Lera

Däcken grävde sig fast i leran. Ju mer jag gasade ju mer sjönk hjulen.
Visst behövde vi regn, men inte i denna omfattningen. Halva gärdet var ju som en lervällning. Ingen idé att harva vidare. Vad händer egentligen med vädret? Lokal global uppvärmning? Surt regn; är det när det regnar och jag är sur?

En rökpuff förkunnar att Leyland-motorn inte längre får tillgång till diesel. Jag låter nyckel sitta kvar, ändå ingen som kan få traktorn att röra sig.

Med stövelskaften fulla med lera konstaterar jag att det är fler saker som inte är någon idé att harva vidare på, mitt och Marikas äkenskap till exempel. Snacka om lera upp till halsen, regnväder, snålblåst och höst. Samtidigt.
Djurskötseln är väl också lika bra att lägga ner, ingen lönsamhet i det längre med nuvarande producentpriser på fläskkött.
Visst EU-bidrag får vi ju, men det är ju så förbenat mycket blanketter att fylla i. Appropå blanketter kommer man ju osökt in på självdeklarationen. Snacka om svårförstådd blankett, ingen idé att lämna in den heller. Det blir ju ändå bara skatt, fattar inte hur det kan bli så mycket när jag inte tjänar något?

I slutet av gärdet försöker jag hoppa över diket. Mitt i språnget fastnar ena stöveln i lerbanken på kanten. Ena sockan sjunker ner i det brunsvarta sörjan som skall vara vatten. "Helvete" ropar jag högt bort mot traktorn, som inte rör en min till medlidande.

I ren ilska tar jag av mig den andra gummistöveln, slänger den i diket jämte den fastkilade och lunkar hem i duggregnet för en kopp utspädd kaffe.




(Insoirerad av skrivövning "sitta fast")