att förmedla känslor, vill prata, vill lyssna."
Han tvingar sig vara analytisk för att inte trilla ner i det svarta hålet som är Ilska. Han avslutar analysen med:
"Vill du verkligen prata? Om allt? Med mig?"
Hennes ögon är frågande och osäkra, munnen är öppen, tungspetsen syns mellan de bägge vita emaljraderna.
"Vaddå allt?" Hon låter tveksam.
"Allt om oss?" Idag vågar han provocera.
Hon svarar inte. Försöker byta tillbaka fokus till tidningen.
"Är du rädd för hur det ska sluta?" Nu är klotet i rullning så han fortsätter. "Det kan bara sluta på ett sätt. Först slutar man prata, sen slutar man ha sex, därefter försvinner den spontana kroppskontakten, kvälls- och morgonpussarna är bortblåsta. Inga gemensamma intressen finns kvar. Vi kommer bara längre och längre ifrån varandra. Du vet lika väl som jag att det kan bara sluta på ett sätt och ingen verkar intresserad att förändra detta faktum"
"Det är väl inte så jävla lätt. Du jobbar ju hela tiden. Är aldrig hemma" Anneli försvarar sig som en instängd lejonhona.
"Nån måste ju jobba. Du vill ju jobba så lite som möjligt. Helst inte alls. Hur fan skall vi få ihop vårt svenssonliv om ingen drar in pengarna. Mat, villa, bil, semester, status!!. Kan du vara utan det?" Carlos höjer rösten. Vinglar på kanten av den svarta avgrunden. Likt ett barn som gör en snöboll knycklar Anneli ihop tidningen till en boll. Tårarna strömmar nerför kinderna. Hon kastar bollen i ansiktet på Carlos och rusar ut i badrummet. Hon vet! Hon förstår! Men vill inte, kan inte.
Carlos lägger handen runt whiskeyflaskan och reser sig mot vardagsrummet. Sätter på TVn med fotbolls VM. Sjunker ner i favoritfotöljen.
På köksbordet står berlinmuren kvar.
fredag 30 juli 2010
söndag 18 juli 2010
Akut läge
Somnade jag, Kroppen vaknar med ett ryck.
Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon kan inte minnas när han var så här trött och utslagen sist. Med trasig och fläckig kostym och med leriga läderskor ligger han med ryggen tryckt mot jordväggen. Av skrubbsåren på knän och armbågar känner Carlos att nedklättringen i grottan hade kunnat göras smidigare.
När han tidigare sprungit för att undfly förföljarna hade han av en tillfällighet snubblat över grottmyningen och känt igen hålet som Dackegrottan. En grotta han och brodern alltid tjatat sig till ett stopp vid. Dackegrottan ligger mellan Påryd och Tvärskog i skogarna strax söder om Kalmar. Carlos mindes pappans tröttsamma blick i backspegeln och moderna bönande att han skulle lyssna på dem. Alltid samma sak, alltid vid samma plats, aldrig kunde fadern stå emot deras böner om en rast.
Fukten från stentaket droppar ner i en liten pöl i mitten av grottan. Kylan från väggarna suger sig in i hans kläder. De senaste dagarnas värmebölja verkar inte påverkat temperaturen i grottan utan snarare gjort den fuktigare. Inte ett ljud från skogens sus hörs ner i grottans dunkel.
Carlos märker att han ligger så långt in i grottan det går att komma. Just på den plats han och brodern alltid inbillade sig att en björn låg och ruvade. Vilket gjort att de som små aldrig lämnat grottmynningens ljus.
Carlos ryser till och känner att han behöver röra på sig för att inte bli kvar i dunklet för evigt. Skottskadan i låret verkar tagit djupare än han först trott och med varje förlorad deciliter har orken och kraften försvunnit. Med darrande händer drar han åt den provisoriska omplåstringen och lägger benet högt mot grottväggen för att minska blodflödet.
Han måste komma åt en telefon. Måste skaffa hjälp från kollegorna, måste rapportera till Therese. Framför allt måste han meddela sin systern att han hittat hennes dotter. Han ser Emilys rädda ansikte och panikslagna ögon i bakrutan på den bil han tidigare förföljt. Det var ju jävligt smart att kasta mobilen, tänker hans omtöcknade hjärna. kanske kan jag ta mig tillbaka till jaktstugan jag passerade för fem minuter sedan. Kanske finns det en telefon där.
Utan att övertygat sig själv börjar han krypa längs det stenbeströdda golvet mot stegen upp till den friska luften, bort från grottans död och unkenhet. Med händerna klättrande på stegen reser han sig långsamt och hinner precis få ögonen över grottkanten när han ser den breda ryggtavlan tio meter längre bort. På ryggens läderväst syns tydligt den röda knutna näven med texten "Ironfist MC" ovanför och "Sweden" under. Mannens långa tvinnade fläta går ända ner till byxbältet. Ur byxfickan fiskar mannen upp en vibrerande telefon och rapporterar att han inte sett eller hört något.
Carlos minns nu att han hört motocyklarnas mullrande samtidigt som han hukande försökte ta sig så långt från sin krachade bil som möjligt.
De måste ha stannat och gjort gemensam sak med kostymnissarna. Märkligt.
De två ligorna brukar inte samarbeta, hinner Carlos tänka när han duckar ner i hålan igen. Nedre foten halkar på den hala stegpinnen. Carlos tappar fotfästet och rasar ner i hålan med ett brak. När Carlos kommit till sans hör han att samtalet i mobiltelefonen avlutats och en kvist bryts strax ovanför grottmynningen.
Samtidigt som Carlos sluter sina fingrar runt en sten av baseballstorlek ser han en pistolmynning peka ner i grotthålet. En öronbedövande dubbelskott ekar mellan stenväggarna. Carlos kryper ihop för att inte träffas av de rickossetterande kulorna.
Som ett flipperspel studsar de mellan stenarna avslutar som flygfärd i jordväggen. Carlos funderar över vilken god gärning han gjort för att inte träffas.
Försiktigt efterföljs pistolen av ett ansikte. Håret på mannen ligger bakåtslickat, läpparna ler grymt och ögonen speglar övertag. Men de ser inget ner i den mörka gropen. Försent registerar MC-huliganen stenen som närmar sig från botten av dunklet och träffar honom mitt i pannan. Övervikten och obalansen gör att kroppen dunsar ner i hålet. Från telefonen hörst någon "Kaspar, Kaspar. Vad händer?", så Carlos trycker av telefonen och vrider pistolen ur mannens andra hand.
Äntligen kanske saker vänder till min fördel
Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon kan inte minnas när han var så här trött och utslagen sist. Med trasig och fläckig kostym och med leriga läderskor ligger han med ryggen tryckt mot jordväggen. Av skrubbsåren på knän och armbågar känner Carlos att nedklättringen i grottan hade kunnat göras smidigare.
När han tidigare sprungit för att undfly förföljarna hade han av en tillfällighet snubblat över grottmyningen och känt igen hålet som Dackegrottan. En grotta han och brodern alltid tjatat sig till ett stopp vid. Dackegrottan ligger mellan Påryd och Tvärskog i skogarna strax söder om Kalmar. Carlos mindes pappans tröttsamma blick i backspegeln och moderna bönande att han skulle lyssna på dem. Alltid samma sak, alltid vid samma plats, aldrig kunde fadern stå emot deras böner om en rast.
Fukten från stentaket droppar ner i en liten pöl i mitten av grottan. Kylan från väggarna suger sig in i hans kläder. De senaste dagarnas värmebölja verkar inte påverkat temperaturen i grottan utan snarare gjort den fuktigare. Inte ett ljud från skogens sus hörs ner i grottans dunkel.
Carlos märker att han ligger så långt in i grottan det går att komma. Just på den plats han och brodern alltid inbillade sig att en björn låg och ruvade. Vilket gjort att de som små aldrig lämnat grottmynningens ljus.
Carlos ryser till och känner att han behöver röra på sig för att inte bli kvar i dunklet för evigt. Skottskadan i låret verkar tagit djupare än han först trott och med varje förlorad deciliter har orken och kraften försvunnit. Med darrande händer drar han åt den provisoriska omplåstringen och lägger benet högt mot grottväggen för att minska blodflödet.
Han måste komma åt en telefon. Måste skaffa hjälp från kollegorna, måste rapportera till Therese. Framför allt måste han meddela sin systern att han hittat hennes dotter. Han ser Emilys rädda ansikte och panikslagna ögon i bakrutan på den bil han tidigare förföljt. Det var ju jävligt smart att kasta mobilen, tänker hans omtöcknade hjärna. kanske kan jag ta mig tillbaka till jaktstugan jag passerade för fem minuter sedan. Kanske finns det en telefon där.
Utan att övertygat sig själv börjar han krypa längs det stenbeströdda golvet mot stegen upp till den friska luften, bort från grottans död och unkenhet. Med händerna klättrande på stegen reser han sig långsamt och hinner precis få ögonen över grottkanten när han ser den breda ryggtavlan tio meter längre bort. På ryggens läderväst syns tydligt den röda knutna näven med texten "Ironfist MC" ovanför och "Sweden" under. Mannens långa tvinnade fläta går ända ner till byxbältet. Ur byxfickan fiskar mannen upp en vibrerande telefon och rapporterar att han inte sett eller hört något.
Carlos minns nu att han hört motocyklarnas mullrande samtidigt som han hukande försökte ta sig så långt från sin krachade bil som möjligt.
De måste ha stannat och gjort gemensam sak med kostymnissarna. Märkligt.
De två ligorna brukar inte samarbeta, hinner Carlos tänka när han duckar ner i hålan igen. Nedre foten halkar på den hala stegpinnen. Carlos tappar fotfästet och rasar ner i hålan med ett brak. När Carlos kommit till sans hör han att samtalet i mobiltelefonen avlutats och en kvist bryts strax ovanför grottmynningen.
Samtidigt som Carlos sluter sina fingrar runt en sten av baseballstorlek ser han en pistolmynning peka ner i grotthålet. En öronbedövande dubbelskott ekar mellan stenväggarna. Carlos kryper ihop för att inte träffas av de rickossetterande kulorna.
Som ett flipperspel studsar de mellan stenarna avslutar som flygfärd i jordväggen. Carlos funderar över vilken god gärning han gjort för att inte träffas.
Försiktigt efterföljs pistolen av ett ansikte. Håret på mannen ligger bakåtslickat, läpparna ler grymt och ögonen speglar övertag. Men de ser inget ner i den mörka gropen. Försent registerar MC-huliganen stenen som närmar sig från botten av dunklet och träffar honom mitt i pannan. Övervikten och obalansen gör att kroppen dunsar ner i hålet. Från telefonen hörst någon "Kaspar, Kaspar. Vad händer?", så Carlos trycker av telefonen och vrider pistolen ur mannens andra hand.
Äntligen kanske saker vänder till min fördel
lördag 10 juli 2010
Tvål
Kriminalassistent Therese Karlsson sitter vid sitt arbetsbord. Framför hennes ligger rättsläkarens rapport från obduktionen på motorcykelhuliganen. Hon försöker jämföra den med rapporter om lastbilschauffören Mandini.
Bokstäverna i rapporterna flyter ihop. Therese trycker fingerspetsarna mot tinningen. Illamåendet bubblar upp och ner i halsen. Att slänga tvål och vatten i ansiktet hade inte hjälpt.
Så mycket vin blev det väl ändå inte igår, tänker Therese och funderar på om illamåendet kan beror på mateN.
Bortifrån korridoren hörs kollegornas glada hälsningar när polischefen anländer.
Som vanligt hasplar han ur sig något nedvärderande skämt. Om invandrare, om bögar, om judar, om kvinnor eller vilken annan minoritet som helst. Therese hör inte poängen, men kollegorna skrattar inställsamt.
Polischefens steg närmar sig dörren till hennes och Carlos lilla kyffe.
Fan, orkar inte med honom idag.
Men handflatorna klappar hon sig lätt på kinderna och önskar att Carlos inte haft sin lediga dag, eller att hon stannat hemma och sjukskrivit sig. Hon vill inte möta chefens sliskiga smilande och genomträngande blickar. Inte idag, inte just nu, inte själv.
Ett par runda prinskorvsfingrar sticks in i dörrglipan. Gångjärnen gnisslar och Polischef Edvard Perssons trycker in sitt rödmosiga runda nylle. Therese borde varit förberedd, med rynkar ändå på näsan när rummet fylls av Old Spice doften som nästan får henne nästan att kräkas över skrivbordet.
.
”Hur går utredningen?” Polischefen säger varken god morgon eller hej.
”Vi har inte kommit så långt” svarar Therese undflyktigt, ”men vi tror att dödsfallen har en koppling”
”Sätt ihop något vettigt. Jag skall ha en presskonferens om en timme.”
Chefen inväntar inte Therese´s kommentar utan skjuter igen dörren. Therese sitter mållös. Trynet kommer dock tillbaka lika snabbt i dörröppningen.
”Fan vad du ser ut förresten. Är du gravid eller?”
Leende åt sin roliga kommentar drämmer han igen dörren efter sig igen. .
Ett blixtnedslag går genom Therese. Från hårfästet ner till tårna.
Så kan det väl inte vara! Det var ju bra bara en gång!
Bokstäverna i rapporterna flyter ihop. Therese trycker fingerspetsarna mot tinningen. Illamåendet bubblar upp och ner i halsen. Att slänga tvål och vatten i ansiktet hade inte hjälpt.
Så mycket vin blev det väl ändå inte igår, tänker Therese och funderar på om illamåendet kan beror på mateN.
Bortifrån korridoren hörs kollegornas glada hälsningar när polischefen anländer.
Som vanligt hasplar han ur sig något nedvärderande skämt. Om invandrare, om bögar, om judar, om kvinnor eller vilken annan minoritet som helst. Therese hör inte poängen, men kollegorna skrattar inställsamt.
Polischefens steg närmar sig dörren till hennes och Carlos lilla kyffe.
Fan, orkar inte med honom idag.
Men handflatorna klappar hon sig lätt på kinderna och önskar att Carlos inte haft sin lediga dag, eller att hon stannat hemma och sjukskrivit sig. Hon vill inte möta chefens sliskiga smilande och genomträngande blickar. Inte idag, inte just nu, inte själv.
Ett par runda prinskorvsfingrar sticks in i dörrglipan. Gångjärnen gnisslar och Polischef Edvard Perssons trycker in sitt rödmosiga runda nylle. Therese borde varit förberedd, med rynkar ändå på näsan när rummet fylls av Old Spice doften som nästan får henne nästan att kräkas över skrivbordet.
.
”Hur går utredningen?” Polischefen säger varken god morgon eller hej.
”Vi har inte kommit så långt” svarar Therese undflyktigt, ”men vi tror att dödsfallen har en koppling”
”Sätt ihop något vettigt. Jag skall ha en presskonferens om en timme.”
Chefen inväntar inte Therese´s kommentar utan skjuter igen dörren. Therese sitter mållös. Trynet kommer dock tillbaka lika snabbt i dörröppningen.
”Fan vad du ser ut förresten. Är du gravid eller?”
Leende åt sin roliga kommentar drämmer han igen dörren efter sig igen. .
Ett blixtnedslag går genom Therese. Från hårfästet ner till tårna.
Så kan det väl inte vara! Det var ju bra bara en gång!
fredag 9 juli 2010
Storslaget
På dataskärmen har det framträtt en svårläst text. Bokstäverna är gammalmodiga och språket omodernt.
Gammalsvenska, gissar Harald, undrar om det finns någon förklaring i kursboken eller åtminstone någon tolkningssökväg.
Eftersom det är fredag har han inte slips denna morgon. Väggarna i arbetsrummet är
täckta med specialanpassade bokhyllor. Till och med på fönsterbrädet står det böcker. Utifrån trädgården hörs det hur Effe trimmar gräskanterna längs grusgången.
Måste han trimma så tidigt, tänk om jag sovit längre idag?!
Wiltonmattans fransar fastnar i hjulen när Harald skjuter tillbaka stolen. Blicken söker längs hyllorna.
Det här med släktforskning har blivit väldigt viktigt för Harald. Inget har engagerat honom så mycket sedan han sålde företaget. Nu hade han snubblat på en mycket intressant släkting. Inte för att familjen är speciellt viktigt för Harald. Han var änkling sedan ett par år och barnen har han dålig kontakt med. Enligt Harald är det bara dottern som det blivit något av.
Böckernas unkna doft av instängt papper blandas med chesterfieldfåtöljens läder.
Fingret följer det tjocka bokryggarna längs hyllkanten. Häftet Harald letar efter är inte tjockt, men han minns att han placerade den jämte boken ”Den okända släkten” av Vilhelm Moberg. Men var stod nu den boken?
Tillslut upptäcker Harald bokens gyllene rygg. Axeln smärtar när han lyfter armen för att nå den tunna kurslitteraturen. På sin väg tillbaka till arbetsstolen ser han genom det öppna fönstret att Effe fyller på bensin i trimmern.
Haralds läppar är små och bestämt ihoppressade och ögonbrynen är nyfiket sammandragna, händerna bläddrar målinriktat i häftet. När Harald hittat det eftersökta stycket sätter han sig igen framför datorn och försöker tyda de tecken som glöder på skärmen. Han känner att han är något storslaget på spåren.
Gammalsvenska, gissar Harald, undrar om det finns någon förklaring i kursboken eller åtminstone någon tolkningssökväg.
Eftersom det är fredag har han inte slips denna morgon. Väggarna i arbetsrummet är
täckta med specialanpassade bokhyllor. Till och med på fönsterbrädet står det böcker. Utifrån trädgården hörs det hur Effe trimmar gräskanterna längs grusgången.
Måste han trimma så tidigt, tänk om jag sovit längre idag?!
Wiltonmattans fransar fastnar i hjulen när Harald skjuter tillbaka stolen. Blicken söker längs hyllorna.
Det här med släktforskning har blivit väldigt viktigt för Harald. Inget har engagerat honom så mycket sedan han sålde företaget. Nu hade han snubblat på en mycket intressant släkting. Inte för att familjen är speciellt viktigt för Harald. Han var änkling sedan ett par år och barnen har han dålig kontakt med. Enligt Harald är det bara dottern som det blivit något av.
Böckernas unkna doft av instängt papper blandas med chesterfieldfåtöljens läder.
Fingret följer det tjocka bokryggarna längs hyllkanten. Häftet Harald letar efter är inte tjockt, men han minns att han placerade den jämte boken ”Den okända släkten” av Vilhelm Moberg. Men var stod nu den boken?
Tillslut upptäcker Harald bokens gyllene rygg. Axeln smärtar när han lyfter armen för att nå den tunna kurslitteraturen. På sin väg tillbaka till arbetsstolen ser han genom det öppna fönstret att Effe fyller på bensin i trimmern.
Haralds läppar är små och bestämt ihoppressade och ögonbrynen är nyfiket sammandragna, händerna bläddrar målinriktat i häftet. När Harald hittat det eftersökta stycket sätter han sig igen framför datorn och försöker tyda de tecken som glöder på skärmen. Han känner att han är något storslaget på spåren.
onsdag 7 juli 2010
Bagatell
Efter att ha voltat tre varv genom luften och gjort en djup fåra i den nysådda åkern ligger nu den prejade bilen på högkant. Med blodiga händer och med vindrutans glasflisor i ansiktet bedömer Carlos att avståndet bort till skogsbrynet är ca trettio steg.
Från vägkanten, femtio meter längre bort, känner han förföljarnas intresserade blickar, nyfikna för att se om han överlevt, oroliga för komma närmre ifall den läckande bensinen skulle explodera. Sannolikheten att hinna trettio steg till skogsbrynets skydd utan att bli penetrerad av 9 mm´s Valter PPK kulor är lika stor som att vinna på lotto.
På avstånd hörs en lastbil som långsamt kämpar sig uppför krönet. När Carlos antar att fordonet passerar i kurvan, just bakom de kostymklädda männen, slänger han sin ringande mobiltelefon så långt han förmår åt motsatt håll.
Zick-zackande med höga knän hinner Carlos sprinta halvvägs innan de första kulorna skvätter jord runt hans fötter. Samtidigt som kroppen landar i skogens låga buskvegetation känner han en ilande smärta i vaden. Carlos undersöker skottskadan och bedömer köttsåret som en bagatell och ålar vidare i skydd av gröna grenar och tjocka stammar.
Från vägkanten, femtio meter längre bort, känner han förföljarnas intresserade blickar, nyfikna för att se om han överlevt, oroliga för komma närmre ifall den läckande bensinen skulle explodera. Sannolikheten att hinna trettio steg till skogsbrynets skydd utan att bli penetrerad av 9 mm´s Valter PPK kulor är lika stor som att vinna på lotto.
På avstånd hörs en lastbil som långsamt kämpar sig uppför krönet. När Carlos antar att fordonet passerar i kurvan, just bakom de kostymklädda männen, slänger han sin ringande mobiltelefon så långt han förmår åt motsatt håll.
Zick-zackande med höga knän hinner Carlos sprinta halvvägs innan de första kulorna skvätter jord runt hans fötter. Samtidigt som kroppen landar i skogens låga buskvegetation känner han en ilande smärta i vaden. Carlos undersöker skottskadan och bedömer köttsåret som en bagatell och ålar vidare i skydd av gröna grenar och tjocka stammar.
måndag 5 juli 2010
Tolerera
Han tutar när han rullar förbi. Ser hennes ansikte tryckas mot köksfönstret. Förväntningarna hänger i luften som oplockad frukt. Med motorn avstängd svänger han snävt in på garageuppfarten. Från frihjul till blixtstilla på en microsekund. Kofångaren nuddar handtaget på garageporten. Han ser henne applådera bakom de gulrandiga gardinen.
Carlos Villacorta de Falcon är inte lika uppspelt som systerdottern, snarare tankspridd, men inte så borta att han glömmer deras lek. "Dödens frihjul" som de alltid leker när han kommer på besök eller när han skjutsar henne hem från skolan. Leken är häftigare på motorcykel, men hans P1800 duger också bra.
Ändå så är han konfunderad, så pass att han missade avfarten i rondellen och körde förbi Statoilmacken och svängde av mot Växjö. Han kom inte på sig förrän strax innan slalombacken och gjorde en u-sväng. Han kunde inte få den ur tankarna. Nålen på insidan av chaufförens krage. "Fleur de lis" Den franska liljan. Han har ägnat stora delar av sin yrkesverksamma karriär att jaga dem. Både i nationellt och internationellt. Men nu dök de upp igen, på hemmaplan, just när han bestämt sig för att lägga ner sin privata vendetta. Faan!
Han drar i den kärvande handbromsen och drar ur bilnyckeln. Från passagerarsätet tar Carlos ett guldfärgat packet med ett stort rött band runt. På toppen en rosett som täcker hela locket. Marscherandes uppför stenplattorna, med raka armar som en budbärare, levererar han födelsedagspresenten. Från översta trappsteget slänger sig flickan runt halsen på honom.
"Morbror Carlos" tjuter hon i hans öra. Bakom systerdottern står hennes mor. Hon ler först, sedan blir blicken allvarlig. Medan flickan sliter i det röda bandet frågar hans syster:
"Vad är det som är fel?"
Hon kan läsa mig som en öppen bok tänker Carlos och stirrar ner i hallmattans fransar. "Det är här nu och denna gången tänker jag inte tolerera dem."
Carlos Villacorta de Falcon är inte lika uppspelt som systerdottern, snarare tankspridd, men inte så borta att han glömmer deras lek. "Dödens frihjul" som de alltid leker när han kommer på besök eller när han skjutsar henne hem från skolan. Leken är häftigare på motorcykel, men hans P1800 duger också bra.
Ändå så är han konfunderad, så pass att han missade avfarten i rondellen och körde förbi Statoilmacken och svängde av mot Växjö. Han kom inte på sig förrän strax innan slalombacken och gjorde en u-sväng. Han kunde inte få den ur tankarna. Nålen på insidan av chaufförens krage. "Fleur de lis" Den franska liljan. Han har ägnat stora delar av sin yrkesverksamma karriär att jaga dem. Både i nationellt och internationellt. Men nu dök de upp igen, på hemmaplan, just när han bestämt sig för att lägga ner sin privata vendetta. Faan!
Han drar i den kärvande handbromsen och drar ur bilnyckeln. Från passagerarsätet tar Carlos ett guldfärgat packet med ett stort rött band runt. På toppen en rosett som täcker hela locket. Marscherandes uppför stenplattorna, med raka armar som en budbärare, levererar han födelsedagspresenten. Från översta trappsteget slänger sig flickan runt halsen på honom.
"Morbror Carlos" tjuter hon i hans öra. Bakom systerdottern står hennes mor. Hon ler först, sedan blir blicken allvarlig. Medan flickan sliter i det röda bandet frågar hans syster:
"Vad är det som är fel?"
Hon kan läsa mig som en öppen bok tänker Carlos och stirrar ner i hallmattans fransar. "Det är här nu och denna gången tänker jag inte tolerera dem."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)