Skräck

Luften i rummet var tung och stilla. I ett hörn brann en blåröd rökelsesticka, mjuk musik hördes i bakgrunden. Ljuset var dämpat. Kvinnan framför honom andades med långsamma andetag. Varje utandning spred en doft av vitlök och curry. Hennes blick var intensiv. Såg liksom rakt på honom genom glaskulan på bordet.

Han försökte stirra tillbaka på henne lika intensivt, men såg bara sin egen spegelbild i det runda glaset. Inget av det hon berättade om honom såg han, ändå kändes det som hon visste vem han var. Tolkade hans innersta tankar.

Det mörka linnet började klippa av den fukt som sipprade ut genom porerna. Vaxet i hans blonda kalufs löstes upp och skulle snart börja rinna nerför panna och nacke.
Vad hade fått honom att gå in? Han trodde ju inte på sådant här ändå?
Kanske var det hennes eldiga blick, hennes gyllene smycke eller bara den vita hårtofsen, i ett annars korpsvart hår, som lockat honom. Väckt en nyfikenhet han inte trodde fanns.

Frågan han ställde hade varit kort och konsis. Det rådde inga tveksamheter om vad han ville veta. Ändå lekte hon med honom, analyserade, drog slutsatser, vände och vred på hans känslor, som en katt leker med sitt byte. När hon var klar med hans personlighet tittade hon upp från glaskulan, blicken fick tillbaka sin fokusering.

"Då så, tillbaka till din fråga. Vill du verkligen veta?"
Katten spann i hennes knä, rökelsen gjorde honom yr och osäker. Musiken och hennes tunga halsband var hypnotiserande. Ville han?
"Visst" svarade han, lite sluddrande. Fem sekunder gick. Ingen rörde sig.
"Ja det vill jag" fick han säga en gång till för att hon skulle höra honom.

"Sådana sanningar kan inte uttalas högt" hennes svar var kryptiskt och hon bröt något med en sydländsk dialekt. Hon tog fram en blodfärgad papperslapp från en låda under bordsduken. Skrev några siffror och bokstäver med en gåspenna hon doppat i bläck. Vek ihop lappen och la den i ett lika blodrött kuvert. Tungan fuktade långsamt limmet längs brevmynningen.

När hon räckte över pappret hoppade katten ner på golvet och försvann ut genom vagnsdörren. Det kändes som hon höll hans hjärta i handen. Han tog emot kuvertet. Darrade han? Pappret brändes. Hennes djupa stämma förkunnade:
"Här står plats, dag och tidpunkt"
Med halft skräckslagna ögon stirrade han ner mot sin hand.
"men du bör tänka efter innan du öppnar det"
Han ville knyckla ihop allt och slänga det i ansiktet på henne.
"det är inte alla som klarar ett veta sin dödsdag."

Med de orden vinkade hon iväg honom med baksidan av sin hand och utan att veta hur det skedde stod han helt plötsligt ute bland marknadstånden igen. Knallarna ropade ut sina erbjudanden, karusellerna gnisslade, folkets mummel var som en ljudfond runt honom. Det luktade popcorn och nedtrampat gräs. Hennes husvagn såg vag ut i konturerna, som om den vara var en illusion. Hade det som hänt verkligen hänt? Kuvertet, som rödfärgade fingertopparna, var beviset.

Skulle han våga öppna förslutningen ?
Skulle du?



(Inspirerad av habitat- och personakortlekar samt ordet Skräck)