Skrämmande

Mannen satt stilla på stolen. De tunna glasögonen hade halkat ner på halva näsan när han observerade sin omgivning. När han blev tilltalad log han bakom skägget, men verkade inte förstå frågan, inte förstå vad de alla ville honom.

Advokaten lutade sig mot honom och sa att det var ok att han berättade.
"Allt?" han lyfte på ögonbrynen. "Tror du de verkligen vill veta allt?"
Advokaten nickade. Advokaten drog sin handflata över ansiktet, rätade till slipsen och sneglade på domaren. Nickade åt åklagaren. Advokaten tyckte att alla hade rätt till en rättegång, men varför skulle det bli just han denna gången kunde han inte förstå.

Innan mannen talade tryckte han tillbaka stålglasen till näsroten. Harklade sig och fäste blicken på sina vita knogar. Sen berättade han det ingen ville höra. Hur allt hade gått till. Hur han stannat bakom cykeln, hur mycket flickan sprattlat, vad han gjorde för att få henne att lyda. Stämman var mörk och entonig, som om han läste ur ett protokoll.

Domaren tittade ut på åskådarna, åklagaren bläddrade bland sina papper, advokaten rätade på slipsen och blev röd i ansiktet. Halva juryn tittade upp i taket, de andra ut genom fönstret. Ingen tittade direkt på mannen som talade. Ingen såg hans läppar röra sig. Men alla lyssnade på det ingen ville höra.

När mannen var klar drog han handen genom det röda skägget. Log. Väntade på att få beröm. Han hade ju räddat henne. Räddat henne från det onda livet. Ledsagat henne till himmelriket. Men ingen sa något, åklagaren vinkade avvärjande mot domaren att han inte hade fler frågor. Advokaten reste sig och samlade ihop sina papper och la ned dem i läderportföljen.

Mannens blick flackade, från domaren, till juryn, mot åklagaren, domaren igen. När advokaten lämnade rättsalen skulle mannen precis resa sig och ropa ut sin förvirring när sjuksystern klappade honom milt på kinden. Hennes hand kändes len mot skägget.
"Så ja, så ja" sa hon med mjuk stämma, "Allt kommer bli bra ska du se". Hela hennes ansikte log, lyste mot honom. Hon hjälpte mannen att resa sig. Han vinglade lite, som en vajande gran i en mild höstbris.

Det är svårt att hålla balansen i en tvångströja.


skrivövning "om att berömma"