En svag karaktär

Mörkret var kompakt. Utanför fönstret ven vinden. Regndropparna rann nerför fönsterglaset. Tittade han ut genom fönstret såg han bara spegelbilden av de två ljus han tänt på köksbordet. Han tittade inte ut. Ville inte se eländet. Det hade nu regnat i fyrtioåtta timmar. Han hörde att bilen som körde morgontidningen passerade på gatan utanför.
"Vad bra, tänkte han, Äntligen något att göra.
När han bott i stan hade han ibland roat sig med att rycka tidningen ur brevinkastet just som tidningsbuden placerade densamma där. Nu, som då, kunde han inte sova. Det kunde han aldrig när det var något som gnagde i honom. Det var något i utredningen som inte stämde. Något i materialet som inte gick ihop.

- Släpp det, hade Beatrice sagt, du är ju pappaledig.
- Låt de andra sköta utredningen! Var hennes uppfattning
Vad visste hon om polisarbete ? Om hur det var att vara polis. Hur kunde hon veta att det var en livsstil. Att antingen var man polis eller så var man inte. Han hade varit polis i fyrtio år. Då tänkte man alltid på någon utredningen. Man kunde inte stoppa hjärnan. Den arbetade alltid. Även när man sov.

Han behövde inte läsa utredningen för att minnas vad som stod där. Han hade läst den oräkneliga gånger redan.
Den döda i poolen. Johan Sigurdsson. Hade med största sannolikhet blivit mördad. Obduktionen hade konstaterat att han dött av syrebrist på grund av vatten i lungorna. Syresbristen hade uppstått när lungorna andats in vatten i stället för luft. Av blåmärken och av skinnrester under naglarna antog patologen att inandningen av vatten hade föregåtts av en kamp eller strid. Hon hade dragit slutsatsen att kroppen blivit nedtryckt i poolen mot sin vilja. Skadorna kunde förstås blivit åsamkade innan kroppen hamnade i vattnet, men de tydde i varje fall på något slags handgemäng.

Personutredningen av Johan Sigurdsson hade vissat på en svag karaktär. Surmulen och ibland på gränsem till deprimerad, enligt arbetskollegor. Hade svårt med spelberoendet. Alltid skyldig sin omgivning pengar. Betalade aldrig eller sällan tillbaka. Blev ofta bråkig på firmatillställningar. Tydligen hade han vunnit stort på Åby för inte så länge sedan. Han hade ofta synts till på Casino Cosmopol. En riskkaraktär för att vara polis. Även om det bara var en skrivbordspolis.
Enligt vittnen på hotellet hade Johan kommit ditt runt kl 19 på kvällen och efter ett långt förhör med nattportiern hade det framkommit att det ibland förekom informella pokerträffar i hotellets svit. Vem som arrangerade dessa hade han inte sagt, men Ronald hade sina aningar. Denna kväll hade partiet av någon anledning blivit inställt.
Varför hade Johan blivit kvar? Hade han träffat Maximilian Översjö? Vilka andra hade han träffat? Vem hade han slagits med? Varför hade han hamnat i poolen?

Han sköt tillbaka stolen med sina vader. Snörde morgonrocken tätt runt kroppen. Öppnade ytterdörren. Tvekade på att ge sig ut i pissvädret, men stålsatte sig. Regnet slog mot ansiktet. På tjugo steg blev morgonrocken så pass blöt att han fick hänga den på badrummets handdukstork.
Väl sittandes igen, stolt över att han trotsat vädergudarna, slog han upp tidningen. Där mellan bladen låg ett kuvert, med hans namn på? Kuvertet saknade avsändare och frimärke. Fundersamt stack han in pekfingret i ena hörnet och drog det längs kanten. I kuveret var ett brev och en DVD-skiva. Han veklade upp brevet:
"Till Ronald Westher. Har försökt att nå dig, men på stationen säger de att du är ledig. Jag fick denna DVD av Johan samma kväll som han dog. Han sa om det hände honom något skulle jag ge DVDn till stans bästa polis. När jag frågade i receptionen sa de att det var du. Hälsningar Maja".