Gå i ide

Han spanade ut genom bilfönstret. Det var en skön internationell känsla. Han bara njöt. Kände. Tog in alla intryck. Amsterdam var likt Göteborg. Strukturen på byggnader. Gatornas korsande av varandra. Bemötandet från människor. Allt var densamma. Han trivdes. Så var ju Göteborg grundat av gamla holländare. Det mindes han från skolan. Undrar varför han mindes just det? Varför just nu? Annars brukade det inte vara mycket han mindes från sin skolgång annat än bråk och skadegörelse.

Familjen var inkvarterade hos hans bror. Alla var trygga.
Det hade varit en del frågor om Hummern. Hur han kommit över den ? Varför den skulle säljas? Vem som var ägare? Rizz ville inte säga för mycket, men då han meddelade att den riktiga ägaren var död och att han fått den i arv (eller gåva, som han uttryckt det) så visade brodern honom till en potentiell köpare. Han hade fått trettiotusen euro för bilen. Ungefär hälften av nybilspriset. Men det var OK. De pengarna tillsammans med de som låg i hans träningsväska skulle ge en bra start i valfritt afrikanskt land. Varför inte åka tillbaka till sina föräldrars hemland? Där var relativt lugnt nu sedan inbördeskriget hade slutat för tio år sedan.Det var bara att skaffa biljetter. Så var de på väg. Kanske på väg hem till ett nytt liv.

- Det blir fyrtiofem euro, sa taxichaffören när han bromsade in framför flygplatsen Schipool.
- Behåll växeln, sa Rizz och sträckte fram en 50 euro-sedel.

Inne i den stora avgångshallen stegade han mot KLM´s försäljningskontor. Kontoret låg strax innan utgången för ankommande resenärer. Det var mycket folk överallt. På nummerbiljetten stod det 958. Trettio nummer kvar. Kanske dags för en fika? Ut från ankomsthallen strömmade folk med nyhämtade väskor. Det är en speciell känsla på en flygplats. Människor möts och skiljs. Alla är på väg mot något äventyr eller på väg hem för att berätta vad de varit med om.

Innanför skjutdörrarna, mot tullkontrollen, såg han något. Vad var det där? En bild på tullarnas anslagstavla. Han sträckte på halsen för att se över människorna som strömmade ut. Det var svårt för dörrarna öppnades och stängdes hela tiden. Han trängde sig längst fram bland mottagarkommittererna framför utgången.

Då såg han vad det var han kännt igen. Sitt eget ansikte. På bild med sitt namn textat under. "Rizzi Mutola" i stora bokstäver. Efterlyst ??!! Hur i helvete kunde någon veta att han fanns här ? PANIK. Var hans ansikte ute på flygplatsen så var den förmodligen uppsatt på polisstationerna också. Planerna fick ändras. De fick ligga lågt. Gå i ide.

Omedvetet drog han jackan tätare runt ansiktet och vände sig tillbaka mot taxistationen. Han knycklade ihop kölappen och satte den i en papperskorg tre meter bort. Hade han varit basketspelare hade han varit stolt. Men Rizz var varken eller. Bara förvirrad.