Som utomstående kunde man kanske tycka att byn var liten.
Bytte man cd, skruvade in rätt kanal på radion eller letade efter mobilen (medan den vibrerade i innerfickan) kunde det hända att man helt missade skylten. Bynamnet stod nämligen på bägge sidor av samma vägskylt och hade man väl passerat den så var man redan ute ur byn.
För invånarna var byn livets centrum och den bestod av tre tättliggande bondgårdar. Först var det Mellangården, som inte fått namnet av någon speciell orsak annat än att den låg mellan kyrkan och vägen. Därefter kom Sörgården och den kunde man ju tro låg i söderläge, men inte då. Utan den hade fått sitt namn från gårdens grundare, knekten Sören Blixt, som anlagt mangårdsbyggnadens grundstenar någon gång på mitten av 1850-talet.
Slutligen var det då vår gård. Prästgårn, inte för att här någonsin bott en präst, men gården låg närmast kyrkogården, så Prästgårn fick det bli.
I byn pågick vardagens lunk utan att någon gjorde sig något bekymmer om att den existerade. Bilar körde förbi utan att stanna, busshållplatsen var indragen sedan länge och flygplanen passerade på hög höjd. Den enda kontakt med omvärlden var en bredbandskabeln som något stockholmsföretag dragit fram, men som ingen kopplat in sig på.
Så visst var byn liten, mätt med andra byars måttstock, men även små byar kan bära på stora hemligheter.
(Inspirerad av skrivpuff om vardagsproblem)
5 kommentarer:
en början som väcker min nyfikenhet!
Jag gillar verkligen det här! Kort och gott...
oj Anders detta var spännande. ska det bli mer?
Gillar det litet kluriga skrivsättet. Och flygplanen. Och sista meningen. Med mera
Den här var himla intressant skriven. Suger in en och kittlar nyfikenheten. Det enda jag vill anmärka på är användningen av ordet Mellangården. Det blir genast Astrid Lindgrenkänsla för mig. Kanske om du skulle ändra det till Mittgården eller något? Till skillnad från Torsdagen känner jag dock att den här skulle funka utmärkt som början på en roman. :-)
Skicka en kommentar