Något fiffigt

Han måste vara fiffig. Komma på något som ingen annan tänkt på. Tänka utanför ramarna. Men hur ? Att vara fiffig och påhittig kan man inte vara på beställning. Det kräver eftertanke och engagemang. Hade han det rätta engagemanget ? Den rätta viljan till att klara sig ur situationen ? Tänkt igenom sin situation hade han gjort i varjefall. Hela dagen. Hade inte fått något gjort på kontoret.

Utanför fönstret fortsatte regnet att piska på rutan. Vilken fantastisk vinter ! Nyss hade allt varit vitt, men bara efter några timmars töväder var att som vanligt igen. Göteborg. Staden som hade tolv månader höst!!

Kan ansiktet i rutan verkligen vara hans ? Det kändes äldre. Han kände inte igen fårorna i pannan. Inte vecket i näsroten. Skäggstubben, var kom den ifrån? Vad tänkte han på när han köpte de där glasögonen egentligen? Trodde han verkligen att han skulle få tillbaka sin ungdom om han klädde sig som en tjugofemåring. Knappast, insåg han nu.

Han satte handen på det kromade dörrhandtaget till den glasade entrédörren i bottenvåningen. Tryckte till. Dörren stoppades halvöppen. Förvånad tryckte han till ännu hårdare. Då hördes ett ras av tomburkar och stål. Någon på andra sidan svor och skrek på honom att ta det lugnt. Spegelbilden och kvällsmörkret hade distraherat honom från att se att de fanns någon på utsidan om dörren.

Försiktigt öppnade han mellan svordomarna, bara för att se sin egen ytterrock hänga på axlarna på en lodis, en uteliggare. Uteliggaren låg på alla fyra och samlade ihop burkar, påsar och all sköns sörja som tydligen legat i en, nu kullvällt, kundvagn.

Då slog det honom. Han kom på det. Vad fiffigt! Den okända uteliggaren gav honom idén: Han måste försvinna. Upphöra existera. Se till att ingen visste var han tog vägen. Polisen kunde kalla till så mycket förhör de ville, Skattemyndigheten kunde skicka en massa krav som skulle bli obesvarade. Hans förföljare skulle tappa spåret.

Han skulle klara sig. Överleva ! Men ?? Alla pengar ??
Skit i dem. Det handlade om att hans liv. Han blev nästan euforisk. Känslan var densamma som på den gamla goda tiden. Som då han startat sitt första företag. Återigen var det han mot världen.

Han tog tag i alkisens armbåge och axel. Hjälpte henne upp.
- Vad gör du ? Är du inte klok ? Jag måste samla ihop allt du välte ut på marken! sa hon vresigt.
- Ta det lugnt, svarade han, Ta det här.
Han tryckte sin hand mot hennes. När han drog undan handen låg hans kontokort kvar i hennes. Ett American Platinum Card. Kopplat till hans konto på Cayman Island.
- Koden är 2643, sa han och log.
Hon tittade på honom som hon sett en rymdvarelse.
- Va ??
- 2643. Kom ihåg det.
Han vände sig om och gick mot mersan som pånyttfödd. Stannade halvvägs som om han ångrat sig. Vände sig om. Tittade mot den fortfarande förstelnade uteliggaralkisen och kastade bilnyckeln mot henne. Av ren reflex fångade hon den i sin lediga hand. Den som inte hade kortet i handflatan.
Visslande försvann Maximilian Översjö mot Nordstan. Gåendes.