Att drag något gammalt över sig

Bilarna ringlar längs Säröleden. Att avgaserna förpestar luften för dem som bor i centrum är intet som berör de bakom ratten. Stadens rika har slutat sitt värv, för att ta sig till villaidyllerna utanför staden. Hämta barn, umgås med sin älskade, gå igenom dagens post, äta och sedan svimma framför TVn. För att framåt klockan tjugotvå, när barnen somnat, sätta på datorn. Logga in på jobbservern. Kolla mailen från Staterna, se om beställningarna till Kina blivit bekräftade, kolla börsens upp- eller nedgång.
Men trafiken går trögt idag. Merparten av bilisterna har ringt dagis, fritids, skola eller bara sin make/maka för att meddela att man kommer hem senare. Det är snökaos. Alla har skyllt den sena hemkomsten på den obefintliga snöröjningen.
Mitt i detta kaos sitter Maximilian Översjö i sin Mercedes SLR Coupé. Han är inte heller glad och då är ändå snöröjningen det han är mest nöjd med.

Han har inte behövt ringa sin hustru. Han vet att runt denna tiden på dygnet är hon inne på sin fjärde eller femte dry martini, efter lunchvinaren, och lär inte ha någon mat som väntar på honom idag heller. Dessutom, innan han lämnade sitt kontor i Skanska-skrapan så fick han ett meddelande från sin skattejurist att skattemålet hade gått emot honom i första instans och frågan om de skulle överklaga. Det var väl klart som fan att de skulle överklaga hade han skrikit i luren. Vad som var ännu mer oroande var att Dragan inte hört av sig. Hade uppdraget varit för svårt för honom ? Kunde han inte fixa fram dokumenten? Han hade ju erbjudit honom 1 mille. Maximilian övervägde att lansera plan B, men han gav Dragan två dagar till på sig.
Alla dessa störande funderingar hade gjort att han tankspritt glömt sin kashmir rock i samband med toalettbesöket precis innan utgången till parkeringen.
” Låt den hänga där den är. Ingen idé att vända för den gamla rocken” konstaterar han medan trafiken verkar släppa något i höjd med Askim. ”Jag frågar i receptionen imorgon om någon lämnat in den, annars hänger den väl kvar.”

Samtidigt drar en människospillra en kundvagn fylld med plastpåsar genom de bortre skjutdörrarna i Skanska-skrapan. Från de frusna stuprören hänger långa istappar. Metrologerna säger i sina prognoser att det inte brukar vara så här kallt i november. Speciellt svårt är det då att vara uteliggare, som på parkeringshusets golv drar två kartonger över sig som täcke och har gårdagens GP som madrass.
Just som kylan blev som värst hittade Erika det perfekta sovstället. (om man nu inte gillar Frälsis alla regler och kliniska renhet.) Tar man sig bara in osedd i det stora kontorshuset. Den bästa tiden att göra detta på är mellan 17 – 18, just precis när receptionisterna gått hem och innan de som jobbar övertid börjat fundera på att avsluta sin dag. Då, då är det perfekt.
Idag är allt perfekt. Ingen ser henne komma in. Hon smyger vidare in på invalidtoan, just vid ingången. Drar vagnen efter sig genom dörren och låser med dörrvredet. Nu har hon en mindre etta, med värme och toa till sitt förfogande fram till kl 6 på morgonen. Perfekt.
Men vad är nu detta. En rock hänger kvar på kroken på insidan dörren. Erika känner med sina fingertoppar över tyget. Hon kan inte minnas att hon känt något så mjukt sedan sin mors sidennattlinne.
Med ett leende på läpparna brer hon ut sina tidningar under handfatet, lägger sig med en påse som huvudkudde och långsamt drar hon rocken över sig som ett duntäcke. Hon somnar förnöjt med en urdrucken Aurora i famnen.