Om någonting skört

Bakom marketenteriet svänger vägen uppför en lätt sluttande backe. Backen är isig efter helgens snöblandade regn. Volvon halvslirar i den skarpa kurvan upp mot ammunitionsbarackerna. Genom vindrutans snöglop syns en man frenetiskt viftandes med bägge armarna. Mannens ansikte täcks av en blåvittrandig halsduk och på huvudet sitter en IFK mössa tryckt ner till öronen. I händerna håller han ett hundkoppel och ett par gångstavar. Ovanför mannen står texten ”FyrverkeriFabriken” på en utsirad metallskylt. För grinden hänger en kedja med ett av de största hänglås som finns att få tag på marknaden. När Volvon närmar sig stiger mannen åt sidan och tar ner sina armar. Sidorutan sjunker långsamt ner i bildörren när mannen lutar sig framåt.

- Du måste hjälpa mig, säger han in i kupén.
- Var det du som ringde ? svarar bilföraren.
- Är du från polisen ? mannens ögonbryn lyfts mot mösskanten.
Föraren rotar fram ett Polis ID ur innerfickan och sträcker ut handen i kylan. Mannen med IFK-mössan tar tag i kortet och läser högt:
- Kriminalkommissarie Ronald Westher??
- Japp. Just det, svarar han med en andedräkt som ångar ut från bilens varma inre.
Vad har hänt här då ?
IFK-mannen svarar att han inte vet, men tjatar om att någon måste hjälpa honom med hunden.
- Hunden ?
- Ja. Sixten !! Han kommer inte när jag ropar. Och det brukar han alltid göra.
Mannen pekar med ett handskbeklätt finger in genom grindens metallgaller bort mot den lilla gula byggnaden som syns ett femtiotal meter längre bort. Utan att begripa vad mannen menar tar Ronald sina skinnhandskar från instrument-brädan och öppnar bildörren. Han stänger inte av motorn. Han vill inte att bilens goa värme skall försvinna. Det skall ju ändå snart bära av mot Kungälv igen.

Han följer mannen runt stängslet längs långsidan. Framför honom stannar den blåvita halsduken upp och slutar fladdra. Bakom en betongkassun ser man att stängslet lossnat från marken och ett par krafsande tassar har grävt ett två decimeter djupt hål. Ronald huttrar till och fryser redan om sina tår i de för vädret helt opassande lågskorna. Han hade inte räknat med att plumsa omkring i en halvdecimeter snö.
- Där ! Där är han !! säger IFK-mannen och nickar mot ingången till huset. SIXTEN !!! HIT !!! ropet ekar mellan byggnaderna.
Framför ingången till huset ligger en orörlig kropp. Den lilla dvärgschnauzern skuttar vilt omkring, ömsom skällande, ömsom ylande av upphetsning.
Av den koagulerade brunröda massan kring kroppen begriper Ronald att mannen som ligger där inte har halkat och brutit lårbenshalsen.